AteljéLivingRoom
Jerry Linder
Moffas@Spray.se
30/11-09
Tro och vetande
Alla människor är inte lika, en del är slutna och tystlåtna utan att göra något väsen av sig, andra pratsamma och måste synas. Sedan finns det varianter som ligger någonstans mitt emellan. Gauss, den store matematikern fann en kurva som han kallade klockkurvan eller normalkurvan. Den ser ut som en kyrkklocka där en liten massa finns längst ut på sidorna. På mitten finns flest människor, i det här fallet.
Det är därför vi har olika politiska partier. De rika satt på höger sida, och de fattiga på den vänstra, i den franska Nationalförsamlingen. Därför säger vi vänster och höger än i dag. Sedan finns det rörelser som ligger extremt långt ut på vänsterkanten eller högerkanten, det är de som brukar slåss mot varandra på gator och torg. På Per Albins dagar var man noga med att hålla tillbaka de här rörelserna och det var under den tiden man kallade Sverige för Folkhemmet. Det gällde att förse folket med så mycket livsrum att det inte fanns anledning att börja bråka. Andligt är folket delat på samma sätt, somliga är strängt vetenskapligt orienterade, medan andra har sin tro som håller dem uppe.
Idag har vetenskapen fått resurser så att de kan spränga elementarpartiklar och analysera resultatet, till vilken nytta? Man tror att man skall nå fram till, ja vadå? När en stor del av jordens människor svälter, har de rika råd att offra medel på vadå! Det är absurt, men mänskligt. Somliga ömmar för de små, andra bara låter livet gå. Intellegenta människor med god utbildning, kan tro att kärnkraftens strålande aska ska kunna bearbetas vidare tills det inte finns någon strålning kvar.
Ursäkta mig, jag kan inte tro, varken på en Gud i himmelen, eller Big bang, däremot vet jag att det finns hur många krafter som helst som påverkar mig och sliter ner mig tills jag inte orkar resa mig mera, jag vet det! Det är det jag har att räkna med för egen del.
Det inre trycket bland oss människor är stort nog att förgöra oss allihop, därför är det viktigare än någonsin att lyssna till och handla efter den saga som evangelierna berättade många år efter Jesus korsfästelse. Hur många andra rebeller korsfästes under de åren, en rebell betyder en människa som vill göra det bra igen, re=åter, bell=bra.
Man tala mycket om Jesus, men man har glömt bort vad han sa att vi skulle göra.
måndag 30 november 2009
söndag 29 november 2009
Ett löfte...
AteljéLivingRoom
Jerry Linder
29/11-09
Moffas@Spray.se
Kristi Anda
Nu är det ju så att jag inte är någon vanlig Gudsman, men i alla fall, som man brukar säga. Jag är väl mera vetenskapare, i alla fall är jag mycket intresserad av vetenskap. även teologi; eftersom jag uppnått den aktningsvärda åldern av 66 år, snart 67, som småttingarna brukar säga; och eftersom jag varken är med i något förbund av detta slag, känner jag mig fri att tycka och säga det som rinner upp i min hjärna.
När jag fick mitt arbete i Järna kommun, och vi började bearbeta moder jord nere på Enegärdet, kom Harry Malmström, som var ordförande i Kommunalarbetarförbundets avdelning 25, fram till mig och undrade om jag ville bli deras studieombud. Mycket hedrande tyckte jag, och så började en intressant tid för Jerry Linder, med möten och studiecirklar och andra externa påhitt. Detta var verkligen något jag saknade då jag slutade med mitt arbete bland kommunalgubbarna.
Mitt ämne för dagen är Kristi Anda! Jag vågar säga att den anda som rådde bland gubbarna i Järna var en sådan anda. De hade lagackord, vilket innebar att alla skulle ha lika mycket fastän avtalet sa att somligas arbete betalades mer. Ansvar ska betala sig, säger man; alla gubbarna hade ansvar för hela Järna, jag lovar!
Man var ett fint lag fast man var så många, 22 stycken tror jag, och de som arbetade i verken kom ofta in i kojan eller till centralförrådet, och fick sig en pratstund.
Det var Kristi Anda i praktiken. Om vi skulle börja från början. Vi kan ta den där historien med Moses och lertavlorna med tio Guds bud. När Moses kom ner från berget igen hade folket gjort sig ett belete av guld. Det betyder att folket inte trodde på Moses utan dyrkade guldet liksom somliga dyrkar penningen, och till varje pris måste tjäna en viss procent på varje krona. Den råa kapitalismen tar inga hänsyn till det mänskliga. Den råa kapitalismen är inte av Kristi anda, liksom nyliberalismen idag med ekonomen Milton Friedman i spetsen (ja han är död nu, men hans anda lever).
I och med att jag kom till Vårdinge blev jag också med i arbetarföreningen genom Gösta Lundins försorg. Här fanns traditioner som inte går av för hackor, man kan gott säga att Kristi Anda vilade över sällskapet i Vårdinge, men att det började hända tråkiga saker som kom utifrån, eller var det innifrån? Sista mötet jag var med kom det en enkät som man ville ha svar på. - Vilka vill svara, var frågan. Ingen av de församlade ville ta på sig arbetet och mötet beslutade att styrelsen skulle komma med svar. Inget särskilt med det, kan man tänka, men... de här frågorna var av sådan art att det gällde avdelningens framtid. Det här var väl 1978 ungefär.
Södertälje hade slukat Järna och Mölnbo och Vårdinge hade vunnit en del rent materiellt vill jag minnas. Men folket tappade taget mer och mer. Den anda som fanns i fackföreningen och i arbetarkommun har för evigt försvunnit, och kanske är det lite av den som vi ser i kyrkan idag. Människorna på slutet av 1800-talet samlades i olika förbund: fackföreningar, nykterhetsförbund, religiösa förbund och arbetarföreningar. Ofta använde de samma hus för sina möten: Folkets hus. I Mölnbo byggde man Folkets hus 1917, och Folkets park. Det var en Kristi Anda i hela landet, och alla dessa förbund byggde på en enda tro: att Jesus Kristus levde som en människa som aldrig dog. När han gick ifrån lärjungarna blev han Gud.
Ja alla trodde inte att det fanns en Gud i himmelen, men tänk dig att man ser Gud som lagen, lagen som Moses kom till folket med; och att Jesusbarnet betyder en idé om en ny värld där varje människa var lika mycket värd. Kyrkornas fäder har då kämpat mot varandra helt i onödan om vem Jesus var, egentligen. Var han Gud eller människa eller både och. Jag tror att de redan från början har missförstått det hela:
Jesus är fortfarande en idé som vi måste tolka. Det viktiga är dock att det jag vill att andra ska göra mot mig, det ska jag också göra mot honom. Hur tänkte Milton Friedman när han ville rasera den demokrati som vi med många års kamp har kommit fram till; visst var han en falsk profet som bibelns folk har varnat för.
På mitt sätt att se är bibeln fortfarande ett ovärderligt verktyg för oss små människor med begränsad synvidd. Men vi måste se den som en lärobok och därför inte tolka den efter bokstaven utan andan, Kristi Anda!
