AteljéLivingRoom
Jerry Linder
0708 661808
Moffas@Spray.se
Mina bloggar
Nog har jag skrivit i många år, men bloggat har jag bara gjort ett halvår. Nu kan jag också klistra in text från Wordfiler på mina bloggar, varför det kommer att fylla på ganska ordentligt.
Den fil som jag skrev först handlar om en flicka som föds utan friska ögon. Hennes namn är HannaVanna. Fadern är jägare och anser att hon är defekt och därför går han över isen och lägger henne invid Svartputten, en liten tjärn i en mosse där vattnet kommer från Grävstasjön och Stegsjön uppe på skogen, strax ovanför Ulriksdal.
Jägaren finner en annan flicka som är född samtidigt och som hamnat under en gran invid Lilla Småsjön, henne lägger han varsamt i famnen hos den svårt omtöcknade kvinnan som kommer att lägga flickan vid bröstet så fort hon kvicknat till. Den flickan är vår VattAnna, som en dag skall bära tunga hinkar med vatten från den kommunala brunnen, till rika familjer i stan. Ja det var i stora drag, en påhittad historia som börjar i Vårdinge, där Moffa och hans Rumpnissar bildat ett bolag, Moffa & Co, och slagit sig ner invid MilkRiver på Akter-Kastellet. Bloggen är inte riktigt färdig, därför kan du börja med http://floodarea63trosa.blogspot.com och följa anvisningarna till äventyret är slut. Sista inlägget fattas, men följ med så långt du kan, där finns mycket som kan ge dig huvudbry. Allt kan inte tas på allvar, ska heller inte sugas upp, men kanke ändå ett och annat guldkorn kan vaskas fram på stränderna av Frösjön och klämmingen på väg till Knappsnurran, den konstgjorda ön.
Hela mitt verk har arbetsnamnet: Längs vägen till WåhlingeMarknad...
MVH/Jerry
onsdag 2 december 2009
Berg i massor...
AteljéLivingRoom
Jerry Linder
Moffas@Spray.se
02 dec.-09
Ett litet hus växer
Tro inte nu att jag ljuger, men så vild och yr som Lasse Widdings ynling var när han slog vad med hela socknen om att prästen skulle leva tills han blev hundra år, så vild och yr var jag då när jag ritade vår utbyggnad av Kalle Olyckos hus som från början varit en kiosk. Det skulle först bli ett våtutrymme uppåt berget, men så tyckte vi att det nog var lika bra att bygga till ordentligt fasten det var mycket berg att spränga. Och när vi nu hade en ordentlig bottenplatta och stabila väggar kunde vi väl bygga en våning till; ja en halv i alla fall. I slutänden blev det en hel med gunga i hanbjälken, fästet 3,20 meter över golv.
Man ser där, det var 1967 och jag var 24 år och min fru 22. Vi var unga studenter och hade bara den erfarenheten i det praktiska livet som man får av att titta på och läsa ett och annat om hur man bygger. Men det intressanta här är själva prosessen,vad var det som hände i huvudet när vi en gång började vårt äventyr. Till saken hör att vi under sommaren 1966, när jag kommit hem från lumpen, satte igång med att riva ladan vid Herrvreten i Järna; det finns ett vindskydd där idag där Sörmlandsleden går. Vi skulle alltså tjäna en slant på att använda begagnat virke i mellanbjälklag och tak, samt en del bräder som gles panel i taket och i väggar. Jag hade själv ritat och fått godkänt av byggnadsnämnden. Återstod att fösa undan berget som låg i vägen; ca 150 kubilmeter. Borra och sprängde gjorde jag själv, och familjen hukade sig inne i huset. Allt gick förträffligt, bara det att jag fick en sjujäkla huvudvärk, dynamitskalle, när jag gick och laddade om. Sista hålen var på 3 meter, och då kunde jag ladda flera rader på en gång. Det var ganska löst berg och därför var det inte så farligt om man la i lite för mycket. Men själva presessen var det ja, från en relativt liten utbyggnad till ett hus på 200 kvadratmeter inklusive övervåning och det gamla huset. Det börjar med en idé medan man är någorlunda färsk, och sedan växer det som man föresatt sig att göra, till något som kanske är lite i största laget.
