Ateljé Living Room
Den 30/10 -09
JL
Hon hade blå stickad tröja och likadan luva och kom över bron...
Nog hade jag varit på landet, i många somrar, på bondgården, vid sjön och i skogen.
Jag kunde störa, och jag hade kört både häst och traktor; men mest hade jag bott i stan där vi träffades. Mina första närmanden var väl inte så lyckade, men sedan gick det bättre och bättre. Det höll i femton år. Så här kom jag knallande första gången:
Julafton gick väl an, men juldagen var olidlig; -Jag åker, sa jag, det blir snart varmt i stugan. -Nej, det gör du inte, sa mamma; och mormor; pappa jobbade på bensinmacken. Jag tog ryggsäcken och knallade ner genom kusens backe och inväntade tåget från Gnesta. I Mölnbo klev jag av och gick ur lampskenet in i mörkret vid Nysundsbron. Snön låg på isen en bit bort från själva sundet som ofta ligger öppet.
Så gick jag uppför och nerför på östra sidan tills jag var framme vid vår lilla stuga, den Borg byggt en gång innan han byggde en ny och så ännu en. Det var inte mång kvadratmeter att hålla varmt med vedkaminen. Det blev snart varmt och jag gick ut på isen och såg tillbaka mor Korpberget med stugan invid stranden åt söder.
Sedan sov jag gott efter att ha skrivit en kärleksdikt, den första av den sorten.
På morgonen vaknade jag tidigt, läste igenom min dikt ännu en gång, sedan sköt jag igen dörren och traskade till Mölnbo över isen. En ny tågresa till Gnesta och så drog jag vidare mot Södertuna och rakt över gärdet den spikraka vägen som slutar vid Kattnäs kyrka. När jag kom vägen mot bron stannade jag tills hon kom ända fram. Det var första utflykten till gränsen mellan Stockholms län och Södermanlands län. Vi möttes rakt över gränsen. Nu skulle vi följa densamma tills vi kom till en röd stuga med två våningar, och i den översta våningen bodde fyra jäntor; vilket paradis, tänk där skulle jag sova över; julen 1963.
fredag 30 oktober 2009
onsdag 21 oktober 2009
Kommentera mera...
Läsecirkel: Vårdinge
Folkets hus
Mölnbo
21/10
JL
Har du synpunkter på innehållet? Kommentera!!!
Vi har samlats än en gång mitt i veckan; på almanackan står det onsdag den 21 oktober, och vi är inte färdiga med boken om Norra Stene. Vår fantasi sattes i omlopp när vi stod vid Parstugan och såg ut mot Sillen; tänk när landet ännu inte höjt sig till dagens nivå. Och vad sa han nu, Staffan Åkerman? vägen gick nog utmed den gamla nivån på sjön...
På förra sekelskiftet gjordes en sänkning av vattenståndet; det gällde hela sjösystemet; även Långsjön i Mölnbo. För Långsjön del hade man sista mötet hemma hos Hildemar Lidholm på Nådhammar. Det var han som var sökande. Han hade en karta som en tekniker gjort för ändamålet, och på den kunde man se hur mycket land som blev frigjort om vattenståndet sänktes. Lidholm hade stor vinning av sänkningen, han styrde över Nådhammar, Edesta och Fagernäs. Mölnbo kvarn, som levererade själva urkraften i bygden, var också under hans domvärjo. Så var där alla tillgångar i Stockholm. Ja det var ju bara Nådhammar som var hans eget, allt annat var olika aktiebolag som ägde, men han var den verkställande direktören.
Skogen på östra sidan var också hans, ända till sockengränsen vid Österby udde, det bergparti där Björn och Elvy har haft sin stuga i många år; nu har barnen tagit över. Efter udden kommer Urviken och stora sjön. Helmer Eriksson har berättat att han körde timmer nerför sluttningen. Han lastade timmerkälken och lät hästen dra den fram till stupet, sedan lät han kälken själv, fullastad, glida utför med väldig fart. Därefter tog han tömmarna och körde hästen med dreten (skacklarna) i lagom lunk ner till kälken på isen, sedan lastade han av. När det var gjort körde han upp igen.