Jerry Linder
29/11-09
Moffas@Spray.se
Kristi Anda
Nu är det ju så att jag inte är någon vanlig Gudsman, men i alla fall, som man brukar säga. Jag är väl mera vetenskapare, i alla fall är jag mycket intresserad av vetenskap. även teologi; eftersom jag uppnått den aktningsvärda åldern av 66 år, snart 67, som småttingarna brukar säga; och eftersom jag varken är med i något förbund av detta slag, känner jag mig fri att tycka och säga det som rinner upp i min hjärna.
När jag fick mitt arbete i Järna kommun, och vi började bearbeta moder jord nere på Enegärdet, kom Harry Malmström, som var ordförande i Kommunalarbetarförbundets avdelning 25, fram till mig och undrade om jag ville bli deras studieombud. Mycket hedrande tyckte jag, och så började en intressant tid för Jerry Linder, med möten och studiecirklar och andra externa påhitt. Detta var verkligen något jag saknade då jag slutade med mitt arbete bland kommunalgubbarna.
Mitt ämne för dagen är Kristi Anda! Jag vågar säga att den anda som rådde bland gubbarna i Järna var en sådan anda. De hade lagackord, vilket innebar att alla skulle ha lika mycket fastän avtalet sa att somligas arbete betalades mer. Ansvar ska betala sig, säger man; alla gubbarna hade ansvar för hela Järna, jag lovar!
Man var ett fint lag fast man var så många, 22 stycken tror jag, och de som arbetade i verken kom ofta in i kojan eller till centralförrådet, och fick sig en pratstund.
Det var Kristi Anda i praktiken. Om vi skulle börja från början. Vi kan ta den där historien med Moses och lertavlorna med tio Guds bud. När Moses kom ner från berget igen hade folket gjort sig ett belete av guld. Det betyder att folket inte trodde på Moses utan dyrkade guldet liksom somliga dyrkar penningen, och till varje pris måste tjäna en viss procent på varje krona. Den råa kapitalismen tar inga hänsyn till det mänskliga. Den råa kapitalismen är inte av Kristi anda, liksom nyliberalismen idag med ekonomen Milton Friedman i spetsen (ja han är död nu, men hans anda lever).
I och med att jag kom till Vårdinge blev jag också med i arbetarföreningen genom Gösta Lundins försorg. Här fanns traditioner som inte går av för hackor, man kan gott säga att Kristi Anda vilade över sällskapet i Vårdinge, men att det började hända tråkiga saker som kom utifrån, eller var det innifrån? Sista mötet jag var med kom det en enkät som man ville ha svar på. - Vilka vill svara, var frågan. Ingen av de församlade ville ta på sig arbetet och mötet beslutade att styrelsen skulle komma med svar. Inget särskilt med det, kan man tänka, men... de här frågorna var av sådan art att det gällde avdelningens framtid. Det här var väl 1978 ungefär.
Södertälje hade slukat Järna och Mölnbo och Vårdinge hade vunnit en del rent materiellt vill jag minnas. Men folket tappade taget mer och mer. Den anda som fanns i fackföreningen och i arbetarkommun har för evigt försvunnit, och kanske är det lite av den som vi ser i kyrkan idag. Människorna på slutet av 1800-talet samlades i olika förbund: fackföreningar, nykterhetsförbund, religiösa förbund och arbetarföreningar. Ofta använde de samma hus för sina möten: Folkets hus. I Mölnbo byggde man Folkets hus 1917, och Folkets park. Det var en Kristi Anda i hela landet, och alla dessa förbund byggde på en enda tro: att Jesus Kristus levde som en människa som aldrig dog. När han gick ifrån lärjungarna blev han Gud.
Ja alla trodde inte att det fanns en Gud i himmelen, men tänk dig att man ser Gud som lagen, lagen som Moses kom till folket med; och att Jesusbarnet betyder en idé om en ny värld där varje människa var lika mycket värd. Kyrkornas fäder har då kämpat mot varandra helt i onödan om vem Jesus var, egentligen. Var han Gud eller människa eller både och. Jag tror att de redan från början har missförstått det hela:
Jesus är fortfarande en idé som vi måste tolka. Det viktiga är dock att det jag vill att andra ska göra mot mig, det ska jag också göra mot honom. Hur tänkte Milton Friedman när han ville rasera den demokrati som vi med många års kamp har kommit fram till; visst var han en falsk profet som bibelns folk har varnat för.
På mitt sätt att se är bibeln fortfarande ett ovärderligt verktyg för oss små människor med begränsad synvidd. Men vi måste se den som en lärobok och därför inte tolka den efter bokstaven utan andan, Kristi Anda!
Vårdinge kyrka...
AteljéLivingRoom
Jerry Linder
29/11-09
Moffas@Spray.se
Vad är en kyrka till för?
När jag var gammal nog att konfirmera mig hade jag ett val, antingen gå med de andra till kyrkan, eller att ligga kvar i sängen och ha sovmorgon.
Det var inte så att jag promt ville vara hemma, nej det var nog så att min pappa inte var konfirmerad och tillika en troende ateist. Min syster konfirmerade sig dock. Först senare har jag lärt mig att konfirmation betyder att man godkänner dopet. Jag är ännu inte konfirmerad, men idag kunde jag erkänna dopet som en handling som borde ha viss betydelse i en människas liv, på vissa vilkor.
När mitt första barnbarn döptes i Dillnäs kyrka, filmade jag hela akten och lät kameran svepa över församlingen; det var många där, högtidligt var det också;och när vi gick ut på grusgången, pojkens mor, prästen och jag i bredd, sa jag att jag ju inte hade låtit döpa mitt barn, och nu döptes hennes barn i kyrkan enligt gängse sed. - Ja du vet inte allt du, sa prästen, och såg allvarlig ut, men min dotter flinade lite. När vi blev för oss själva berättade hon att hon varit till kyrkan och låtit döpa sig kvällen innan dopet. Prästen var en spjuver, men inte mig emot, jag vet fler. Nu ska jag bekänna vad jag kände, och vad jag känner, när jag tittar på filmen, och det är inte få gånger eftersom det var min första film; kameran hade jag aldrig köpt då om det inte varit för barnbarnets dop:
Jag ser tillbaka i tiden när byn har fått en ny medborgare. Det var en viktig händelse när allas arbete klart och tydligt betydde en hel del för byns bestånd.
En person kunde ritualerna, han var själasörjaren som gjorde att folk verkligen tog sig tid att samlas.
Byarna tillsaammans hade byggt ett hus som man kallade Guds hus och det var dit man gick denna högtidliga dag. Prästen läser skriften och sänker barnet i dopvattnet samtidigt som Gudfar och Gudmor lovar att stödja föräldrarna i deras värv att uppfostra barnet i Kristi Anda, vad nu det betyder; jag skall återkomma till det.
Känslan var det ja! Min tanke var den, nu när jag såg hur många människor som var församlade i kyrkan, att alla dessa enskilda individer också var förpliktigade att bevaka barnets utveckling till en nykter och skötsam arbetare i vårt samhälle. Den tanken hade aldrig funnits i mitt huvud om mitt eget dop. Beror det på att vi har ett helt annat samhälle idag, där den borgerliga kommunen tagit över den kyrkliga.