Så var det nu med Widdings "Vild & Yr", det klart att prästen i Sorunda tog och dog, just innan ynglingen skulle ha tjänat en väldig massa pengar; han hade ju aldrig räknat ut hur mycket han skulle bli skyldig om han förlorade. Fortsättning följer:
För att spetsa till det litet kan jag berätta att det var Harry Karlsson i Norrväsby som kom med Widdings bok och sa att den var läsvärd.
Alltså, vi kan se hur det kan gå i det lilla, men det kan också gå i det stora. Under de år som jag höll på och donade med mitt ute i buchen, byggde Hasse Mattson inne i Södertälje, ja inte han själv, men det var han som var boss i stan. Det var då man byggde Hovsjö, Geneta och Ronna, ofantligt många lägenheter på en gång. Och vad hände? I tidningarna uppgav man att det stod 1 400 lägenheter tomma; och det klart man var glad att fylla dem allt eftersom, och det var då vi fick så många invandrare, ja så många blev de att man började prata främmande språk i dessa områden, istället för svenska. Det är inte så att jag personligen har dåliga erfarenheter, men man kan ju tänka sig hur det kan bli om vi går mot hårdare tider; inte bara det att svenkt får vika, nej det kan bli fejd mellan olika etniska grupper.
En rörelse vill gärna växa, och den växer och växer till den kväver sig självt. Tänk dig en liten boaorm i en låda, en stark låda. Om man matar den kommer den till slut inte att få plats, och då måste den antingen spränga lådan eller kvävas. Naruren har sin gång och Lasse Widdings figur "Vild & Yr" fick lov att ta värvning i Karl XII:s armé i Ryssland. Det sägs till och med att han räddade kungen och blev befodrar, ja han steg i graderna så pass att han fick ett hemman i Pardala by i Finland, som överste Swedenhjälm. När han till slut skulle dö, gjorde han som många andra när det nästan är dags........
Lugn nu, jag ska inte sluta här!
Jo, så här var det. Översten hade inte det bästa förtroende för prästen i byn; och när denne kom för att ge sista smörjelsen, steg översten upp i sängen och grepp efter bössan som hängde på väggen och jagade bort själasörjaren, innan han la sig ner och dog. Sådana historier tyckte min svärfar om - och jag. För mig, och många med mig framstår Harry som en hjälpsam person med en massa humor. Och du, den där om Karl XII:s svärmor, om du inte visste det, han var ju aldrig gift, och hade ingen fru, och därför heller ingen svärmor. Ja så var det, man kunde aldrig veta...
Jerry Linder
Moffas@Spray.se
02 dec.-09
Ett litet hus växer
Tro inte nu att jag ljuger, men så vild och yr som Lasse Widdings ynling var när han slog vad med hela socknen om att prästen skulle leva tills han blev hundra år, så vild och yr var jag då när jag ritade vår utbyggnad av Kalle Olyckos hus som från början varit en kiosk. Det skulle först bli ett våtutrymme uppåt berget, men så tyckte vi att det nog var lika bra att bygga till ordentligt fasten det var mycket berg att spränga. Och när vi nu hade en ordentlig bottenplatta och stabila väggar kunde vi väl bygga en våning till; ja en halv i alla fall. I slutänden blev det en hel med gunga i hanbjälken, fästet 3,20 meter över golv.