Bortanför Hölö grottor fanns en ångbåt som användes för att flotta timmer till sågen som låg bredvid kvarnen. I Vårdkasen finns en berättelse om ångbåten. Där står det skrivet om en söndagsutflyckt och om den dagen då ångbåten fraktades med oxar till järnvägen mitt för Landsborg. Finns det månne någon som vet vart hon tog vägen.
Den där flottningen finns beskriven från flera håll.
"Olle i Fribo" alias Hjalmar Ohlsson, Margrets morfar, hade fyra barn; en var flicka, och flickan hette Elsa. Elsa hade tre bröder, och fick själv fyra döttrar, varav en hamnade på Hawai. Hennes dotter, Catarina är nu ägare till stamfastigheten på Norra Väsby, eller Väsby Norrgård, som min dotter Annica säger. Annica har bott i mormors stuga i flera år, men nu bor hon på Skolvägen i Mölnbo. Lika bra att ni får veta att min första jänta heter Monica och bor i huset där Anna-Britta och Olle Johansson bodde i Väsby by.
Vi har en liten liten stuga mitt för Österby udde, i Ulriksdal. Jag hoppas ungarna tar över en dag. En saga som handlar om en gammal gumma i Södertälje har sin upprinnelse där i den stugan, min skrivarstuga; men här är hon en ung flicka som gör som många andra vid tiden när ångmaskinerna börjar dra skördetröskan och folk behövdes på Centrifugen i stan. I det sammanhanget heter stugan Akter-Kastellet, och där finns också mina Rumpnissar (barnbarn), fem stycken som har gener från Fribo-Olle och hans dotter. Herbert berättade i våras att de hade en bra motor på båten så att de kunde dra timmerstockar mot Lillsjön och inloppet mot sågen. Sista biten genom kanalen fick de sortera stockarna efter grovlek, det var hårt jobb. Annars arbetade både Herbert och Artur tillsammans med sin far i Fredmarks såg.
Men det finns ännu en som flottat åt Fredmark, det är Arne Wallenö. Han köpte en bil som han gjorde om efter några fina semesterresor. Han gjorde också en bana där motorn användes, när han byggde huset. Men i det här sammanhanget skall jag berätta att han hade motorn i en båt, och med den kunde han dra de stora stockarna till kanalen som går in till sågen.
I handlingarna rörande sjösänkningen finns alla markägare eller arrendatorer nämnda. För Långsjödal svarar då Nils Fredmark. Det sägs att han är far till häradsdommare Fredmark som är far till de som drev kvarn och såg och tvätt i Mölnbo.
Henry Frögren har nu sällat sig till vår Vårdingegrupp. Nu har vi två djupa brunnar att ösa ur: Kerstin Kylberg och Henry Frögren.
Ån tog en annan väg förr i tiden, säger han. Den gick mera rakt ut mot forbollsplan, och där mötte den en bäck som kom norr ifrån.
Vid Allégården fanns ett vattenhjul och en stånggång in till kvarnen, som är det hus som har putsade fasader. Kvarnen är nämnd på 1200-talet; före järnvägen fanns just bara kvarn och boningshus, men 1861 kom järnvägen och därefter stationsanhället.
JerryLinder
Moffas@Spray.se
Folkets hus
Mölnbo
21/10
JL
Har du synpunkter på innehållet? Kommentera!!!
Vi har samlats än en gång mitt i veckan; på almanackan står det onsdag den 21 oktober, och vi är inte färdiga med boken om Norra Stene. Vår fantasi sattes i omlopp när vi stod vid Parstugan och såg ut mot Sillen; tänk när landet ännu inte höjt sig till dagens nivå. Och vad sa han nu, Staffan Åkerman? vägen gick nog utmed den gamla nivån på sjön...
