AteljéLivingRoom
Jerry Linder
0708 661808
Moffas@Spray.se
Mina bloggar
Nog har jag skrivit i många år, men bloggat har jag bara gjort ett halvår. Nu kan jag också klistra in text från Wordfiler på mina bloggar, varför det kommer att fylla på ganska ordentligt.
Den fil som jag skrev först handlar om en flicka som föds utan friska ögon. Hennes namn är HannaVanna. Fadern är jägare och anser att hon är defekt och därför går han över isen och lägger henne invid Svartputten, en liten tjärn i en mosse där vattnet kommer från Grävstasjön och Stegsjön uppe på skogen, strax ovanför Ulriksdal.
Jägaren finner en annan flicka som är född samtidigt och som hamnat under en gran invid Lilla Småsjön, henne lägger han varsamt i famnen hos den svårt omtöcknade kvinnan som kommer att lägga flickan vid bröstet så fort hon kvicknat till. Den flickan är vår VattAnna, som en dag skall bära tunga hinkar med vatten från den kommunala brunnen, till rika familjer i stan. Ja det var i stora drag, en påhittad historia som börjar i Vårdinge, där Moffa och hans Rumpnissar bildat ett bolag, Moffa & Co, och slagit sig ner invid MilkRiver på Akter-Kastellet. Bloggen är inte riktigt färdig, därför kan du börja med http://floodarea63trosa.blogspot.com och följa anvisningarna till äventyret är slut. Sista inlägget fattas, men följ med så långt du kan, där finns mycket som kan ge dig huvudbry. Allt kan inte tas på allvar, ska heller inte sugas upp, men kanke ändå ett och annat guldkorn kan vaskas fram på stränderna av Frösjön och klämmingen på väg till Knappsnurran, den konstgjorda ön.
Hela mitt verk har arbetsnamnet: Längs vägen till WåhlingeMarknad...
MVH/Jerry
onsdag 2 december 2009
Berg i massor...
AteljéLivingRoom
Jerry Linder
Moffas@Spray.se
02 dec.-09
Ett litet hus växer
Tro inte nu att jag ljuger, men så vild och yr som Lasse Widdings ynling var när han slog vad med hela socknen om att prästen skulle leva tills han blev hundra år, så vild och yr var jag då när jag ritade vår utbyggnad av Kalle Olyckos hus som från början varit en kiosk. Det skulle först bli ett våtutrymme uppåt berget, men så tyckte vi att det nog var lika bra att bygga till ordentligt fasten det var mycket berg att spränga. Och när vi nu hade en ordentlig bottenplatta och stabila väggar kunde vi väl bygga en våning till; ja en halv i alla fall. I slutänden blev det en hel med gunga i hanbjälken, fästet 3,20 meter över golv.
Man ser där, det var 1967 och jag var 24 år och min fru 22. Vi var unga studenter och hade bara den erfarenheten i det praktiska livet som man får av att titta på och läsa ett och annat om hur man bygger. Men det intressanta här är själva prosessen,vad var det som hände i huvudet när vi en gång började vårt äventyr. Till saken hör att vi under sommaren 1966, när jag kommit hem från lumpen, satte igång med att riva ladan vid Herrvreten i Järna; det finns ett vindskydd där idag där Sörmlandsleden går. Vi skulle alltså tjäna en slant på att använda begagnat virke i mellanbjälklag och tak, samt en del bräder som gles panel i taket och i väggar. Jag hade själv ritat och fått godkänt av byggnadsnämnden. Återstod att fösa undan berget som låg i vägen; ca 150 kubilmeter. Borra och sprängde gjorde jag själv, och familjen hukade sig inne i huset. Allt gick förträffligt, bara det att jag fick en sjujäkla huvudvärk, dynamitskalle, när jag gick och laddade om. Sista hålen var på 3 meter, och då kunde jag ladda flera rader på en gång. Det var ganska löst berg och därför var det inte så farligt om man la i lite för mycket. Men själva presessen var det ja, från en relativt liten utbyggnad till ett hus på 200 kvadratmeter inklusive övervåning och det gamla huset. Det börjar med en idé medan man är någorlunda färsk, och sedan växer det som man föresatt sig att göra, till något som kanske är lite i största laget.
Så var det nu med Widdings "Vild & Yr", det klart att prästen i Sorunda tog och dog, just innan ynglingen skulle ha tjänat en väldig massa pengar; han hade ju aldrig räknat ut hur mycket han skulle bli skyldig om han förlorade. Fortsättning följer:
För att spetsa till det litet kan jag berätta att det var Harry Karlsson i Norrväsby som kom med Widdings bok och sa att den var läsvärd.
Alltså, vi kan se hur det kan gå i det lilla, men det kan också gå i det stora. Under de år som jag höll på och donade med mitt ute i buchen, byggde Hasse Mattson inne i Södertälje, ja inte han själv, men det var han som var boss i stan. Det var då man byggde Hovsjö, Geneta och Ronna, ofantligt många lägenheter på en gång. Och vad hände? I tidningarna uppgav man att det stod 1 400 lägenheter tomma; och det klart man var glad att fylla dem allt eftersom, och det var då vi fick så många invandrare, ja så många blev de att man började prata främmande språk i dessa områden, istället för svenska. Det är inte så att jag personligen har dåliga erfarenheter, men man kan ju tänka sig hur det kan bli om vi går mot hårdare tider; inte bara det att svenkt får vika, nej det kan bli fejd mellan olika etniska grupper.
En rörelse vill gärna växa, och den växer och växer till den kväver sig självt. Tänk dig en liten boaorm i en låda, en stark låda. Om man matar den kommer den till slut inte att få plats, och då måste den antingen spränga lådan eller kvävas. Naruren har sin gång och Lasse Widdings figur "Vild & Yr" fick lov att ta värvning i Karl XII:s armé i Ryssland. Det sägs till och med att han räddade kungen och blev befodrar, ja han steg i graderna så pass att han fick ett hemman i Pardala by i Finland, som överste Swedenhjälm. När han till slut skulle dö, gjorde han som många andra när det nästan är dags........
Lugn nu, jag ska inte sluta här!
Jo, så här var det. Översten hade inte det bästa förtroende för prästen i byn; och när denne kom för att ge sista smörjelsen, steg översten upp i sängen och grepp efter bössan som hängde på väggen och jagade bort själasörjaren, innan han la sig ner och dog. Sådana historier tyckte min svärfar om - och jag. För mig, och många med mig framstår Harry som en hjälpsam person med en massa humor. Och du, den där om Karl XII:s svärmor, om du inte visste det, han var ju aldrig gift, och hade ingen fru, och därför heller ingen svärmor. Ja så var det, man kunde aldrig veta...