Nu vill jag berätta att vår läsecirkel fått den äran att besöka Vårdinge kyrka. Vi har kyrkorådets ordförande med i vår grupp. Birgit Jansson, och hon har ordnat så att den unga prästen Markus Klesbeck och Gunilla Thunstam också var där och visade oss runt, på sköldar, kyrksilver och textilier. Vi fick gå bakom altaret, där sakristian är belägen och vi var uppe på orgelläktaren och såg på målningar i tak och väggar målade av sveriges främsta kyrkmålare, Albertus Pictor.
Den fina dopfunten är gjord av Elly Lindholms svärfar. En gång har jag varit på dop i Vårdinge kyrka, men flest gånger har jag bevistat begravningar. På kyrkogården har jag gjort upptäckter:
Olle Ström, som hade en fiske- och sportaffär i Södertälje, på Torekällgatan mitt emot Torekällskolan, och senare i ett hus på andra sidan gatan, har sina föräldrar begravda på kyrkogården. De dog 1918, berättade han en gång då vi möttes nere vid Maren; de dog knall och fall i Spanska sjukan. Hans far var slaktare och hade boden intill huset där Hans Götlin bor. Stocken i taket där han hissade upp nötkreaturen finns kvar ännu, ja allt är likadant som då.
En annan tilldragelse på kyrkogården är ju naturligtvis Fredrik Benzingers Mausoleum.
Benzinger importerades till trakten av Hildemar Lidholm när mjölkföretaget exporterade grädde till England, vilket inte gick så bra. Men Benzinger skötte sig så mycket bättre och blev Mjölkcentralens förste versktällande direktör 1915. Han gifte sig med Hildemars dotter och tog över Nådhammar, samt köpte Långbro gård.
Hildemar dog 1904, men han är inte begravt i Vårdinge, vad jag vet.
Jerry Linder
29/11-09
Moffas@Spray.se
Vad är en kyrka till för?
När jag var gammal nog att konfirmera mig hade jag ett val, antingen gå med de andra till kyrkan, eller att ligga kvar i sängen och ha sovmorgon.
Det var inte så att jag promt ville vara hemma, nej det var nog så att min pappa inte var konfirmerad och tillika en troende ateist. Min syster konfirmerade sig dock. Först senare har jag lärt mig att konfirmation betyder att man godkänner dopet. Jag är ännu inte konfirmerad, men idag kunde jag erkänna dopet som en handling som borde ha viss betydelse i en människas liv, på vissa vilkor.
När mitt första barnbarn döptes i Dillnäs kyrka, filmade jag hela akten och lät kameran svepa över församlingen; det var många där, högtidligt var det också;och när vi gick ut på grusgången, pojkens mor, prästen och jag i bredd, sa jag att jag ju inte hade låtit döpa mitt barn, och nu döptes hennes barn i kyrkan enligt gängse sed. - Ja du vet inte allt du, sa prästen, och såg allvarlig ut, men min dotter flinade lite. När vi blev för oss själva berättade hon att hon varit till kyrkan och låtit döpa sig kvällen innan dopet. Prästen var en spjuver, men inte mig emot, jag vet fler. Nu ska jag bekänna vad jag kände, och vad jag känner, när jag tittar på filmen, och det är inte få gånger eftersom det var min första film; kameran hade jag aldrig köpt då om det inte varit för barnbarnets dop:
Jag ser tillbaka i tiden när byn har fått en ny medborgare. Det var en viktig händelse när allas arbete klart och tydligt betydde en hel del för byns bestånd.
En person kunde ritualerna, han var själasörjaren som gjorde att folk verkligen tog sig tid att samlas.
Byarna tillsaammans hade byggt ett hus som man kallade Guds hus och det var dit man gick denna högtidliga dag. Prästen läser skriften och sänker barnet i dopvattnet samtidigt som Gudfar och Gudmor lovar att stödja föräldrarna i deras värv att uppfostra barnet i Kristi Anda, vad nu det betyder; jag skall återkomma till det.
Känslan var det ja! Min tanke var den, nu när jag såg hur många människor som var församlade i kyrkan, att alla dessa enskilda individer också var förpliktigade att bevaka barnets utveckling till en nykter och skötsam arbetare i vårt samhälle. Den tanken hade aldrig funnits i mitt huvud om mitt eget dop. Beror det på att vi har ett helt annat samhälle idag, där den borgerliga kommunen tagit över den kyrkliga.
Nu vill jag berätta att vår läsecirkel fått den äran att besöka Vårdinge kyrka. Vi har kyrkorådets ordförande med i vår grupp. Birgit Jansson, och hon har ordnat så att den unga prästen Markus Klesbeck och Gunilla Thunstam också var där och visade oss runt, på sköldar, kyrksilver och textilier. Vi fick gå bakom altaret, där sakristian är belägen och vi var uppe på orgelläktaren och såg på målningar i tak och väggar målade av sveriges främsta kyrkmålare, Albertus Pictor.
Den fina dopfunten är gjord av Elly Lindholms svärfar. En gång har jag varit på dop i Vårdinge kyrka, men flest gånger har jag bevistat begravningar. På kyrkogården har jag gjort upptäckter:
Olle Ström, som hade en fiske- och sportaffär i Södertälje, på Torekällgatan mitt emot Torekällskolan, och senare i ett hus på andra sidan gatan, har sina föräldrar begravda på kyrkogården. De dog 1918, berättade han en gång då vi möttes nere vid Maren; de dog knall och fall i Spanska sjukan. Hans far var slaktare och hade boden intill huset där Hans Götlin bor. Stocken i taket där han hissade upp nötkreaturen finns kvar ännu, ja allt är likadant som då.
En annan tilldragelse på kyrkogården är ju naturligtvis Fredrik Benzingers Mausoleum.
Benzinger importerades till trakten av Hildemar Lidholm när mjölkföretaget exporterade grädde till England, vilket inte gick så bra. Men Benzinger skötte sig så mycket bättre och blev Mjölkcentralens förste versktällande direktör 1915. Han gifte sig med Hildemars dotter och tog över Nådhammar, samt köpte Långbro gård.
Hildemar dog 1904, men han är inte begravt i Vårdinge, vad jag vet.
lördag 28 november 2009
Vargavintern 1965-66...Enegärdet -67
AteljéLivingroom
Moffas@Spray.se
Jerry Linder
28/11-09
Övre Starrbäcken
Snön kom tidigt den vintern och från november låg den kvar ända till mars, på vissa ställen till april, det var en kuslig tid, och gubbarna, kommunalarna, flyttade sina vagnar, maskiner och verktyg till Övre Starrbäcken. Helge Ahlbom, sprängarbasen, räknade sina gubbar, dynamitgubbar, och jag kommer ihåg när han laddade första gången där uppe. Det var ju elektriska tändare och så fiffiga att det fanns en viss fördröjning på dem så att berget sköts loss i intervaller. Det var lite svårt att finna arbetsuppgifter för en nybörgare och jag grävde fram gränspunkter och annat som försvunnit i den djupa snön. Några dagar var jag med och rensade berg. Ja jag var klädd som en arbetare och i grunden var jag arbetare, bara det att jag läste till ingenjör och redan var en hejare på att avväga. Nu kunde jag ju också det kommunala stomnätet i höjd och plan, det var en stor fördel.
Och det snöade och det snöade. En dag fick jag en inkallelseorder, men det var jag inte glad åt, eftersom jag skulle ända till Linköping. Jag skrev då och begärde att få komma till Strängnäs i stället, och det skulle gå bra, bara inte under vintern.