Man ser där, det var 1967 och jag var 24 år och min fru 22. Vi var unga studenter och hade bara den erfarenheten i det praktiska livet som man får av att titta på och läsa ett och annat om hur man bygger. Men det intressanta här är själva prosessen,vad var det som hände i huvudet när vi en gång började vårt äventyr. Till saken hör att vi under sommaren 1966, när jag kommit hem från lumpen, satte igång med att riva ladan vid Herrvreten i Järna; det finns ett vindskydd där idag där Sörmlandsleden går. Vi skulle alltså tjäna en slant på att använda begagnat virke i mellanbjälklag och tak, samt en del bräder som gles panel i taket och i väggar. Jag hade själv ritat och fått godkänt av byggnadsnämnden. Återstod att fösa undan berget som låg i vägen; ca 150 kubilmeter. Borra och sprängde gjorde jag själv, och familjen hukade sig inne i huset. Allt gick förträffligt, bara det att jag fick en sjujäkla huvudvärk, dynamitskalle, när jag gick och laddade om. Sista hålen var på 3 meter, och då kunde jag ladda flera rader på en gång. Det var ganska löst berg och därför var det inte så farligt om man la i lite för mycket. Men själva presessen var det ja, från en relativt liten utbyggnad till ett hus på 200 kvadratmeter inklusive övervåning och det gamla huset. Det börjar med en idé medan man är någorlunda färsk, och sedan växer det som man föresatt sig att göra, till något som kanske är lite i största laget.
Så var det nu med Widdings "Vild & Yr", det klart att prästen i Sorunda tog och dog, just innan ynglingen skulle ha tjänat en väldig massa pengar; han hade ju aldrig räknat ut hur mycket han skulle bli skyldig om han förlorade. Fortsättning följer:
För att spetsa till det litet kan jag berätta att det var Harry Karlsson i Norrväsby som kom med Widdings bok och sa att den var läsvärd.
Alltså, vi kan se hur det kan gå i det lilla, men det kan också gå i det stora. Under de år som jag höll på och donade med mitt ute i buchen, byggde Hasse Mattson inne i Södertälje, ja inte han själv, men det var han som var boss i stan. Det var då man byggde Hovsjö, Geneta och Ronna, ofantligt många lägenheter på en gång. Och vad hände? I tidningarna uppgav man att det stod 1 400 lägenheter tomma; och det klart man var glad att fylla dem allt eftersom, och det var då vi fick så många invandrare, ja så många blev de att man började prata främmande språk i dessa områden, istället för svenska. Det är inte så att jag personligen har dåliga erfarenheter, men man kan ju tänka sig hur det kan bli om vi går mot hårdare tider; inte bara det att svenkt får vika, nej det kan bli fejd mellan olika etniska grupper.
En rörelse vill gärna växa, och den växer och växer till den kväver sig självt. Tänk dig en liten boaorm i en låda, en stark låda. Om man matar den kommer den till slut inte att få plats, och då måste den antingen spränga lådan eller kvävas. Naruren har sin gång och Lasse Widdings figur "Vild & Yr" fick lov att ta värvning i Karl XII:s armé i Ryssland. Det sägs till och med att han räddade kungen och blev befodrar, ja han steg i graderna så pass att han fick ett hemman i Pardala by i Finland, som överste Swedenhjälm. När han till slut skulle dö, gjorde han som många andra när det nästan är dags........
Lugn nu, jag ska inte sluta här!
Jo, så här var det. Översten hade inte det bästa förtroende för prästen i byn; och när denne kom för att ge sista smörjelsen, steg översten upp i sängen och grepp efter bössan som hängde på väggen och jagade bort själasörjaren, innan han la sig ner och dog. Sådana historier tyckte min svärfar om - och jag. För mig, och många med mig framstår Harry som en hjälpsam person med en massa humor. Och du, den där om Karl XII:s svärmor, om du inte visste det, han var ju aldrig gift, och hade ingen fru, och därför heller ingen svärmor. Ja så var det, man kunde aldrig veta...
tisdag 1 december 2009
Hur kom vi hit ...
AteljéLivingRoom
Jerry Linder
Moffas@Spray.se
01 12 09
Allmänt och privat
Nog är det så allt, men det kan bli bättre, om man gör nå´t. Under några år kallade vi vårt land för ett Folkhem, vad menade man med det?