Jerry Linder
Moffas@Spray.se
02 dec.-09
Ett litet hus växer
Tro inte nu att jag ljuger, men så vild och yr som Lasse Widdings ynling var när han slog vad med hela socknen om att prästen skulle leva tills han blev hundra år, så vild och yr var jag då när jag ritade vår utbyggnad av Kalle Olyckos hus som från början varit en kiosk. Det skulle först bli ett våtutrymme uppåt berget, men så tyckte vi att det nog var lika bra att bygga till ordentligt fasten det var mycket berg att spränga. Och när vi nu hade en ordentlig bottenplatta och stabila väggar kunde vi väl bygga en våning till; ja en halv i alla fall. I slutänden blev det en hel med gunga i hanbjälken, fästet 3,20 meter över golv.
Man ser där, det var 1967 och jag var 24 år och min fru 22. Vi var unga studenter och hade bara den erfarenheten i det praktiska livet som man får av att titta på och läsa ett och annat om hur man bygger. Men det intressanta här är själva prosessen,vad var det som hände i huvudet när vi en gång började vårt äventyr. Till saken hör att vi under sommaren 1966, när jag kommit hem från lumpen, satte igång med att riva ladan vid Herrvreten i Järna; det finns ett vindskydd där idag där Sörmlandsleden går. Vi skulle alltså tjäna en slant på att använda begagnat virke i mellanbjälklag och tak, samt en del bräder som gles panel i taket och i väggar. Jag hade själv ritat och fått godkänt av byggnadsnämnden. Återstod att fösa undan berget som låg i vägen; ca 150 kubilmeter. Borra och sprängde gjorde jag själv, och familjen hukade sig inne i huset. Allt gick förträffligt, bara det att jag fick en sjujäkla huvudvärk, dynamitskalle, när jag gick och laddade om. Sista hålen var på 3 meter, och då kunde jag ladda flera rader på en gång. Det var ganska löst berg och därför var det inte så farligt om man la i lite för mycket. Men själva presessen var det ja, från en relativt liten utbyggnad till ett hus på 200 kvadratmeter inklusive övervåning och det gamla huset. Det börjar med en idé medan man är någorlunda färsk, och sedan växer det som man föresatt sig att göra, till något som kanske är lite i största laget.
Så var det nu med Widdings "Vild & Yr", det klart att prästen i Sorunda tog och dog, just innan ynglingen skulle ha tjänat en väldig massa pengar; han hade ju aldrig räknat ut hur mycket han skulle bli skyldig om han förlorade. Fortsättning följer:
För att spetsa till det litet kan jag berätta att det var Harry Karlsson i Norrväsby som kom med Widdings bok och sa att den var läsvärd.
Alltså, vi kan se hur det kan gå i det lilla, men det kan också gå i det stora. Under de år som jag höll på och donade med mitt ute i buchen, byggde Hasse Mattson inne i Södertälje, ja inte han själv, men det var han som var boss i stan. Det var då man byggde Hovsjö, Geneta och Ronna, ofantligt många lägenheter på en gång. Och vad hände? I tidningarna uppgav man att det stod 1 400 lägenheter tomma; och det klart man var glad att fylla dem allt eftersom, och det var då vi fick så många invandrare, ja så många blev de att man började prata främmande språk i dessa områden, istället för svenska. Det är inte så att jag personligen har dåliga erfarenheter, men man kan ju tänka sig hur det kan bli om vi går mot hårdare tider; inte bara det att svenkt får vika, nej det kan bli fejd mellan olika etniska grupper.
En rörelse vill gärna växa, och den växer och växer till den kväver sig självt. Tänk dig en liten boaorm i en låda, en stark låda. Om man matar den kommer den till slut inte att få plats, och då måste den antingen spränga lådan eller kvävas. Naruren har sin gång och Lasse Widdings figur "Vild & Yr" fick lov att ta värvning i Karl XII:s armé i Ryssland. Det sägs till och med att han räddade kungen och blev befodrar, ja han steg i graderna så pass att han fick ett hemman i Pardala by i Finland, som överste Swedenhjälm. När han till slut skulle dö, gjorde han som många andra när det nästan är dags........
Lugn nu, jag ska inte sluta här!
Jo, så här var det. Översten hade inte det bästa förtroende för prästen i byn; och när denne kom för att ge sista smörjelsen, steg översten upp i sängen och grepp efter bössan som hängde på väggen och jagade bort själasörjaren, innan han la sig ner och dog. Sådana historier tyckte min svärfar om - och jag. För mig, och många med mig framstår Harry som en hjälpsam person med en massa humor. Och du, den där om Karl XII:s svärmor, om du inte visste det, han var ju aldrig gift, och hade ingen fru, och därför heller ingen svärmor. Ja så var det, man kunde aldrig veta...
tisdag 1 december 2009
Hur kom vi hit ...
AteljéLivingRoom
Jerry Linder
Moffas@Spray.se
01 12 09
Allmänt och privat
Nog är det så allt, men det kan bli bättre, om man gör nå´t. Under några år kallade vi vårt land för ett Folkhem, vad menade man med det?
Under 1800-talet flyttade många människorna till industriorterna, arbete med jorden gjordes enklare med masiner, och fabrikerna behövde massor av arbetare, och det fanns inga avtal. Vilka gör sådana? Det visade sig att arbetarnas familjer, ja hela familjerna, även barnen, slet ont och man hade inget att sätta emot som individ. Några förstod bättre vad som saknades och andra åkte omkring och aggiterade och krävde att vanligt folk skulle bilda sig för att få det bättre. Så småningom blev man så starka genom att gå samman och bilda förbund att man vågade strejka, man gick inte till arbetet helt enkelt, och man stannade hemma många dagar,först 1902 och sedan 1909 (storstrejken). Till slut kom Branting in i rikstan och kunde bilda regering. Sossarnas krav kunde nu tillgodoses och vi började närma oss Folkhemmet. Efter Branting kom Per Albin och andra världskriget, och när det var slut började han tala om Sveriges land som ett folkhem. Det var då gamla utslitna arbetare fick flytta till hemmet, som man sa. Där fanns den hjälp man behövde som gammal. Det klart att det fanns ett och annat hem som inte drevs med Kristi Anda, men generellt var hemmen bra. Det finns många fler än gamla som inte klarar sig själva, och det fanns då förbund som drev hem för dessa också, samtidigt som man hade olika studieförbund som såg till att folk med lämplig läggning fick utbildning att driva alla dessa rörelser; vi talar om Rörelsesverge. Procentuellt sett var det många medborgare som var aktiva medlemmar.
Allt som välståndet ökade blev lusten att engagera sig mindre. De som tog förtroendeuppdragen var kanske inte de som var bäst skickade (även i Sverige förekommer något som heter korupption (bestickning) och därför kan det vara till ens fördel att inneha en post där man har något att säga till om. Medlemmarna fick råd att köpa bil, sommarstuga och husvagn, och man åkte hela släkten till Malorka och senare till Teneriffa. Igår åkte de till Maldiverna, men idag åker man mangrannt till Thailand, de som har råd förståss.