På förra sekelskiftet gjordes en sänkning av vattenståndet; det gällde hela sjösystemet; även Långsjön i Mölnbo. För Långsjön del hade man sista mötet hemma hos Hildemar Lidholm på Nådhammar. Det var han som var sökande. Han hade en karta som en tekniker gjort för ändamålet, och på den kunde man se hur mycket land som blev frigjort om vattenståndet sänktes. Lidholm hade stor vinning av sänkningen, han styrde över Nådhammar, Edesta och Fagernäs. Mölnbo kvarn, som levererade själva urkraften i bygden, var också under hans domvärjo. Så var där alla tillgångar i Stockholm. Ja det var ju bara Nådhammar som var hans eget, allt annat var olika aktiebolag som ägde, men han var den verkställande direktören.
Skogen på östra sidan var också hans, ända till sockengränsen vid Österby udde, det bergparti där Björn och Elvy har haft sin stuga i många år; nu har barnen tagit över. Efter udden kommer Urviken och stora sjön. Helmer Eriksson har berättat att han körde timmer nerför sluttningen. Han lastade timmerkälken och lät hästen dra den fram till stupet, sedan lät han kälken själv, fullastad, glida utför med väldig fart. Därefter tog han tömmarna och körde hästen med dreten (skacklarna) i lagom lunk ner till kälken på isen, sedan lastade han av. När det var gjort körde han upp igen.
Bortanför Hölö grottor fanns en ångbåt som användes för att flotta timmer till sågen som låg bredvid kvarnen. I Vårdkasen finns en berättelse om ångbåten. Där står det skrivet om en söndagsutflyckt och om den dagen då ångbåten fraktades med oxar till järnvägen mitt för Landsborg. Finns det månne någon som vet vart hon tog vägen.
Den där flottningen finns beskriven från flera håll.
"Olle i Fribo" alias Hjalmar Ohlsson, Margrets morfar, hade fyra barn; en var flicka, och flickan hette Elsa. Elsa hade tre bröder, och fick själv fyra döttrar, varav en hamnade på Hawai. Hennes dotter, Catarina är nu ägare till stamfastigheten på Norra Väsby, eller Väsby Norrgård, som min dotter Annica säger. Annica har bott i mormors stuga i flera år, men nu bor hon på Skolvägen i Mölnbo. Lika bra att ni får veta att min första jänta heter Monica och bor i huset där Anna-Britta och Olle Johansson bodde i Väsby by.
Vi har en liten liten stuga mitt för Österby udde, i Ulriksdal. Jag hoppas ungarna tar över en dag. En saga som handlar om en gammal gumma i Södertälje har sin upprinnelse där i den stugan, min skrivarstuga; men här är hon en ung flicka som gör som många andra vid tiden när ångmaskinerna börjar dra skördetröskan och folk behövdes på Centrifugen i stan. I det sammanhanget heter stugan Akter-Kastellet, och där finns också mina Rumpnissar (barnbarn), fem stycken som har gener från Fribo-Olle och hans dotter. Herbert berättade i våras att de hade en bra motor på båten så att de kunde dra timmerstockar mot Lillsjön och inloppet mot sågen. Sista biten genom kanalen fick de sortera stockarna efter grovlek, det var hårt jobb. Annars arbetade både Herbert och Artur tillsammans med sin far i Fredmarks såg.
Men det finns ännu en som flottat åt Fredmark, det är Arne Wallenö. Han köpte en bil som han gjorde om efter några fina semesterresor. Han gjorde också en bana där motorn användes, när han byggde huset. Men i det här sammanhanget skall jag berätta att han hade motorn i en båt, och med den kunde han dra de stora stockarna till kanalen som går in till sågen.
I handlingarna rörande sjösänkningen finns alla markägare eller arrendatorer nämnda. För Långsjödal svarar då Nils Fredmark. Det sägs att han är far till häradsdommare Fredmark som är far till de som drev kvarn och såg och tvätt i Mölnbo.
Henry Frögren har nu sällat sig till vår Vårdingegrupp. Nu har vi två djupa brunnar att ösa ur: Kerstin Kylberg och Henry Frögren.