Då skrev jag igen och fick bara några dagar på mig, innan jag skulle anmäla mig på K-kompanit på P10; fyra mil hemmifrån. Det passade mig perfekt. Hela den kalla vintern fick jag innetjänst och på våren åkte jag och en ingenjör på 4:e Milot, som låg strax utanför regementet, till S:t Annas skärgård och gjorde mätningar för flyget. Sista veckan åkte jag i min bil tillsammans meden ung praktikant som var son till avdelningschefen. När jag ryckte ut fick jag ett arbetsbetyg för tre månader på ritkontor. När alla andra ryckte ut blev bara K-kompanit kvar för vakthållning. Jag hade då kvalificerat mig ytterligare och ett halvt löfte att få utsättarjobb hos Granit & Betong i Västerås; men det var bra långt hemmifrån och vi hade smått hemma.
Den 1 augusti hade jag fast anställning i Järna kommun och nu skulle vi bygga väg i Mölnbo. Det var första utsättarjobbet för mig. Det var då som vägen över järnvägen försvann vid Berga skola. Efter det jobbet gav vi oss på ett storjobb. Vi började vid Landsborg och gick ner mot fotbollsplan; över densamma och in i Mölnbogård, som hade en fin trädgård med många träd. Man kände sig som en rövare som bröt sig in i detta paradis, men allt skulle bort till slut. Sedan gick vi uppåt ända till Elly Lindblom; där fick vi kaffe. I backen upp till henne tänkte jag särskilt på Arne Kollberg i grävmaskinen, ett fantastiskt arbete av en man; han höll ordning på gubbarna och passade tele- och elstolpar, samt stenmurar och gränsrör. Ja att Arne hållit så länge, det är ett mirakel, men det ska jag ta en annan gång.
När vi grävde oss in på Trollvägen hände något jag sällan glömmer. Helge var inte på jobbet den dagen och Trä-Per var andrebas för sprängningen. Och den här dagen sprakade det löst ordentligt så det klirrade i fönsterrutor på tredje våningen i ett av trähusen; och runt omkring flög stora knotor; tur att ingen blev skadad.
Jag vill minnas att Sven-Erik fick börja på vattenverket den hösten.
Själv vick jag ett delikat uppdrag: att resa upp alla stakkäppar på enegärdet som hade ramlat omkull. Det var så att lantmäteriet med Sune Brunsärn i spetsen hade satt ut alla kvarter på gärdet, ända upp till kullarna; och alla gränspunkter markerades med rör i gjutning. Det blev en sjuhelsikes massa punkter ty i varje korsning var det en fas så att det var en skog av käppar på hela fältet när alla var uppsatta igen i respektive rör. Nu var det så att man hade gjort en miss när man köpte upp Ene gård så att arrendatorn inte hade blivit uppsagd. Därför brukade Per Kraft hela gärdet och kryssade mellan pinnarna. Jag minns att vi träffades där på fältet när han plöjde och eftersom jag kände hans far och två av bröderna, så där, hade vi lite att prata om. Han berättade bland annat att han hade varit spekulant på Kläckeskulla. Hans bror Hans (jag tror han hette så) arbetade tillsammans åt Fjellmo ute på sportstugeområdet vid Björnäs, som vi sade då; bjur av bäver, idag heter området Björnässtrand, vill jag minnas. Det var varmt och vi badade mycket. Den andra brodern är naturligtvis Erik som arbetat både för lantmäteriet och kommunen.
Eriks fru har en syster som bor på Oxhuvud på väg mot Glibotorp, inte långt från nya tunnlarna för snabbtåget. Den lilla gården hade xxx:s farfar en gång i tiden. Att jag nämner det beror på att den vägen förbi Oxhuvud har jag cyklat många gånger, eftersom vi hade vår sommarstuga en bit bort, på andra sidan järnvägen, uppe på en kulle. Stugan hette Nytorp. Vid Oxhuvud hyrde också två läkarfamiljer; först dr Hjort, och sedan dr Nyberg; båda arbetade på Södertälje lasarett. Hjort hade två grabbar som jag lekte med några somrar, de hade en fin vind för inomhuslekar, den kopierade jag när jag byggde översta våningen på mitt hus. En gunga satte jag upp i hanbjälken och när ungarna gungade som värst var jag rädd att fästena skulle släppa och hela ställeraset skulle fara ut genom fönstret. Nu har jag kommit långt från första etappen på Enegärdet, som presenteras först senare.
Moffas@Spray.se
Jerry Linder
28/11-09
Övre Starrbäcken
Snön kom tidigt den vintern och från november låg den kvar ända till mars, på vissa ställen till april, det var en kuslig tid, och gubbarna, kommunalarna, flyttade sina vagnar, maskiner och verktyg till Övre Starrbäcken. Helge Ahlbom, sprängarbasen, räknade sina gubbar, dynamitgubbar, och jag kommer ihåg när han laddade första gången där uppe. Det var ju elektriska tändare och så fiffiga att det fanns en viss fördröjning på dem så att berget sköts loss i intervaller. Det var lite svårt att finna arbetsuppgifter för en nybörgare och jag grävde fram gränspunkter och annat som försvunnit i den djupa snön. Några dagar var jag med och rensade berg. Ja jag var klädd som en arbetare och i grunden var jag arbetare, bara det att jag läste till ingenjör och redan var en hejare på att avväga. Nu kunde jag ju också det kommunala stomnätet i höjd och plan, det var en stor fördel.
Och det snöade och det snöade. En dag fick jag en inkallelseorder, men det var jag inte glad åt, eftersom jag skulle ända till Linköping. Jag skrev då och begärde att få komma till Strängnäs i stället, och det skulle gå bra, bara inte under vintern.
Då skrev jag igen och fick bara några dagar på mig, innan jag skulle anmäla mig på K-kompanit på P10; fyra mil hemmifrån. Det passade mig perfekt. Hela den kalla vintern fick jag innetjänst och på våren åkte jag och en ingenjör på 4:e Milot, som låg strax utanför regementet, till S:t Annas skärgård och gjorde mätningar för flyget. Sista veckan åkte jag i min bil tillsammans meden ung praktikant som var son till avdelningschefen. När jag ryckte ut fick jag ett arbetsbetyg för tre månader på ritkontor. När alla andra ryckte ut blev bara K-kompanit kvar för vakthållning. Jag hade då kvalificerat mig ytterligare och ett halvt löfte att få utsättarjobb hos Granit & Betong i Västerås; men det var bra långt hemmifrån och vi hade smått hemma.
Den 1 augusti hade jag fast anställning i Järna kommun och nu skulle vi bygga väg i Mölnbo. Det var första utsättarjobbet för mig. Det var då som vägen över järnvägen försvann vid Berga skola. Efter det jobbet gav vi oss på ett storjobb. Vi började vid Landsborg och gick ner mot fotbollsplan; över densamma och in i Mölnbogård, som hade en fin trädgård med många träd. Man kände sig som en rövare som bröt sig in i detta paradis, men allt skulle bort till slut. Sedan gick vi uppåt ända till Elly Lindblom; där fick vi kaffe. I backen upp till henne tänkte jag särskilt på Arne Kollberg i grävmaskinen, ett fantastiskt arbete av en man; han höll ordning på gubbarna och passade tele- och elstolpar, samt stenmurar och gränsrör. Ja att Arne hållit så länge, det är ett mirakel, men det ska jag ta en annan gång.