Det betyder att vi suttit nöjda en tid, i alla fall till mitten av 70-talet. Sedan började rörelsen röra på sig igen, men inte hela. Rörelsen började lyssna på idéer komna från dem som inte var nöjda med det välstånd de hade, de såg möjligheter att tillskansa sig värden som kunde erhållas ganska enkelt om man ruckade lite på Kristi Anda. Men man talade fortfarande om Kristi Anda utan fara att bli avslöjad, eftersom alltför många inte visste vad Kristus representerade i varkligheten.
Allt som de såg att folket inte hade tid och lust, lust ja, hur många har lust att gå till kyrkan och höra om Kristus, när man egentligen inte talar klartext vad Jesus Kristus betyder. Nog med alla andra koder man måste ha i minnet, men vad konfirmationen lärt dem, kom man inte ihåg. För var generation, suddades Jesuskoden ut lite grann, men visst är det högtidligt. Men kyrkan byggdes inte bara för högtid, den byggdes för att människorna skulle komma och förkunna sin tro på det som Jesus hade sagt, om man nu visste det efter många år. Andemeningen är dock klar: de svagaste ska ha hjälp! Ingen bebis klarar sig själv, och ingen människa kan bli en Robinson Cruse, så hårt är livet i sig, och detta har kyrkan predikat, men när vi blivit förmögna allihop, tre fjärdedelar, har vi tappat perspektivet. Nu får lagen slå hårt mot utsatta grupper, lagens bokstav alltså, trots att vi alla ser att den är orimlig. Folk får till och med gå från hem och hus för att få socialbidrag, därför att lagen inte tolkas enligt andan, eller ännu värre, därför att de stackarna som satts att dela ut hjälp inte är många nog att hinna med, varpå förmånstagaren inte kan betala sina räkningar. Sådant har vi hört från gruvorter i Ryssland, men att det skulle hända här kunde möjligen Milton Friedman räkna ut. Hans idé är att skrämma människorna så att de hoppar högt, då är det lätt att fösa dem vart man vill.
Jerry Linder
Moffas@Spray.se
01 12 09
Allmänt och privat
Nog är det så allt, men det kan bli bättre, om man gör nå´t. Under några år kallade vi vårt land för ett Folkhem, vad menade man med det?
Under 1800-talet flyttade många människorna till industriorterna, arbete med jorden gjordes enklare med masiner, och fabrikerna behövde massor av arbetare, och det fanns inga avtal. Vilka gör sådana? Det visade sig att arbetarnas familjer, ja hela familjerna, även barnen, slet ont och man hade inget att sätta emot som individ. Några förstod bättre vad som saknades och andra åkte omkring och aggiterade och krävde att vanligt folk skulle bilda sig för att få det bättre. Så småningom blev man så starka genom att gå samman och bilda förbund att man vågade strejka, man gick inte till arbetet helt enkelt, och man stannade hemma många dagar,först 1902 och sedan 1909 (storstrejken). Till slut kom Branting in i rikstan och kunde bilda regering. Sossarnas krav kunde nu tillgodoses och vi började närma oss Folkhemmet. Efter Branting kom Per Albin och andra världskriget, och när det var slut började han tala om Sveriges land som ett folkhem. Det var då gamla utslitna arbetare fick flytta till hemmet, som man sa. Där fanns den hjälp man behövde som gammal. Det klart att det fanns ett och annat hem som inte drevs med Kristi Anda, men generellt var hemmen bra. Det finns många fler än gamla som inte klarar sig själva, och det fanns då förbund som drev hem för dessa också, samtidigt som man hade olika studieförbund som såg till att folk med lämplig läggning fick utbildning att driva alla dessa rörelser; vi talar om Rörelsesverge. Procentuellt sett var det många medborgare som var aktiva medlemmar.
Allt som välståndet ökade blev lusten att engagera sig mindre. De som tog förtroendeuppdragen var kanske inte de som var bäst skickade (även i Sverige förekommer något som heter korupption (bestickning) och därför kan det vara till ens fördel att inneha en post där man har något att säga till om. Medlemmarna fick råd att köpa bil, sommarstuga och husvagn, och man åkte hela släkten till Malorka och senare till Teneriffa. Igår åkte de till Maldiverna, men idag åker man mangrannt till Thailand, de som har råd förståss.
Det betyder att vi suttit nöjda en tid, i alla fall till mitten av 70-talet. Sedan började rörelsen röra på sig igen, men inte hela. Rörelsen började lyssna på idéer komna från dem som inte var nöjda med det välstånd de hade, de såg möjligheter att tillskansa sig värden som kunde erhållas ganska enkelt om man ruckade lite på Kristi Anda. Men man talade fortfarande om Kristi Anda utan fara att bli avslöjad, eftersom alltför många inte visste vad Kristus representerade i varkligheten.
Allt som de såg att folket inte hade tid och lust, lust ja, hur många har lust att gå till kyrkan och höra om Kristus, när man egentligen inte talar klartext vad Jesus Kristus betyder. Nog med alla andra koder man måste ha i minnet, men vad konfirmationen lärt dem, kom man inte ihåg. För var generation, suddades Jesuskoden ut lite grann, men visst är det högtidligt. Men kyrkan byggdes inte bara för högtid, den byggdes för att människorna skulle komma och förkunna sin tro på det som Jesus hade sagt, om man nu visste det efter många år. Andemeningen är dock klar: de svagaste ska ha hjälp! Ingen bebis klarar sig själv, och ingen människa kan bli en Robinson Cruse, så hårt är livet i sig, och detta har kyrkan predikat, men när vi blivit förmögna allihop, tre fjärdedelar, har vi tappat perspektivet. Nu får lagen slå hårt mot utsatta grupper, lagens bokstav alltså, trots att vi alla ser att den är orimlig. Folk får till och med gå från hem och hus för att få socialbidrag, därför att lagen inte tolkas enligt andan, eller ännu värre, därför att de stackarna som satts att dela ut hjälp inte är många nog att hinna med, varpå förmånstagaren inte kan betala sina räkningar. Sådant har vi hört från gruvorter i Ryssland, men att det skulle hända här kunde möjligen Milton Friedman räkna ut. Hans idé är att skrämma människorna så att de hoppar högt, då är det lätt att fösa dem vart man vill.
måndag 30 november 2009
Det är verkligheten som gäller...eller...
AteljéLivingRoom
Jerry Linder
Moffas@Spray.se
30/11-09
Tro och vetande
Alla människor är inte lika, en del är slutna och tystlåtna utan att göra något väsen av sig, andra pratsamma och måste synas. Sedan finns det varianter som ligger någonstans mitt emellan. Gauss, den store matematikern fann en kurva som han kallade klockkurvan eller normalkurvan. Den ser ut som en kyrkklocka där en liten massa finns längst ut på sidorna. På mitten finns flest människor, i det här fallet.