Ån tog en annan väg förr i tiden, säger han. Den gick mera rakt ut mot forbollsplan, och där mötte den en bäck som kom norr ifrån.
Vid Allégården fanns ett vattenhjul och en stånggång in till kvarnen, som är det hus som har putsade fasader. Kvarnen är nämnd på 1200-talet; före järnvägen fanns just bara kvarn och boningshus, men 1861 kom järnvägen och därefter stationsanhället.
JerryLinder
Moffas@Spray.se
onsdag 14 oktober 2009
Norra Stene...
Läsecirkel: Vårdinge
Norra Stene
14 oktober
JL
Norra Stene
14 oktober
JL
Mitt i världen
Hur långt tillbaka ska jag börja?
Karl den Stores tid är för långt tillbaka, även Christian Höjers dagar i Dunker ligger för långt bort; men... ska vi säga omkring 1966, då Margret i Norrväsby och jag lånade pappa och mammas tandemkanot, en Anita i trä, som var mycket stabil att paddla. Vi gick ut från Stensunds folkhögskola och lade ut kursen på sjökortet som sträckte sig en bit bortom Gupafjärden. Vi paddlade alltså genom sundet vid Askö och vidare förbi Stora Gupa och tältade på Lilla Gupa. Det var höst och lite disigt och inte särskilt rart att ströva omkring, så vi gick och la oss och sov gott till morgonen.
Bra att ha sjökort när man är på sjön, men.... På morgonen packade vi ihop våra saker i ett lätt regn, inget kul att ligga i tältet och ruva; vi satte oss i kanoten och drog iväg hemåt. På en berghäll fanns ett ensmärke som jag lade märke till, och så tog vi sikte på närmaste ö i den riktning vi skulle. Jag hade kartan mellan bena så att jag kunde följa med ordentligt; men så övergick diset till dimma som blev tätare och tätare; till slut var ön försvunnen. Men jag tittade bakåt och försökte hålla rak kontrakurs gentemot det vågmönster vi lämnade efter oss.
I en timme försökte vi sikta en landkontur som hela tiden gäckade oss. -Ser du? jag tycker jag ser land där borta! Inte i helsike var det land, bara dimmor som låg tätare eller tunnare ovanför vattnet. Till slut såg vi land, efter 60 minuters paddlande hit och dit på Östersjön, som låg ganska stilla som tur var. Vår position var nu exakt densamma som när vi gav oss iväg. Kul va?
Så här efteråt är det ganska roligt att tänka på den där händelsen. Vad hade vi för nytta av kartan; när vi inte hade någon konpass. Ingen! Och jag tänker på nästa generation som skall befolka vår plats på jorden, om de inte har historien med sig. Man ser ju det man ser, men hur har människorna åstadkommit allt detta, och är det rätt grundat, håller grunden att bygga vidare på, eller måste man hitta på något nytt system att leva efter.
Nu börjar bli varm i kläderna, jag kommer ihåg att jag och en kompis paddlade på Sillen; jag hade just slutat min tjänst på ungdomsvårdskolan och så hade jag varit och hälsat på en gammal arbetskamrat som byggt ett fritidshus strax intill Lövsta. Vi badade bastu som var vedeldad och jag var stolt att jag blivit hans vän; han hade varit major i den estniska armén och farit över Östersjön i en liten båt för att hämta flyktingar; fem gånger innan han gav upp. Sedan fick han arbete som beräkningsingenjör på stadsingenjörskontoret. Jag hade aldrig befarit Sillens vattenyta, och när jag nu drömmer mig tillbaka kan jag känna mig som en viking, varför inte Röde orm, eftersom jag varit röd hela mitt liv ända tills nu. Jag står i stäven, mitt mål är fjärran, och jag har varit med om stora bataljer i främmande land. Vi seglar förbi den plats där Norra Stene ligger; en ypperlig plats för en bosättning.