När vi grävde oss in på Trollvägen hände något jag sällan glömmer. Helge var inte på jobbet den dagen och Trä-Per var andrebas för sprängningen. Och den här dagen sprakade det löst ordentligt så det klirrade i fönsterrutor på tredje våningen i ett av trähusen; och runt omkring flög stora knotor; tur att ingen blev skadad.
Jag vill minnas att Sven-Erik fick börja på vattenverket den hösten.
Själv vick jag ett delikat uppdrag: att resa upp alla stakkäppar på enegärdet som hade ramlat omkull. Det var så att lantmäteriet med Sune Brunsärn i spetsen hade satt ut alla kvarter på gärdet, ända upp till kullarna; och alla gränspunkter markerades med rör i gjutning. Det blev en sjuhelsikes massa punkter ty i varje korsning var det en fas så att det var en skog av käppar på hela fältet när alla var uppsatta igen i respektive rör. Nu var det så att man hade gjort en miss när man köpte upp Ene gård så att arrendatorn inte hade blivit uppsagd. Därför brukade Per Kraft hela gärdet och kryssade mellan pinnarna. Jag minns att vi träffades där på fältet när han plöjde och eftersom jag kände hans far och två av bröderna, så där, hade vi lite att prata om. Han berättade bland annat att han hade varit spekulant på Kläckeskulla. Hans bror Hans (jag tror han hette så) arbetade tillsammans åt Fjellmo ute på sportstugeområdet vid Björnäs, som vi sade då; bjur av bäver, idag heter området Björnässtrand, vill jag minnas. Det var varmt och vi badade mycket. Den andra brodern är naturligtvis Erik som arbetat både för lantmäteriet och kommunen.
Eriks fru har en syster som bor på Oxhuvud på väg mot Glibotorp, inte långt från nya tunnlarna för snabbtåget. Den lilla gården hade xxx:s farfar en gång i tiden. Att jag nämner det beror på att den vägen förbi Oxhuvud har jag cyklat många gånger, eftersom vi hade vår sommarstuga en bit bort, på andra sidan järnvägen, uppe på en kulle. Stugan hette Nytorp. Vid Oxhuvud hyrde också två läkarfamiljer; först dr Hjort, och sedan dr Nyberg; båda arbetade på Södertälje lasarett. Hjort hade två grabbar som jag lekte med några somrar, de hade en fin vind för inomhuslekar, den kopierade jag när jag byggde översta våningen på mitt hus. En gunga satte jag upp i hanbjälken och när ungarna gungade som värst var jag rädd att fästena skulle släppa och hela ställeraset skulle fara ut genom fönstret. Nu har jag kommit långt från första etappen på Enegärdet, som presenteras först senare.
onsdag 11 november 2009
En ung spoling bland garvade lantarbetare...
AteljéLivingRoom
den 11/11 -09
JL
Kommunalare i Järna och Mölnbo 1965...
De flesta kommunalarna i Järna Kommun 1965 var komna från landet, även Roland Segerhjälm fasten han hade jobbat på Baltik i Södra innan vi träffades på jobb i Järna. Även Sven-Erik Skoglund kom från industrin, men följde i fäders spår. Rolands far hette Engelbrekt Segerhjälm och Sven-Eriks hette Verner Skoglund, båda var anställda som kommunalarbetare. Både Engelbrekt och Verner hade arbetat som ladugårdskarlar, men det fanns fler. Harry Malmström som var traktorförare hade en bakgrund som ladugårdsinspektor på Håknäs. Mer om gubbarna längre fram.
När ingenjör Fjällmo gjorde mätningar i Järna kommun brukade han ta en kommunalarbetare till hjälp ibland. Då jag fick avväga i samhället var min svärmor Elsa Karlsson med ett tag. Men efter några veckor fick jag Engelbrekt Segerhjälm med som stångbärare. Vid ett tillfälle berättade han att verkmästare Bengt Eriksson skulle behöva ha hjälp med utsättningen. -Gå till kommunalingenjör Bergman och fråga, sa han, och så gjorde jag det. Jag fick börja när jag ville och det var lite pinsamt att gå till Fjällmo och berätta att jag skulle lämna honom. Men han var införstådd med det, han visste ju att jag läste till väg och vattenbyggnadsingenjör.
Första uppgiften på tekniska avdelningen var att lokalisera olja som runnit ur tanken i pannrummet på det nybygda huset i kvarteret Örnen. En bottenplugg blev aldrig ditskruvad när rörmokaren lämnade huset, och tankbilen kom och fyllde tanken som sakta men säkert lämnade all olja från sig. Oljan rann ner i grusåsen genom ett hål i betongen där några rör gick ner, och så försvann den ut i åsen och kom aldrig tillbaka igen. Det är som en saga; samma dagar som när mellanölet släpptes fritt. En ingenjör från ett konsultbolag var ledare för arbetet, och han satt mest inne i pannrummet, där det var varmt, och pimplade öl. Jag skulle göra en karta över våra borrhål och så hjälpte jag Roland Segerhjälm med borrningen. Mest slog vi med storsläggan på tunna stänger som bit för bit trängde ner i marken, men inte fann vi någon ficka i berget där oljan kunde samlas. Det var också där jag första gången träffade Sven-Erik Skoglund. Dessa två personer, samt Rickard Berglind och Harry Malmström, skulle komma att betyda mycket för min andliga skolning några år.
den 11/11 -09
JL
Kommunalare i Järna och Mölnbo 1965...
De flesta kommunalarna i Järna Kommun 1965 var komna från landet, även Roland Segerhjälm fasten han hade jobbat på Baltik i Södra innan vi träffades på jobb i Järna. Även Sven-Erik Skoglund kom från industrin, men följde i fäders spår. Rolands far hette Engelbrekt Segerhjälm och Sven-Eriks hette Verner Skoglund, båda var anställda som kommunalarbetare. Både Engelbrekt och Verner hade arbetat som ladugårdskarlar, men det fanns fler. Harry Malmström som var traktorförare hade en bakgrund som ladugårdsinspektor på Håknäs. Mer om gubbarna längre fram.
När ingenjör Fjällmo gjorde mätningar i Järna kommun brukade han ta en kommunalarbetare till hjälp ibland. Då jag fick avväga i samhället var min svärmor Elsa Karlsson med ett tag. Men efter några veckor fick jag Engelbrekt Segerhjälm med som stångbärare. Vid ett tillfälle berättade han att verkmästare Bengt Eriksson skulle behöva ha hjälp med utsättningen. -Gå till kommunalingenjör Bergman och fråga, sa han, och så gjorde jag det. Jag fick börja när jag ville och det var lite pinsamt att gå till Fjällmo och berätta att jag skulle lämna honom. Men han var införstådd med det, han visste ju att jag läste till väg och vattenbyggnadsingenjör.