Det är därför vi har olika politiska partier. De rika satt på höger sida, och de fattiga på den vänstra, i den franska Nationalförsamlingen. Därför säger vi vänster och höger än i dag. Sedan finns det rörelser som ligger extremt långt ut på vänsterkanten eller högerkanten, det är de som brukar slåss mot varandra på gator och torg. På Per Albins dagar var man noga med att hålla tillbaka de här rörelserna och det var under den tiden man kallade Sverige för Folkhemmet. Det gällde att förse folket med så mycket livsrum att det inte fanns anledning att börja bråka. Andligt är folket delat på samma sätt, somliga är strängt vetenskapligt orienterade, medan andra har sin tro som håller dem uppe.
Idag har vetenskapen fått resurser så att de kan spränga elementarpartiklar och analysera resultatet, till vilken nytta? Man tror att man skall nå fram till, ja vadå? När en stor del av jordens människor svälter, har de rika råd att offra medel på vadå! Det är absurt, men mänskligt. Somliga ömmar för de små, andra bara låter livet gå. Intellegenta människor med god utbildning, kan tro att kärnkraftens strålande aska ska kunna bearbetas vidare tills det inte finns någon strålning kvar.
Ursäkta mig, jag kan inte tro, varken på en Gud i himmelen, eller Big bang, däremot vet jag att det finns hur många krafter som helst som påverkar mig och sliter ner mig tills jag inte orkar resa mig mera, jag vet det! Det är det jag har att räkna med för egen del.
Det inre trycket bland oss människor är stort nog att förgöra oss allihop, därför är det viktigare än någonsin att lyssna till och handla efter den saga som evangelierna berättade många år efter Jesus korsfästelse. Hur många andra rebeller korsfästes under de åren, en rebell betyder en människa som vill göra det bra igen, re=åter, bell=bra.
Man tala mycket om Jesus, men man har glömt bort vad han sa att vi skulle göra.
Jerry Linder
Moffas@Spray.se
30/11-09
Tro och vetande
Alla människor är inte lika, en del är slutna och tystlåtna utan att göra något väsen av sig, andra pratsamma och måste synas. Sedan finns det varianter som ligger någonstans mitt emellan. Gauss, den store matematikern fann en kurva som han kallade klockkurvan eller normalkurvan. Den ser ut som en kyrkklocka där en liten massa finns längst ut på sidorna. På mitten finns flest människor, i det här fallet.
Det är därför vi har olika politiska partier. De rika satt på höger sida, och de fattiga på den vänstra, i den franska Nationalförsamlingen. Därför säger vi vänster och höger än i dag. Sedan finns det rörelser som ligger extremt långt ut på vänsterkanten eller högerkanten, det är de som brukar slåss mot varandra på gator och torg. På Per Albins dagar var man noga med att hålla tillbaka de här rörelserna och det var under den tiden man kallade Sverige för Folkhemmet. Det gällde att förse folket med så mycket livsrum att det inte fanns anledning att börja bråka. Andligt är folket delat på samma sätt, somliga är strängt vetenskapligt orienterade, medan andra har sin tro som håller dem uppe.
Idag har vetenskapen fått resurser så att de kan spränga elementarpartiklar och analysera resultatet, till vilken nytta? Man tror att man skall nå fram till, ja vadå? När en stor del av jordens människor svälter, har de rika råd att offra medel på vadå! Det är absurt, men mänskligt. Somliga ömmar för de små, andra bara låter livet gå. Intellegenta människor med god utbildning, kan tro att kärnkraftens strålande aska ska kunna bearbetas vidare tills det inte finns någon strålning kvar.
Ursäkta mig, jag kan inte tro, varken på en Gud i himmelen, eller Big bang, däremot vet jag att det finns hur många krafter som helst som påverkar mig och sliter ner mig tills jag inte orkar resa mig mera, jag vet det! Det är det jag har att räkna med för egen del.
Det inre trycket bland oss människor är stort nog att förgöra oss allihop, därför är det viktigare än någonsin att lyssna till och handla efter den saga som evangelierna berättade många år efter Jesus korsfästelse. Hur många andra rebeller korsfästes under de åren, en rebell betyder en människa som vill göra det bra igen, re=åter, bell=bra.
Man tala mycket om Jesus, men man har glömt bort vad han sa att vi skulle göra.
söndag 29 november 2009
Ett löfte...
AteljéLivingRoom
Jerry Linder
29/11-09
Moffas@Spray.se
Kristi Anda
Nu är det ju så att jag inte är någon vanlig Gudsman, men i alla fall, som man brukar säga. Jag är väl mera vetenskapare, i alla fall är jag mycket intresserad av vetenskap. även teologi; eftersom jag uppnått den aktningsvärda åldern av 66 år, snart 67, som småttingarna brukar säga; och eftersom jag varken är med i något förbund av detta slag, känner jag mig fri att tycka och säga det som rinner upp i min hjärna.
När jag fick mitt arbete i Järna kommun, och vi började bearbeta moder jord nere på Enegärdet, kom Harry Malmström, som var ordförande i Kommunalarbetarförbundets avdelning 25, fram till mig och undrade om jag ville bli deras studieombud. Mycket hedrande tyckte jag, och så började en intressant tid för Jerry Linder, med möten och studiecirklar och andra externa påhitt. Detta var verkligen något jag saknade då jag slutade med mitt arbete bland kommunalgubbarna.
Mitt ämne för dagen är Kristi Anda! Jag vågar säga att den anda som rådde bland gubbarna i Järna var en sådan anda. De hade lagackord, vilket innebar att alla skulle ha lika mycket fastän avtalet sa att somligas arbete betalades mer. Ansvar ska betala sig, säger man; alla gubbarna hade ansvar för hela Järna, jag lovar!
Man var ett fint lag fast man var så många, 22 stycken tror jag, och de som arbetade i verken kom ofta in i kojan eller till centralförrådet, och fick sig en pratstund.
Det var Kristi Anda i praktiken. Om vi skulle börja från början. Vi kan ta den där historien med Moses och lertavlorna med tio Guds bud. När Moses kom ner från berget igen hade folket gjort sig ett belete av guld. Det betyder att folket inte trodde på Moses utan dyrkade guldet liksom somliga dyrkar penningen, och till varje pris måste tjäna en viss procent på varje krona. Den råa kapitalismen tar inga hänsyn till det mänskliga. Den råa kapitalismen är inte av Kristi anda, liksom nyliberalismen idag med ekonomen Milton Friedman i spetsen (ja han är död nu, men hans anda lever).