Seglen sväller och mina tankar lyfter farkosten; och när vi passerar kultplatsen där kyrkan står idag, svävar vi högt över Harry Martinssons hus vid änden på sjön, och då har farkosten iklätt sig namnet Aniara. Aj, vad ont det gör att tänka sig att aldrig mer få beträda Doris dalar, och inte heller WahlingeMarket, den ort i universum där mina barnbarns känslor hör hemma. Nu har vår tekniker fixat Miman och vår kurs kan åter ställas mot Vårdinge, närmare bestämt på åkern väster om Mölnbo, där vi har Långbro gård... Aniara har landat!
I min hand har jag en bok om Norra Stene, en gård med många hus som bebos av en stor släkt som ännu lyckas hålla ihop förvaltningen. Boken har flera berättare, men i huvudsak två redaktörer: Birgitta Alexius och Annika Johansson. Boken heter 100 år på Norra Stene.
Staffan Åkerman med fru, och hans syster Annica, samt Birgitta, som skrivit i Vårdkasen i många år, och som har många berättelser ute på nätet (http://web.telia.com/~u88407159/), tog emot vår cirkel med 17 deltagare. Vi blev inbjudna i den gamla parstugan som nu var en enda bostad, med vedspis i köket och stor öppen spis i vardagsrummet. Kaffe med dopp smakade gott när man stått ute i kylan ett tag, vi börjar närma oss vintern. Frågor och svar inne i värmen, sedan gick vi med Staffan upp på kullen som döljer marmorberget. Här fanns en gång en kalkugn, en ekonomisk guldgruva förr i tiden. På vägen upp mot Bautastenen berättar Staffan att många arkeologer kommit här förbi under årens lopp, bl.a. Södertäljes stadsarkeolog som heter Göran Gelotte.
Är alla fornlämningar registrerade? frågar vi oss.
Bör man inte gå över dem med jämna mellanrum?
Hur ska allmänheten kunna se dem om de är inmätta men övervuxna?
Dessa frågor ska vi ta reda på!
Det klart att vi skulle vilja komma tillbaka i vår igen; här är paradiset på jorden.
Gunnar i Hjälminge är nog i himlen nu. Han startade en geologisk grupp i Gnesta. Första gången vi träffades gick vi upp på Sällskapsberget och såg över Klämmingen, och då berättade han om förkastningen som skapade sjöarna som ligger på rad, från Laxne till Vagnhärad. En av de sista gångerna vi sågs, sa han till mig: -Du Jerry, forska lite om den här vikingaleden som går från Östersjön till Mälaren. Gunnar är borta nu, och jag har bestämt mig för att bevaka
Flodområde 63, som är det avrinningsområde som har sin slutpunkt i Trosa. Aniara har startat igen, men nu som bevakningsmodul i min yviga hjärna.
Jerry Linder
torsdag 8 oktober 2009
Ny sockenvandring...
Läsecirkel: Vårdinges historia
Folkets hus, Mölnbo
6/10 -09
JL
1875 1990
Nog har du hört talas om Gustav Fridolin, men du kanske inte vet vad han står för; men det vet jag. Har nämligen varit i lunabibliotekets hörsal och träffat nyss nämnda person. Jag satt på andra bänkraden, och när Fridolin skulle gå runt och hälsa oss välkomna sträckte han fram handen, men inte jag. Förmodligen trodde han att jag var rädd för att bli smittad av svininfluensa, men så var inte fallet; jag och min bänkkamrat hade just haft en diskussion om Gustavs ålder, eftersom vi vet att han varit med så länge i miljöpartiets politik. - Ok, sa jag, jag handhälsar på dig om du vill vara så snäll och tala om hur gammal du är! -26, sa han,vi tar varandra i hand på det.