Första uppgiften på tekniska avdelningen var att lokalisera olja som runnit ur tanken i pannrummet på det nybygda huset i kvarteret Örnen. En bottenplugg blev aldrig ditskruvad när rörmokaren lämnade huset, och tankbilen kom och fyllde tanken som sakta men säkert lämnade all olja från sig. Oljan rann ner i grusåsen genom ett hål i betongen där några rör gick ner, och så försvann den ut i åsen och kom aldrig tillbaka igen. Det är som en saga; samma dagar som när mellanölet släpptes fritt. En ingenjör från ett konsultbolag var ledare för arbetet, och han satt mest inne i pannrummet, där det var varmt, och pimplade öl. Jag skulle göra en karta över våra borrhål och så hjälpte jag Roland Segerhjälm med borrningen. Mest slog vi med storsläggan på tunna stänger som bit för bit trängde ner i marken, men inte fann vi någon ficka i berget där oljan kunde samlas. Det var också där jag första gången träffade Sven-Erik Skoglund. Dessa två personer, samt Rickard Berglind och Harry Malmström, skulle komma att betyda mycket för min andliga skolning några år.
lördag 7 november 2009
En månskensbonde som kartläggare...
Ateljé Livingroom
7/11 -09
JL
Väsbybönderna har alla skördat sin sista havre...
Där fanns mycket att lära av Harry och Elsa, småbrukare på Norra Väsby, och eftersom Harry kom från Väsby där hans bror Sven var brukare av en av byns enheter, hade jag tillträde även där. Sven var äldste syskonet i en skara av sex barn, där Nisse var yngst och Gunnar näst äldst. Två flickor hörde till gruppen, de hette Lisa och Margit. Till Sven kunde man komma och få sig en snus, och var han på gott humör bjöd han på ett glas hemkört vin. Sven han kunde berätta om tider då han arbetade i skogen åt jägmästaren på Micklagård.
En gång var jag med Sven till den lilla grusgropen uppe vid Tisjön. Han hade en väg där som smet utmed björkkärret upp till skogen. Allt var så precist att ett lass med timmer skulle gå att köra fram. Det var väldigt löst i botten. Men så hade grannen sålt av ett skifte som måste köras fram över Svens ägor och väg, och fastän det tinat upp i marken körde man på vägen fasten den stora maskinen gjorde stora gropar i underlaget. Jag var med Harry och besåg eländet och jag har aldrig sett honom så arg. Den lilla människan var dock inte mindre än att han förmådde samhället döma i fallet. Företaget som köpt och kört fick ta dit en grävare som ställde i ordning vägen igen. Två gånger, till och med.
Sven var den i Väsby som hade korna längst, de andra två: Olle och Anna-Britta Johansson och Halvar och Inga-Maj Holm drog sig fram de sista åren med annat arbete. Halvar arbetade på Bengtås såg i Gnesta, och Olle arbetade på Fläktfabriken i Järna en tid.
Harry hade pension. Det här var omkring 1971. Ett halvår arbetade Olle och Bosse, hans son, med mig på stomnätsarbete.
Det finns mera att skriva om traktens invånare, men först vill jag berätta lite om det arbete som inleddes med hantlangning åt ingenjör Einar Fjällmo, som bodde på Västra Kanalgatan i Södertälje.
Fjällmo hade en "asfaltsbubbla", en gammal Volkswagen, med takräcke och en stor låda på taket; den bästa bilen man kunde ha, sa han ofta. Jag hann åka många mil med honom; från Uttran till Nykvarn och Järna, Mölnbo. Det var år 1959 och 1960. Lådan innehöll ett antal redskap som behövdes för att markera punkter, gränspunkter och polygonpunkter. Poly betyder många och gon betyder hörn; i samhällena placerade man punkterna så att de bildade månghörningar, på det sättet kunde man jämna ut fel som uppstod vid mätningen. Så gott som alla samhällen runt Södertälje fick nya stomnät 1959, mitt första år som nybörjare inom kartläggningen.
Så blev jag student 1964, och vem stod inte där på skolgården och viftade med sin nya vita mössa, jo min egen läromästare i mätningsteknik. Han hade läst in studenten som privatist och kom hem till mig och lämnade en blomma för att grattulera mig. Mycket smickrande, och just Einar, som på ett fik i Tumba hade bjudit på kaffe och bulle, samtidigt som han sträckte fram handen och sa: -Hädan efter säger vi du!
Sedan kom militärtjänsten och skador som gjorde att jag fick anstånd ett år, som sagt var, det var också under den tiden jag svek min gode läromästare för arbete i Järna kommun, dit Vårdinge också hörde sedan 1952.
7/11 -09
JL
Väsbybönderna har alla skördat sin sista havre...
Där fanns mycket att lära av Harry och Elsa, småbrukare på Norra Väsby, och eftersom Harry kom från Väsby där hans bror Sven var brukare av en av byns enheter, hade jag tillträde även där. Sven var äldste syskonet i en skara av sex barn, där Nisse var yngst och Gunnar näst äldst. Två flickor hörde till gruppen, de hette Lisa och Margit. Till Sven kunde man komma och få sig en snus, och var han på gott humör bjöd han på ett glas hemkört vin. Sven han kunde berätta om tider då han arbetade i skogen åt jägmästaren på Micklagård.
En gång var jag med Sven till den lilla grusgropen uppe vid Tisjön. Han hade en väg där som smet utmed björkkärret upp till skogen. Allt var så precist att ett lass med timmer skulle gå att köra fram. Det var väldigt löst i botten. Men så hade grannen sålt av ett skifte som måste köras fram över Svens ägor och väg, och fastän det tinat upp i marken körde man på vägen fasten den stora maskinen gjorde stora gropar i underlaget. Jag var med Harry och besåg eländet och jag har aldrig sett honom så arg. Den lilla människan var dock inte mindre än att han förmådde samhället döma i fallet. Företaget som köpt och kört fick ta dit en grävare som ställde i ordning vägen igen. Två gånger, till och med.
Sven var den i Väsby som hade korna längst, de andra två: Olle och Anna-Britta Johansson och Halvar och Inga-Maj Holm drog sig fram de sista åren med annat arbete. Halvar arbetade på Bengtås såg i Gnesta, och Olle arbetade på Fläktfabriken i Järna en tid.
Harry hade pension. Det här var omkring 1971. Ett halvår arbetade Olle och Bosse, hans son, med mig på stomnätsarbete.
Det finns mera att skriva om traktens invånare, men först vill jag berätta lite om det arbete som inleddes med hantlangning åt ingenjör Einar Fjällmo, som bodde på Västra Kanalgatan i Södertälje.
Fjällmo hade en "asfaltsbubbla", en gammal Volkswagen, med takräcke och en stor låda på taket; den bästa bilen man kunde ha, sa han ofta. Jag hann åka många mil med honom; från Uttran till Nykvarn och Järna, Mölnbo. Det var år 1959 och 1960. Lådan innehöll ett antal redskap som behövdes för att markera punkter, gränspunkter och polygonpunkter. Poly betyder många och gon betyder hörn; i samhällena placerade man punkterna så att de bildade månghörningar, på det sättet kunde man jämna ut fel som uppstod vid mätningen. Så gott som alla samhällen runt Södertälje fick nya stomnät 1959, mitt första år som nybörjare inom kartläggningen.
Så blev jag student 1964, och vem stod inte där på skolgården och viftade med sin nya vita mössa, jo min egen läromästare i mätningsteknik. Han hade läst in studenten som privatist och kom hem till mig och lämnade en blomma för att grattulera mig. Mycket smickrande, och just Einar, som på ett fik i Tumba hade bjudit på kaffe och bulle, samtidigt som han sträckte fram handen och sa: -Hädan efter säger vi du!