I och med att jag kom till Vårdinge blev jag också med i arbetarföreningen genom Gösta Lundins försorg. Här fanns traditioner som inte går av för hackor, man kan gott säga att Kristi Anda vilade över sällskapet i Vårdinge, men att det började hända tråkiga saker som kom utifrån, eller var det innifrån? Sista mötet jag var med kom det en enkät som man ville ha svar på. - Vilka vill svara, var frågan. Ingen av de församlade ville ta på sig arbetet och mötet beslutade att styrelsen skulle komma med svar. Inget särskilt med det, kan man tänka, men... de här frågorna var av sådan art att det gällde avdelningens framtid. Det här var väl 1978 ungefär.
Södertälje hade slukat Järna och Mölnbo och Vårdinge hade vunnit en del rent materiellt vill jag minnas. Men folket tappade taget mer och mer. Den anda som fanns i fackföreningen och i arbetarkommun har för evigt försvunnit, och kanske är det lite av den som vi ser i kyrkan idag. Människorna på slutet av 1800-talet samlades i olika förbund: fackföreningar, nykterhetsförbund, religiösa förbund och arbetarföreningar. Ofta använde de samma hus för sina möten: Folkets hus. I Mölnbo byggde man Folkets hus 1917, och Folkets park. Det var en Kristi Anda i hela landet, och alla dessa förbund byggde på en enda tro: att Jesus Kristus levde som en människa som aldrig dog. När han gick ifrån lärjungarna blev han Gud.
Ja alla trodde inte att det fanns en Gud i himmelen, men tänk dig att man ser Gud som lagen, lagen som Moses kom till folket med; och att Jesusbarnet betyder en idé om en ny värld där varje människa var lika mycket värd. Kyrkornas fäder har då kämpat mot varandra helt i onödan om vem Jesus var, egentligen. Var han Gud eller människa eller både och. Jag tror att de redan från början har missförstått det hela:
Jesus är fortfarande en idé som vi måste tolka. Det viktiga är dock att det jag vill att andra ska göra mot mig, det ska jag också göra mot honom. Hur tänkte Milton Friedman när han ville rasera den demokrati som vi med många års kamp har kommit fram till; visst var han en falsk profet som bibelns folk har varnat för.
På mitt sätt att se är bibeln fortfarande ett ovärderligt verktyg för oss små människor med begränsad synvidd. Men vi måste se den som en lärobok och därför inte tolka den efter bokstaven utan andan, Kristi Anda!
Jerry Linder
29/11-09
Moffas@Spray.se
Kristi Anda
Nu är det ju så att jag inte är någon vanlig Gudsman, men i alla fall, som man brukar säga. Jag är väl mera vetenskapare, i alla fall är jag mycket intresserad av vetenskap. även teologi; eftersom jag uppnått den aktningsvärda åldern av 66 år, snart 67, som småttingarna brukar säga; och eftersom jag varken är med i något förbund av detta slag, känner jag mig fri att tycka och säga det som rinner upp i min hjärna.
När jag fick mitt arbete i Järna kommun, och vi började bearbeta moder jord nere på Enegärdet, kom Harry Malmström, som var ordförande i Kommunalarbetarförbundets avdelning 25, fram till mig och undrade om jag ville bli deras studieombud. Mycket hedrande tyckte jag, och så började en intressant tid för Jerry Linder, med möten och studiecirklar och andra externa påhitt. Detta var verkligen något jag saknade då jag slutade med mitt arbete bland kommunalgubbarna.
Mitt ämne för dagen är Kristi Anda! Jag vågar säga att den anda som rådde bland gubbarna i Järna var en sådan anda. De hade lagackord, vilket innebar att alla skulle ha lika mycket fastän avtalet sa att somligas arbete betalades mer. Ansvar ska betala sig, säger man; alla gubbarna hade ansvar för hela Järna, jag lovar!
Man var ett fint lag fast man var så många, 22 stycken tror jag, och de som arbetade i verken kom ofta in i kojan eller till centralförrådet, och fick sig en pratstund.
Det var Kristi Anda i praktiken. Om vi skulle börja från början. Vi kan ta den där historien med Moses och lertavlorna med tio Guds bud. När Moses kom ner från berget igen hade folket gjort sig ett belete av guld. Det betyder att folket inte trodde på Moses utan dyrkade guldet liksom somliga dyrkar penningen, och till varje pris måste tjäna en viss procent på varje krona. Den råa kapitalismen tar inga hänsyn till det mänskliga. Den råa kapitalismen är inte av Kristi anda, liksom nyliberalismen idag med ekonomen Milton Friedman i spetsen (ja han är död nu, men hans anda lever).
I och med att jag kom till Vårdinge blev jag också med i arbetarföreningen genom Gösta Lundins försorg. Här fanns traditioner som inte går av för hackor, man kan gott säga att Kristi Anda vilade över sällskapet i Vårdinge, men att det började hända tråkiga saker som kom utifrån, eller var det innifrån? Sista mötet jag var med kom det en enkät som man ville ha svar på. - Vilka vill svara, var frågan. Ingen av de församlade ville ta på sig arbetet och mötet beslutade att styrelsen skulle komma med svar. Inget särskilt med det, kan man tänka, men... de här frågorna var av sådan art att det gällde avdelningens framtid. Det här var väl 1978 ungefär.
Södertälje hade slukat Järna och Mölnbo och Vårdinge hade vunnit en del rent materiellt vill jag minnas. Men folket tappade taget mer och mer. Den anda som fanns i fackföreningen och i arbetarkommun har för evigt försvunnit, och kanske är det lite av den som vi ser i kyrkan idag. Människorna på slutet av 1800-talet samlades i olika förbund: fackföreningar, nykterhetsförbund, religiösa förbund och arbetarföreningar. Ofta använde de samma hus för sina möten: Folkets hus. I Mölnbo byggde man Folkets hus 1917, och Folkets park. Det var en Kristi Anda i hela landet, och alla dessa förbund byggde på en enda tro: att Jesus Kristus levde som en människa som aldrig dog. När han gick ifrån lärjungarna blev han Gud.
Ja alla trodde inte att det fanns en Gud i himmelen, men tänk dig att man ser Gud som lagen, lagen som Moses kom till folket med; och att Jesusbarnet betyder en idé om en ny värld där varje människa var lika mycket värd. Kyrkornas fäder har då kämpat mot varandra helt i onödan om vem Jesus var, egentligen. Var han Gud eller människa eller både och. Jag tror att de redan från början har missförstått det hela:
Jesus är fortfarande en idé som vi måste tolka. Det viktiga är dock att det jag vill att andra ska göra mot mig, det ska jag också göra mot honom. Hur tänkte Milton Friedman när han ville rasera den demokrati som vi med många års kamp har kommit fram till; visst var han en falsk profet som bibelns folk har varnat för.