Så gammal är inte jag som MoffaFridolin, mitt namn fick jag av mitt andra barnbarn, FiaKanKälv, när hon var så gammal att hon kunde säga Moffa, Moffa, Moffa. Fridolin kom några år tidigare, det var när jag filmade min spegelbild i en fönsterruta i Vårdinges utkant. Jag vet att den ruskige filmskaparen Hitchock brukade se till att han dök upp lite här och där i sina filmer; därför började jag göra detsamma; det var på sommaren 1989, mitt första barnbarn hade just döpts på andra sidan sjön och då fick jag ta ett djupt tag i plånboken och köpa en super-VHS-kamera, vilket jag inte ångrat. MoffaFridolin och Gustav Fridolin är förmodligen lika gamla som världsförbättrare.
När jag antog namnet hade jag en diktad figur i minnet; han var fin och kunde prata med bönder på bönders vis, och med lärde män på latin. Vår kände nationalskald, Erik Axel Karlfeldt, skapade honom, och det klart att det är diktaren själv som menas när han skriver om Fridolin.
Ungefär vid samma tid dök namnet Olof Hermelin upp i mitt medvetande. En bok om honom förtäljde att denna man var en fornforskare av stora mått, en person som brann för sitt värv; ett arbete som han inte var säker på att få betalt för. Han var samtidigt konstnär och författare.
I boken står det att han gjorde en sockenvandring i Vårdinge, och då var jag klar på att även jag var ute på en sockenvandring; varför inte? bara det att jag inte vandrade, eller gjorde jag det?
Vi fick en trevlig stund tillsammans där ute på vägen, och jag tycker nog att det var en sockenvandring det också. Som vi stod där kom en bil och stannade vid huvudbyggnaden; det var Olofsson och hans hushållerska. Därför gick jag tillbaka och ringde på, lämnade fram mina kantareller och blev inbjuden direkt på kaffe, som redan var framdukat. Det var mycket trevligt och han ville gärna visa en gammal karta, som jag velat se, om det inte hade varit så att jag måste gå för att komma i tid till tåget. Jag lovade att komma tillbaka, men tyvärr gick han bort innan jag hann tillbaka. Och så är det, man måste komma i tid, tänk så många minnen som försvinner med varje enkel människa. Men vår läsecirkel har nu varit på Hjortsberga, inbjudna av sonen, och vi har fått ett underbart mottagande, med både fakta och kaffebröd...
Folkets hus, Mölnbo
6/10 -09
JL
Olof Hermelin - MoffaFridolin
1875 1990
Nog har du hört talas om Gustav Fridolin, men du kanske inte vet vad han står för; men det vet jag. Har nämligen varit i lunabibliotekets hörsal och träffat nyss nämnda person. Jag satt på andra bänkraden, och när Fridolin skulle gå runt och hälsa oss välkomna sträckte han fram handen, men inte jag. Förmodligen trodde han att jag var rädd för att bli smittad av svininfluensa, men så var inte fallet; jag och min bänkkamrat hade just haft en diskussion om Gustavs ålder, eftersom vi vet att han varit med så länge i miljöpartiets politik. - Ok, sa jag, jag handhälsar på dig om du vill vara så snäll och tala om hur gammal du är! -26, sa han,vi tar varandra i hand på det.
Så gammal är inte jag som MoffaFridolin, mitt namn fick jag av mitt andra barnbarn, FiaKanKälv, när hon var så gammal att hon kunde säga Moffa, Moffa, Moffa. Fridolin kom några år tidigare, det var när jag filmade min spegelbild i en fönsterruta i Vårdinges utkant. Jag vet att den ruskige filmskaparen Hitchock brukade se till att han dök upp lite här och där i sina filmer; därför började jag göra detsamma; det var på sommaren 1989, mitt första barnbarn hade just döpts på andra sidan sjön och då fick jag ta ett djupt tag i plånboken och köpa en super-VHS-kamera, vilket jag inte ångrat. MoffaFridolin och Gustav Fridolin är förmodligen lika gamla som världsförbättrare.
När jag antog namnet hade jag en diktad figur i minnet; han var fin och kunde prata med bönder på bönders vis, och med lärde män på latin. Vår kände nationalskald, Erik Axel Karlfeldt, skapade honom, och det klart att det är diktaren själv som menas när han skriver om Fridolin.