Sedan kom militärtjänsten och skador som gjorde att jag fick anstånd ett år, som sagt var, det var också under den tiden jag svek min gode läromästare för arbete i Järna kommun, dit Vårdinge också hörde sedan 1952.
torsdag 5 november 2009
Elsa och Harry och jag...
AteljéLivingoom
3/11 -09
JL
Om du kan hitta på ett bättre namn för SVÄRMOR ska du få en slant!
Så började mitt liv som månskensbonde, men det tog några år innan jag kom så långt.
Jag föreslog att vi skulle ha får på N.Väsby, men det var inte att tänka på. -Det ena du vill, det andra du skall, sa Elsa, min svärmor, dotter till Olle i Fribo som hette Hjalmar Olsson. Elsa var gift med Harry och hette Karlsson i efternamn, vilket skilde sig en aning till husbondens, ty han stavade sitt Karlsson med Carlson, ett ganska typiskt genidrag av denne allvetande småbrukare. Herr Carlson och jag kom ganska snart på kant med varandra, naturligtvis, ty jag var då som nybliven student på det allmänna gymnasiet och tillika studerande en ingenjörskurs på NKI, en tämligen envis skapare i Guds härlige hage. En spoling som ville att allt skulle vara harmoniskt på alla håll. Men den gamle var dock en vis man, varför hans adept med jämna mellanrum fick lära sig ett och annat som man inte får lära sig i skolan.
Det fanns inget vatten indraget i vår lilla stuga, det måste vi ju ha, ansåg Harry. Javisst, det måste vi ju, naturligtvis; men det var berg ända fram till brunnen som låg i hagen bredvid vår tomt. -Då gör vi så här, sa Harry, vi lånar en borrmaskin, en Cobra, och så borrar vi 70 cm, hela stora borret, sedan laddar vi med min dynamit, du får söka tillstånd sedan, jag har stubintråd och tändare, så fjuttar vi på. Ok, vi måste ha sprängmattor också. Pang i berget!!! Bit för bit knaprade vi oss fram till brunnen. Hur skulle jag ha klarat detta utan Harry, svårare var det att ge svar på alla kluriga frågor, som var hans specialitet. Hur var det nu med Karl XII svärmor?
Svärmor ja, det gick ju bättre; till och med så bra att vi kunde samarbeta i jobbet. Själv var jag hantlangare åt ingenjör Fjällmo, men det var så många ärenden på kontoret att jag fick bilda ett eget lag, och då fick Elsa bli min hantlangare när vi avvägde mätppunkter i Järna samhälle. Första sträclorna gick inte bra, men efter att vi hade justerat instrumentet gick det riktigt bra. Jag tog fram mitt studiebrev i avvägning och gjorde som det var beskrivet, och se allt fungerade otroligt väl.
En kväll la vi in en linoliummatta i rummet hos Harry och Elsa, Harry var inte hemma, han bodde hos sin syster i Mälarhöjden under veckorna, ty han körde stora maskiner i Stockholm. När Harry stod i dörröppningen in till rummet och fick se Elsa och mig i arbete, kunde jag se att han inte såg glad ut, som man skulle kunna tro.
Det var en känslig sak det där att Elsa var ute i arbete, och att han inte var med när saker och ting skulle hända.
År 1979 skilde vi oss, Margret och jag. En ny epok började i Brunnsäng i Södertälje. Men något lustigt inträffade när jag och mitt nya sällskap gick in i bildrummet på Lunabiblioteket. Vi satte oss tillrätta och väntade på att få se något från staden, men hör och häpna, på skärmen visade sig ett idogt småbrukrpar som klippte får;
Harry Carlson och Elsa Karlsson. Fotografen som tagit korten var Berra Petterssons brorsa som bodde ett tag på Gula gården där jag växte upp.
3/11 -09
JL
Om du kan hitta på ett bättre namn för SVÄRMOR ska du få en slant!
Så började mitt liv som månskensbonde, men det tog några år innan jag kom så långt.
Jag föreslog att vi skulle ha får på N.Väsby, men det var inte att tänka på. -Det ena du vill, det andra du skall, sa Elsa, min svärmor, dotter till Olle i Fribo som hette Hjalmar Olsson. Elsa var gift med Harry och hette Karlsson i efternamn, vilket skilde sig en aning till husbondens, ty han stavade sitt Karlsson med Carlson, ett ganska typiskt genidrag av denne allvetande småbrukare. Herr Carlson och jag kom ganska snart på kant med varandra, naturligtvis, ty jag var då som nybliven student på det allmänna gymnasiet och tillika studerande en ingenjörskurs på NKI, en tämligen envis skapare i Guds härlige hage. En spoling som ville att allt skulle vara harmoniskt på alla håll. Men den gamle var dock en vis man, varför hans adept med jämna mellanrum fick lära sig ett och annat som man inte får lära sig i skolan.
Det fanns inget vatten indraget i vår lilla stuga, det måste vi ju ha, ansåg Harry. Javisst, det måste vi ju, naturligtvis; men det var berg ända fram till brunnen som låg i hagen bredvid vår tomt. -Då gör vi så här, sa Harry, vi lånar en borrmaskin, en Cobra, och så borrar vi 70 cm, hela stora borret, sedan laddar vi med min dynamit, du får söka tillstånd sedan, jag har stubintråd och tändare, så fjuttar vi på. Ok, vi måste ha sprängmattor också. Pang i berget!!! Bit för bit knaprade vi oss fram till brunnen. Hur skulle jag ha klarat detta utan Harry, svårare var det att ge svar på alla kluriga frågor, som var hans specialitet. Hur var det nu med Karl XII svärmor?
Svärmor ja, det gick ju bättre; till och med så bra att vi kunde samarbeta i jobbet. Själv var jag hantlangare åt ingenjör Fjällmo, men det var så många ärenden på kontoret att jag fick bilda ett eget lag, och då fick Elsa bli min hantlangare när vi avvägde mätppunkter i Järna samhälle. Första sträclorna gick inte bra, men efter att vi hade justerat instrumentet gick det riktigt bra. Jag tog fram mitt studiebrev i avvägning och gjorde som det var beskrivet, och se allt fungerade otroligt väl.
En kväll la vi in en linoliummatta i rummet hos Harry och Elsa, Harry var inte hemma, han bodde hos sin syster i Mälarhöjden under veckorna, ty han körde stora maskiner i Stockholm. När Harry stod i dörröppningen in till rummet och fick se Elsa och mig i arbete, kunde jag se att han inte såg glad ut, som man skulle kunna tro.
Det var en känslig sak det där att Elsa var ute i arbete, och att han inte var med när saker och ting skulle hända.
År 1979 skilde vi oss, Margret och jag. En ny epok började i Brunnsäng i Södertälje. Men något lustigt inträffade när jag och mitt nya sällskap gick in i bildrummet på Lunabiblioteket. Vi satte oss tillrätta och väntade på att få se något från staden, men hör och häpna, på skärmen visade sig ett idogt småbrukrpar som klippte får;
Harry Carlson och Elsa Karlsson. Fotografen som tagit korten var Berra Petterssons brorsa som bodde ett tag på Gula gården där jag växte upp.
söndag 1 november 2009
1964-mogenhetsexamen
Ateljé LivingRoom
den 1/11 -09
JL
Sista dagarnas arbetare...