På mitt sätt att se är bibeln fortfarande ett ovärderligt verktyg för oss små människor med begränsad synvidd. Men vi måste se den som en lärobok och därför inte tolka den efter bokstaven utan andan, Kristi Anda!
Vårdinge kyrka...
AteljéLivingRoom
Jerry Linder
29/11-09
Moffas@Spray.se
Vad är en kyrka till för?
När jag var gammal nog att konfirmera mig hade jag ett val, antingen gå med de andra till kyrkan, eller att ligga kvar i sängen och ha sovmorgon.
Det var inte så att jag promt ville vara hemma, nej det var nog så att min pappa inte var konfirmerad och tillika en troende ateist. Min syster konfirmerade sig dock. Först senare har jag lärt mig att konfirmation betyder att man godkänner dopet. Jag är ännu inte konfirmerad, men idag kunde jag erkänna dopet som en handling som borde ha viss betydelse i en människas liv, på vissa vilkor.
När mitt första barnbarn döptes i Dillnäs kyrka, filmade jag hela akten och lät kameran svepa över församlingen; det var många där, högtidligt var det också;och när vi gick ut på grusgången, pojkens mor, prästen och jag i bredd, sa jag att jag ju inte hade låtit döpa mitt barn, och nu döptes hennes barn i kyrkan enligt gängse sed. - Ja du vet inte allt du, sa prästen, och såg allvarlig ut, men min dotter flinade lite. När vi blev för oss själva berättade hon att hon varit till kyrkan och låtit döpa sig kvällen innan dopet. Prästen var en spjuver, men inte mig emot, jag vet fler. Nu ska jag bekänna vad jag kände, och vad jag känner, när jag tittar på filmen, och det är inte få gånger eftersom det var min första film; kameran hade jag aldrig köpt då om det inte varit för barnbarnets dop:
Jag ser tillbaka i tiden när byn har fått en ny medborgare. Det var en viktig händelse när allas arbete klart och tydligt betydde en hel del för byns bestånd.
En person kunde ritualerna, han var själasörjaren som gjorde att folk verkligen tog sig tid att samlas.
Byarna tillsaammans hade byggt ett hus som man kallade Guds hus och det var dit man gick denna högtidliga dag. Prästen läser skriften och sänker barnet i dopvattnet samtidigt som Gudfar och Gudmor lovar att stödja föräldrarna i deras värv att uppfostra barnet i Kristi Anda, vad nu det betyder; jag skall återkomma till det.
Känslan var det ja! Min tanke var den, nu när jag såg hur många människor som var församlade i kyrkan, att alla dessa enskilda individer också var förpliktigade att bevaka barnets utveckling till en nykter och skötsam arbetare i vårt samhälle. Den tanken hade aldrig funnits i mitt huvud om mitt eget dop. Beror det på att vi har ett helt annat samhälle idag, där den borgerliga kommunen tagit över den kyrkliga.
Nu vill jag berätta att vår läsecirkel fått den äran att besöka Vårdinge kyrka. Vi har kyrkorådets ordförande med i vår grupp. Birgit Jansson, och hon har ordnat så att den unga prästen Markus Klesbeck och Gunilla Thunstam också var där och visade oss runt, på sköldar, kyrksilver och textilier. Vi fick gå bakom altaret, där sakristian är belägen och vi var uppe på orgelläktaren och såg på målningar i tak och väggar målade av sveriges främsta kyrkmålare, Albertus Pictor.
Den fina dopfunten är gjord av Elly Lindholms svärfar. En gång har jag varit på dop i Vårdinge kyrka, men flest gånger har jag bevistat begravningar. På kyrkogården har jag gjort upptäckter:
Olle Ström, som hade en fiske- och sportaffär i Södertälje, på Torekällgatan mitt emot Torekällskolan, och senare i ett hus på andra sidan gatan, har sina föräldrar begravda på kyrkogården. De dog 1918, berättade han en gång då vi möttes nere vid Maren; de dog knall och fall i Spanska sjukan. Hans far var slaktare och hade boden intill huset där Hans Götlin bor. Stocken i taket där han hissade upp nötkreaturen finns kvar ännu, ja allt är likadant som då.
En annan tilldragelse på kyrkogården är ju naturligtvis Fredrik Benzingers Mausoleum.
Benzinger importerades till trakten av Hildemar Lidholm när mjölkföretaget exporterade grädde till England, vilket inte gick så bra. Men Benzinger skötte sig så mycket bättre och blev Mjölkcentralens förste versktällande direktör 1915. Han gifte sig med Hildemars dotter och tog över Nådhammar, samt köpte Långbro gård.
Hildemar dog 1904, men han är inte begravt i Vårdinge, vad jag vet.
Jerry Linder
29/11-09
Moffas@Spray.se
Vad är en kyrka till för?
När jag var gammal nog att konfirmera mig hade jag ett val, antingen gå med de andra till kyrkan, eller att ligga kvar i sängen och ha sovmorgon.
Det var inte så att jag promt ville vara hemma, nej det var nog så att min pappa inte var konfirmerad och tillika en troende ateist. Min syster konfirmerade sig dock. Först senare har jag lärt mig att konfirmation betyder att man godkänner dopet. Jag är ännu inte konfirmerad, men idag kunde jag erkänna dopet som en handling som borde ha viss betydelse i en människas liv, på vissa vilkor.
När mitt första barnbarn döptes i Dillnäs kyrka, filmade jag hela akten och lät kameran svepa över församlingen; det var många där, högtidligt var det också;och när vi gick ut på grusgången, pojkens mor, prästen och jag i bredd, sa jag att jag ju inte hade låtit döpa mitt barn, och nu döptes hennes barn i kyrkan enligt gängse sed. - Ja du vet inte allt du, sa prästen, och såg allvarlig ut, men min dotter flinade lite. När vi blev för oss själva berättade hon att hon varit till kyrkan och låtit döpa sig kvällen innan dopet. Prästen var en spjuver, men inte mig emot, jag vet fler. Nu ska jag bekänna vad jag kände, och vad jag känner, när jag tittar på filmen, och det är inte få gånger eftersom det var min första film; kameran hade jag aldrig köpt då om det inte varit för barnbarnets dop:
Jag ser tillbaka i tiden när byn har fått en ny medborgare. Det var en viktig händelse när allas arbete klart och tydligt betydde en hel del för byns bestånd.
En person kunde ritualerna, han var själasörjaren som gjorde att folk verkligen tog sig tid att samlas.
Byarna tillsaammans hade byggt ett hus som man kallade Guds hus och det var dit man gick denna högtidliga dag. Prästen läser skriften och sänker barnet i dopvattnet samtidigt som Gudfar och Gudmor lovar att stödja föräldrarna i deras värv att uppfostra barnet i Kristi Anda, vad nu det betyder; jag skall återkomma till det.