Jag tog namnet för ett förnamn, och jag blev lite förvånad då Gustav Fridolin dök upp med Fridolin som efternamn. För min del har MoffaFridolin blivit något mitt emellan; för att konstra till det lite.
Ungefär vid samma tid dök namnet Olof Hermelin upp i mitt medvetande. En bok om honom förtäljde att denna man var en fornforskare av stora mått, en person som brann för sitt värv; ett arbete som han inte var säker på att få betalt för. Han var samtidigt konstnär och författare.
I boken står det att han gjorde en sockenvandring i Vårdinge, och då var jag klar på att även jag var ute på en sockenvandring; varför inte? bara det att jag inte vandrade, eller gjorde jag det?
Visst åkte jag bil, men jag gjorde också långa vandringar, särskilt på Hölösidan. Men jag tog ibland båten över på andra sidan och vandrade åt olika håll. Som den hösten när jag drog båten upp på land och gick i de breda djupa spåren upp mot Lilla småsjön och vidare genom skogen så att jag kom ner mitt för Hjortsberga. Jag gick över den brandgula stubbåkern och upp till gården. På vägen hittade jag ungefär två liter kantareller som jag hade tänkt att skänka Olofsson när han kom och öppnade; jag ville nämligen be om ett samtal om gårdens historia; men...det var ingen hemma.
Då gick jag mot ladugården, och när jag passerade huset mitt emellan, kom skolbussen och lämnade av en massa ungar. De var ganska högljudda och lämnade ytterdörren öppen. "Nu ska jag busa lite med dem", tänkte jag, och så klev jag in i hallen och kommenderade ungarna på en rad ute på vägen; och så tog jag en mera hyfsad ton. Jag sa att mjölken har haft en stor betydelse för Hjortsberga och Vårdinge, och att det var här Arla har sitt ursprung. -Följer man Arlas utveckling ut i världen kan man möta ungdomar där som man skulle kunna ha kontakt med. På nätet och med mobiler av senaste snitt borde det vara möjligt; skulle inte det va nå´t?
Vi fick en trevlig stund tillsammans där ute på vägen, och jag tycker nog att det var en sockenvandring det också. Som vi stod där kom en bil och stannade vid huvudbyggnaden; det var Olofsson och hans hushållerska. Därför gick jag tillbaka och ringde på, lämnade fram mina kantareller och blev inbjuden direkt på kaffe, som redan var framdukat. Det var mycket trevligt och han ville gärna visa en gammal karta, som jag velat se, om det inte hade varit så att jag måste gå för att komma i tid till tåget. Jag lovade att komma tillbaka, men tyvärr gick han bort innan jag hann tillbaka. Och så är det, man måste komma i tid, tänk så många minnen som försvinner med varje enkel människa. Men vår läsecirkel har nu varit på Hjortsberga, inbjudna av sonen, och vi har fått ett underbart mottagande, med både fakta och kaffebröd...
JerryLinder
torsdag 1 oktober 2009
En person som granskade Vårdinge...
Läsecirkel: Vårdinges historia
30 sept. -09 klockan 10:00
Folkets hus
JL
Hermelin, en vessla som har svart svanstopp som kröner hela den smidiga varelsen. Ja det vet de flesta, men vet de vem Olof Hermelin är. Knappast! Kanske en och annan kvinna känner till att det fanns en framstående kvinnosakskvinna som hette Hermelin, Honorine Hermelin.
30 sept. -09 klockan 10:00
Folkets hus
JL
Hermelin
en ädel adel
Hermelin, en vessla som har svart svanstopp som kröner hela den smidiga varelsen. Ja det vet de flesta, men vet de vem Olof Hermelin är. Knappast! Kanske en och annan kvinna känner till att det fanns en framstående kvinnosakskvinna som hette Hermelin, Honorine Hermelin.