Allt var gjort av försynen. Alla dagar sedan jag var liten, faktiskt bara 7 månader, tillbringade familjen Linder sin sommartid i en gammal torpstuga en km från bondgården. Stugan hette Nytorp och låg, ligger fortfarande strax före tunnlarna vid sjön Lanaren. Det låg en banvaktstuga på höger sida som också hette Nytorp, Där bodde Hågmans. Han, Gösta, var den som kom att få stor betydelse för mitt val av yrke, ty när han blev pensionär och bodde i Pershagen, jobbade han för en ingenjör på lantmäteridistriktet i Södertälje. Där skulle du jobba, sa han, där får du vara ute och arbeta, och det är fritt och bra.
När jag var 11 år var jag lilldräng på bondgården, Glibotop heter den, jag hade 5 kronor om dagen, när jag var 12 fick jag 6 kronor, det var mycket för mig, kunde köpa simfötter, en rågummiboll och ett spinnspö. På sommaren då jag var 18 jobbade jag några veckor på gården, det var den sommaren jag störade, ett riktigt slavarbete, tur att jag var stavhoppare och kanotist, annars hade det inte gått.
År 1960 la morsan och farsan av med stugan efter allt grävande i backen, istället åkte de med bilen till Stensund, där tältet stod uppe hela sommaren. 1963 blev vi Vårdingebor, i december.
I Södertälje Allmänna Läroverk, tredje ring, gick flickan med den blå stickade tröjan och den även stickade mössan, samma garn och det föll sig inte bättre än att vi hamnade i samma klass, ibland även samma bänk. På våren tog vi studenten, en gammaldags studenten med muntligt förhör. Rektorn hade vi i historia och han hade inte gett oss läxor ordentligt, därför fick vi massor att läsa in på slutet, varför många kamrater var rädda som sjutton. Vi kunde ju inte veta i vilket ämne vi skulle komma upp i.
För min del kom jag upp i kemi, isomera former; min lärare var den i södertälje kände ledaren i Friluftsfrämjandet, Erik Söderström, som hade läst min uppsats i samma ämne. Då han delade ut ämnena mellan oss elever kunde han inte annat än småle, och sammaledes gjorde jag. - Lägg av med det där nu, sa han, det där kan du hålla på med hur länge som helst. Så blev det lumpen för mig, och Ökna Vinterkurs för Blåluvan. En löjlig händelse gjorde att jag gått med ryggvärk hela mitt vuxna liv.
Det var uppställning på kaserngården, med regnkappa. Nämn en som inte hade regnkappan med sig, jo han som skriver detta och börjar bli trött i ryggen. Hämta regnkappan, med språng, skrek kapten, och så sprang jag uppför trappan, fyra steg i taget, och rätt vad det var smällde det till i ryggen, se´n blev det aldrig bra.
Före jul kom jag hem, ett års uppskov och problem med sysselsättning. Så ringde
ingenjör Einar Fjellmo som jag hantlangat åt ett år efter nian. Jag har hört att du kommit hem, sa han, hänger du med? Det klart jag hängde med, ett stödbälte och ett judobälte höll smärtan borta i viss mån, men det gick bättre och bättre. Det blev ingenjörn och jag och Lasse Annala, en medelålders kämpe från finska vinterkriget.
Nu hade jag kommit in på den bana som skulle bli min. Före jul flyttade vi in i ett litet hus på en tomt som var avstyckad från Harry och Elsa stamfastighet. När vi gifte oss i januari 1965, visste vi att vi skulle få tillökning och då fick vi tomten i gåva att Margrets föräldrar.
den 1/11 -09
JL
Sista dagarnas arbetare...
Allt var gjort av försynen. Alla dagar sedan jag var liten, faktiskt bara 7 månader, tillbringade familjen Linder sin sommartid i en gammal torpstuga en km från bondgården. Stugan hette Nytorp och låg, ligger fortfarande strax före tunnlarna vid sjön Lanaren. Det låg en banvaktstuga på höger sida som också hette Nytorp, Där bodde Hågmans. Han, Gösta, var den som kom att få stor betydelse för mitt val av yrke, ty när han blev pensionär och bodde i Pershagen, jobbade han för en ingenjör på lantmäteridistriktet i Södertälje. Där skulle du jobba, sa han, där får du vara ute och arbeta, och det är fritt och bra.
När jag var 11 år var jag lilldräng på bondgården, Glibotop heter den, jag hade 5 kronor om dagen, när jag var 12 fick jag 6 kronor, det var mycket för mig, kunde köpa simfötter, en rågummiboll och ett spinnspö. På sommaren då jag var 18 jobbade jag några veckor på gården, det var den sommaren jag störade, ett riktigt slavarbete, tur att jag var stavhoppare och kanotist, annars hade det inte gått.
År 1960 la morsan och farsan av med stugan efter allt grävande i backen, istället åkte de med bilen till Stensund, där tältet stod uppe hela sommaren. 1963 blev vi Vårdingebor, i december.
I Södertälje Allmänna Läroverk, tredje ring, gick flickan med den blå stickade tröjan och den även stickade mössan, samma garn och det föll sig inte bättre än att vi hamnade i samma klass, ibland även samma bänk. På våren tog vi studenten, en gammaldags studenten med muntligt förhör. Rektorn hade vi i historia och han hade inte gett oss läxor ordentligt, därför fick vi massor att läsa in på slutet, varför många kamrater var rädda som sjutton. Vi kunde ju inte veta i vilket ämne vi skulle komma upp i.
För min del kom jag upp i kemi, isomera former; min lärare var den i södertälje kände ledaren i Friluftsfrämjandet, Erik Söderström, som hade läst min uppsats i samma ämne. Då han delade ut ämnena mellan oss elever kunde han inte annat än småle, och sammaledes gjorde jag. - Lägg av med det där nu, sa han, det där kan du hålla på med hur länge som helst. Så blev det lumpen för mig, och Ökna Vinterkurs för Blåluvan. En löjlig händelse gjorde att jag gått med ryggvärk hela mitt vuxna liv.
Det var uppställning på kaserngården, med regnkappa. Nämn en som inte hade regnkappan med sig, jo han som skriver detta och börjar bli trött i ryggen. Hämta regnkappan, med språng, skrek kapten, och så sprang jag uppför trappan, fyra steg i taget, och rätt vad det var smällde det till i ryggen, se´n blev det aldrig bra.
Före jul kom jag hem, ett års uppskov och problem med sysselsättning. Så ringde
ingenjör Einar Fjellmo som jag hantlangat åt ett år efter nian. Jag har hört att du kommit hem, sa han, hänger du med? Det klart jag hängde med, ett stödbälte och ett judobälte höll smärtan borta i viss mån, men det gick bättre och bättre. Det blev ingenjörn och jag och Lasse Annala, en medelålders kämpe från finska vinterkriget.
Nu hade jag kommit in på den bana som skulle bli min. Före jul flyttade vi in i ett litet hus på en tomt som var avstyckad från Harry och Elsa stamfastighet. När vi gifte oss i januari 1965, visste vi att vi skulle få tillökning och då fick vi tomten i gåva att Margrets föräldrar.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