Känslan var det ja! Min tanke var den, nu när jag såg hur många människor som var församlade i kyrkan, att alla dessa enskilda individer också var förpliktigade att bevaka barnets utveckling till en nykter och skötsam arbetare i vårt samhälle. Den tanken hade aldrig funnits i mitt huvud om mitt eget dop. Beror det på att vi har ett helt annat samhälle idag, där den borgerliga kommunen tagit över den kyrkliga.
Nu vill jag berätta att vår läsecirkel fått den äran att besöka Vårdinge kyrka. Vi har kyrkorådets ordförande med i vår grupp. Birgit Jansson, och hon har ordnat så att den unga prästen Markus Klesbeck och Gunilla Thunstam också var där och visade oss runt, på sköldar, kyrksilver och textilier. Vi fick gå bakom altaret, där sakristian är belägen och vi var uppe på orgelläktaren och såg på målningar i tak och väggar målade av sveriges främsta kyrkmålare, Albertus Pictor.
Den fina dopfunten är gjord av Elly Lindholms svärfar. En gång har jag varit på dop i Vårdinge kyrka, men flest gånger har jag bevistat begravningar. På kyrkogården har jag gjort upptäckter:
Olle Ström, som hade en fiske- och sportaffär i Södertälje, på Torekällgatan mitt emot Torekällskolan, och senare i ett hus på andra sidan gatan, har sina föräldrar begravda på kyrkogården. De dog 1918, berättade han en gång då vi möttes nere vid Maren; de dog knall och fall i Spanska sjukan. Hans far var slaktare och hade boden intill huset där Hans Götlin bor. Stocken i taket där han hissade upp nötkreaturen finns kvar ännu, ja allt är likadant som då.
En annan tilldragelse på kyrkogården är ju naturligtvis Fredrik Benzingers Mausoleum.
Benzinger importerades till trakten av Hildemar Lidholm när mjölkföretaget exporterade grädde till England, vilket inte gick så bra. Men Benzinger skötte sig så mycket bättre och blev Mjölkcentralens förste versktällande direktör 1915. Han gifte sig med Hildemars dotter och tog över Nådhammar, samt köpte Långbro gård.
Hildemar dog 1904, men han är inte begravt i Vårdinge, vad jag vet.
lördag 28 november 2009
Vargavintern 1965-66...Enegärdet -67
AteljéLivingroom
Moffas@Spray.se
Jerry Linder
28/11-09
Övre Starrbäcken
Snön kom tidigt den vintern och från november låg den kvar ända till mars, på vissa ställen till april, det var en kuslig tid, och gubbarna, kommunalarna, flyttade sina vagnar, maskiner och verktyg till Övre Starrbäcken. Helge Ahlbom, sprängarbasen, räknade sina gubbar, dynamitgubbar, och jag kommer ihåg när han laddade första gången där uppe. Det var ju elektriska tändare och så fiffiga att det fanns en viss fördröjning på dem så att berget sköts loss i intervaller. Det var lite svårt att finna arbetsuppgifter för en nybörgare och jag grävde fram gränspunkter och annat som försvunnit i den djupa snön. Några dagar var jag med och rensade berg. Ja jag var klädd som en arbetare och i grunden var jag arbetare, bara det att jag läste till ingenjör och redan var en hejare på att avväga. Nu kunde jag ju också det kommunala stomnätet i höjd och plan, det var en stor fördel.
Och det snöade och det snöade. En dag fick jag en inkallelseorder, men det var jag inte glad åt, eftersom jag skulle ända till Linköping. Jag skrev då och begärde att få komma till Strängnäs i stället, och det skulle gå bra, bara inte under vintern.
Då skrev jag igen och fick bara några dagar på mig, innan jag skulle anmäla mig på K-kompanit på P10; fyra mil hemmifrån. Det passade mig perfekt. Hela den kalla vintern fick jag innetjänst och på våren åkte jag och en ingenjör på 4:e Milot, som låg strax utanför regementet, till S:t Annas skärgård och gjorde mätningar för flyget. Sista veckan åkte jag i min bil tillsammans meden ung praktikant som var son till avdelningschefen. När jag ryckte ut fick jag ett arbetsbetyg för tre månader på ritkontor. När alla andra ryckte ut blev bara K-kompanit kvar för vakthållning. Jag hade då kvalificerat mig ytterligare och ett halvt löfte att få utsättarjobb hos Granit & Betong i Västerås; men det var bra långt hemmifrån och vi hade smått hemma.
Den 1 augusti hade jag fast anställning i Järna kommun och nu skulle vi bygga väg i Mölnbo. Det var första utsättarjobbet för mig. Det var då som vägen över järnvägen försvann vid Berga skola. Efter det jobbet gav vi oss på ett storjobb. Vi började vid Landsborg och gick ner mot fotbollsplan; över densamma och in i Mölnbogård, som hade en fin trädgård med många träd. Man kände sig som en rövare som bröt sig in i detta paradis, men allt skulle bort till slut. Sedan gick vi uppåt ända till Elly Lindblom; där fick vi kaffe. I backen upp till henne tänkte jag särskilt på Arne Kollberg i grävmaskinen, ett fantastiskt arbete av en man; han höll ordning på gubbarna och passade tele- och elstolpar, samt stenmurar och gränsrör. Ja att Arne hållit så länge, det är ett mirakel, men det ska jag ta en annan gång.
När vi grävde oss in på Trollvägen hände något jag sällan glömmer. Helge var inte på jobbet den dagen och Trä-Per var andrebas för sprängningen. Och den här dagen sprakade det löst ordentligt så det klirrade i fönsterrutor på tredje våningen i ett av trähusen; och runt omkring flög stora knotor; tur att ingen blev skadad.
Jag vill minnas att Sven-Erik fick börja på vattenverket den hösten.
Själv vick jag ett delikat uppdrag: att resa upp alla stakkäppar på enegärdet som hade ramlat omkull. Det var så att lantmäteriet med Sune Brunsärn i spetsen hade satt ut alla kvarter på gärdet, ända upp till kullarna; och alla gränspunkter markerades med rör i gjutning. Det blev en sjuhelsikes massa punkter ty i varje korsning var det en fas så att det var en skog av käppar på hela fältet när alla var uppsatta igen i respektive rör. Nu var det så att man hade gjort en miss när man köpte upp Ene gård så att arrendatorn inte hade blivit uppsagd. Därför brukade Per Kraft hela gärdet och kryssade mellan pinnarna. Jag minns att vi träffades där på fältet när han plöjde och eftersom jag kände hans far och två av bröderna, så där, hade vi lite att prata om. Han berättade bland annat att han hade varit spekulant på Kläckeskulla. Hans bror Hans (jag tror han hette så) arbetade tillsammans åt Fjellmo ute på sportstugeområdet vid Björnäs, som vi sade då; bjur av bäver, idag heter området Björnässtrand, vill jag minnas. Det var varmt och vi badade mycket. Den andra brodern är naturligtvis Erik som arbetat både för lantmäteriet och kommunen.