Honorine tillhörde en grupp rödstrumpor som bildade ett förbund; Fogelstadförbundet, där hon var ordförande åren 1925-75. Förbundet drev en skola för kvinnor på Fogelstad, endast för kvinnor, där flera av våra mest kända kvinliga rösträttsaktivister var inskrivna. Skolan hette Kvinnliga medborgarskolan.
År 1797 kartlade man Mälardalen. Den som tog på sig uppgiften var också en Hermelin; han hette Samuel Gustaf Hermelin och var en driftig och patriotisk person, som förresten alla Hermeliner synes vara. Han utgav den första svenska kartatlasen i Sverige. I norrland lät han dika ut åtskilliga hektar mossmark och bygga hus för sina arbetare inom järnhanteringen. Men...gruvdöden kom och svepte undan många bruk i landet så Hermelin blev ruinerad. I konkursen gick alla kartverk till staten, och blev på så sätt bevarade för allmänheten. Hur gick det då för Hermelin själv? Han var en hyvens karl, och därför räddade man honom från personlig konkurs.
Samuel Gustav var farfar till den Olof Hermelin som vandrade genom socknarna i Sörmland, så även Vårdinge. På "Ämbetet" finns Arkeologisk-topografiskt arkiv, där finns handlingar rörande Olof Hermelins arbeten; bl.a. en teckning som föreställer en stor bautasten som står på Norra Stene. Han lär också ha ritat av kläppen till lilla klockan på Vårdinge kyrka. Han var också en duktig landskapsmålare.
Vi ska återkomma till Olof, men först ska jag berätta hur släkten Hermelin fick sitt namn. Från början hette man Nilsson och sedan Skragge. Samuel Gustafs farfar var en framstående stilist som fick följa med Karl XII i fält, han blev fältsekreterare; och hans namn var också Olof. Det sägs att tsar Peter tyckte att han hade en vass penna. Vid ett tillfälle togs Olof till fånga av Peter som lär ha stuckit honom med sin värja; därefter var han försvunnen. Det sägs att han kan ha blivit förd till ett nunnekloster i Arkangelsk. Hur som helst var det han som blev adlad till Hermelin och sedan har släkten spritt sig över landet.
En dag var jag till Nyköping i ett ärende och fick för mig att jag skulle gå in på Nyköpings hus. När jag gick uppför trapporna och kom jag till en skylt där det stod Olof Hermelin och en titel. Jag fick tag på en som var anställd där och frågade om man kunde få tag på Olof någonstans. Han arbetar på museet sa hon, det ligger inte långt härifrån, du kan gå dit. Så gjorde jag det, men Olof var på kafferast, men om jag väntade ett tag skulle han komma ut till mig. Minuterna gick, och jag tänkte: "Så här lätt kan det bara inte vara!", men det var så som man bara kan önska sig. I början var han lite avmätt, men han mjuknade ganska snart, och till slut fann vi varandra. Han berättade bland annat att landhöjningen med tiden bestämt var Trosa stad skulle ligga. Förr låg staden där Trosa lands kyrka finns, men alltsom vattnet drog sig tillbaka följde bebyggelsen med.
Mycket mer finns att berätta om släkten Hermelin förståss, och Olof Hermelin som besökte Vårdinge 1875, har en hel del att förtälja om vår socken. Men jag kommer utsökt att tänka på alla andra släkter i Vårdinge. Nu när släktforkningen finns på nätet är det ett sannt nöje att söka fram anfäder långt tillbaka i tiden. För min del har jag fått allt gratis, så att säga; min syster har lagt ner allt grovgöra, men jag tycker det är kul ändå; vi har fått de roligaste uppgifterna från ordföranden i släktforskarföreningen i Nora, Britt-Mari Lundell, som påstår att vi är släkt med henne. Men inte nog med det, vi är också släkt med en massa kungligheter ända till Karl den Store, vars far hette Pippin den Lille, som i sin tur var son till Karl Martell; det var han som motade bort muslimerna från frankernas land... Det är ju inte klokt, men visst är det kul.
Snart ska vi besöka Norra Stene och se bautastenen.
Jerry Linder
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