Eriks fru har en syster som bor på Oxhuvud på väg mot Glibotorp, inte långt från nya tunnlarna för snabbtåget. Den lilla gården hade xxx:s farfar en gång i tiden. Att jag nämner det beror på att den vägen förbi Oxhuvud har jag cyklat många gånger, eftersom vi hade vår sommarstuga en bit bort, på andra sidan järnvägen, uppe på en kulle. Stugan hette Nytorp. Vid Oxhuvud hyrde också två läkarfamiljer; först dr Hjort, och sedan dr Nyberg; båda arbetade på Södertälje lasarett. Hjort hade två grabbar som jag lekte med några somrar, de hade en fin vind för inomhuslekar, den kopierade jag när jag byggde översta våningen på mitt hus. En gunga satte jag upp i hanbjälken och när ungarna gungade som värst var jag rädd att fästena skulle släppa och hela ställeraset skulle fara ut genom fönstret. Nu har jag kommit långt från första etappen på Enegärdet, som presenteras först senare.
Moffas@Spray.se
Jerry Linder
28/11-09
Övre Starrbäcken
Snön kom tidigt den vintern och från november låg den kvar ända till mars, på vissa ställen till april, det var en kuslig tid, och gubbarna, kommunalarna, flyttade sina vagnar, maskiner och verktyg till Övre Starrbäcken. Helge Ahlbom, sprängarbasen, räknade sina gubbar, dynamitgubbar, och jag kommer ihåg när han laddade första gången där uppe. Det var ju elektriska tändare och så fiffiga att det fanns en viss fördröjning på dem så att berget sköts loss i intervaller. Det var lite svårt att finna arbetsuppgifter för en nybörgare och jag grävde fram gränspunkter och annat som försvunnit i den djupa snön. Några dagar var jag med och rensade berg. Ja jag var klädd som en arbetare och i grunden var jag arbetare, bara det att jag läste till ingenjör och redan var en hejare på att avväga. Nu kunde jag ju också det kommunala stomnätet i höjd och plan, det var en stor fördel.
Och det snöade och det snöade. En dag fick jag en inkallelseorder, men det var jag inte glad åt, eftersom jag skulle ända till Linköping. Jag skrev då och begärde att få komma till Strängnäs i stället, och det skulle gå bra, bara inte under vintern.
Då skrev jag igen och fick bara några dagar på mig, innan jag skulle anmäla mig på K-kompanit på P10; fyra mil hemmifrån. Det passade mig perfekt. Hela den kalla vintern fick jag innetjänst och på våren åkte jag och en ingenjör på 4:e Milot, som låg strax utanför regementet, till S:t Annas skärgård och gjorde mätningar för flyget. Sista veckan åkte jag i min bil tillsammans meden ung praktikant som var son till avdelningschefen. När jag ryckte ut fick jag ett arbetsbetyg för tre månader på ritkontor. När alla andra ryckte ut blev bara K-kompanit kvar för vakthållning. Jag hade då kvalificerat mig ytterligare och ett halvt löfte att få utsättarjobb hos Granit & Betong i Västerås; men det var bra långt hemmifrån och vi hade smått hemma.
Den 1 augusti hade jag fast anställning i Järna kommun och nu skulle vi bygga väg i Mölnbo. Det var första utsättarjobbet för mig. Det var då som vägen över järnvägen försvann vid Berga skola. Efter det jobbet gav vi oss på ett storjobb. Vi började vid Landsborg och gick ner mot fotbollsplan; över densamma och in i Mölnbogård, som hade en fin trädgård med många träd. Man kände sig som en rövare som bröt sig in i detta paradis, men allt skulle bort till slut. Sedan gick vi uppåt ända till Elly Lindblom; där fick vi kaffe. I backen upp till henne tänkte jag särskilt på Arne Kollberg i grävmaskinen, ett fantastiskt arbete av en man; han höll ordning på gubbarna och passade tele- och elstolpar, samt stenmurar och gränsrör. Ja att Arne hållit så länge, det är ett mirakel, men det ska jag ta en annan gång.
När vi grävde oss in på Trollvägen hände något jag sällan glömmer. Helge var inte på jobbet den dagen och Trä-Per var andrebas för sprängningen. Och den här dagen sprakade det löst ordentligt så det klirrade i fönsterrutor på tredje våningen i ett av trähusen; och runt omkring flög stora knotor; tur att ingen blev skadad.
Jag vill minnas att Sven-Erik fick börja på vattenverket den hösten.
Själv vick jag ett delikat uppdrag: att resa upp alla stakkäppar på enegärdet som hade ramlat omkull. Det var så att lantmäteriet med Sune Brunsärn i spetsen hade satt ut alla kvarter på gärdet, ända upp till kullarna; och alla gränspunkter markerades med rör i gjutning. Det blev en sjuhelsikes massa punkter ty i varje korsning var det en fas så att det var en skog av käppar på hela fältet när alla var uppsatta igen i respektive rör. Nu var det så att man hade gjort en miss när man köpte upp Ene gård så att arrendatorn inte hade blivit uppsagd. Därför brukade Per Kraft hela gärdet och kryssade mellan pinnarna. Jag minns att vi träffades där på fältet när han plöjde och eftersom jag kände hans far och två av bröderna, så där, hade vi lite att prata om. Han berättade bland annat att han hade varit spekulant på Kläckeskulla. Hans bror Hans (jag tror han hette så) arbetade tillsammans åt Fjellmo ute på sportstugeområdet vid Björnäs, som vi sade då; bjur av bäver, idag heter området Björnässtrand, vill jag minnas. Det var varmt och vi badade mycket. Den andra brodern är naturligtvis Erik som arbetat både för lantmäteriet och kommunen.
Eriks fru har en syster som bor på Oxhuvud på väg mot Glibotorp, inte långt från nya tunnlarna för snabbtåget. Den lilla gården hade xxx:s farfar en gång i tiden. Att jag nämner det beror på att den vägen förbi Oxhuvud har jag cyklat många gånger, eftersom vi hade vår sommarstuga en bit bort, på andra sidan järnvägen, uppe på en kulle. Stugan hette Nytorp. Vid Oxhuvud hyrde också två läkarfamiljer; först dr Hjort, och sedan dr Nyberg; båda arbetade på Södertälje lasarett. Hjort hade två grabbar som jag lekte med några somrar, de hade en fin vind för inomhuslekar, den kopierade jag när jag byggde översta våningen på mitt hus. En gunga satte jag upp i hanbjälken och när ungarna gungade som värst var jag rädd att fästena skulle släppa och hela ställeraset skulle fara ut genom fönstret. Nu har jag kommit långt från första etappen på Enegärdet, som presenteras först senare.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