Under 1800-talet flyttade många människorna till industriorterna, arbete med jorden gjordes enklare med masiner, och fabrikerna behövde massor av arbetare, och det fanns inga avtal. Vilka gör sådana? Det visade sig att arbetarnas familjer, ja hela familjerna, även barnen, slet ont och man hade inget att sätta emot som individ. Några förstod bättre vad som saknades och andra åkte omkring och aggiterade och krävde att vanligt folk skulle bilda sig för att få det bättre. Så småningom blev man så starka genom att gå samman och bilda förbund att man vågade strejka, man gick inte till arbetet helt enkelt, och man stannade hemma många dagar,först 1902 och sedan 1909 (storstrejken). Till slut kom Branting in i rikstan och kunde bilda regering. Sossarnas krav kunde nu tillgodoses och vi började närma oss Folkhemmet. Efter Branting kom Per Albin och andra världskriget, och när det var slut började han tala om Sveriges land som ett folkhem. Det var då gamla utslitna arbetare fick flytta till hemmet, som man sa. Där fanns den hjälp man behövde som gammal. Det klart att det fanns ett och annat hem som inte drevs med Kristi Anda, men generellt var hemmen bra. Det finns många fler än gamla som inte klarar sig själva, och det fanns då förbund som drev hem för dessa också, samtidigt som man hade olika studieförbund som såg till att folk med lämplig läggning fick utbildning att driva alla dessa rörelser; vi talar om Rörelsesverge. Procentuellt sett var det många medborgare som var aktiva medlemmar.
Allt som välståndet ökade blev lusten att engagera sig mindre. De som tog förtroendeuppdragen var kanske inte de som var bäst skickade (även i Sverige förekommer något som heter korupption (bestickning) och därför kan det vara till ens fördel att inneha en post där man har något att säga till om. Medlemmarna fick råd att köpa bil, sommarstuga och husvagn, och man åkte hela släkten till Malorka och senare till Teneriffa. Igår åkte de till Maldiverna, men idag åker man mangrannt till Thailand, de som har råd förståss.
Det betyder att vi suttit nöjda en tid, i alla fall till mitten av 70-talet. Sedan började rörelsen röra på sig igen, men inte hela. Rörelsen började lyssna på idéer komna från dem som inte var nöjda med det välstånd de hade, de såg möjligheter att tillskansa sig värden som kunde erhållas ganska enkelt om man ruckade lite på Kristi Anda. Men man talade fortfarande om Kristi Anda utan fara att bli avslöjad, eftersom alltför många inte visste vad Kristus representerade i varkligheten.
Allt som de såg att folket inte hade tid och lust, lust ja, hur många har lust att gå till kyrkan och höra om Kristus, när man egentligen inte talar klartext vad Jesus Kristus betyder. Nog med alla andra koder man måste ha i minnet, men vad konfirmationen lärt dem, kom man inte ihåg. För var generation, suddades Jesuskoden ut lite grann, men visst är det högtidligt. Men kyrkan byggdes inte bara för högtid, den byggdes för att människorna skulle komma och förkunna sin tro på det som Jesus hade sagt, om man nu visste det efter många år. Andemeningen är dock klar: de svagaste ska ha hjälp! Ingen bebis klarar sig själv, och ingen människa kan bli en Robinson Cruse, så hårt är livet i sig, och detta har kyrkan predikat, men när vi blivit förmögna allihop, tre fjärdedelar, har vi tappat perspektivet. Nu får lagen slå hårt mot utsatta grupper, lagens bokstav alltså, trots att vi alla ser att den är orimlig. Folk får till och med gå från hem och hus för att få socialbidrag, därför att lagen inte tolkas enligt andan, eller ännu värre, därför att de stackarna som satts att dela ut hjälp inte är många nog att hinna med, varpå förmånstagaren inte kan betala sina räkningar. Sådant har vi hört från gruvorter i Ryssland, men att det skulle hända här kunde möjligen Milton Friedman räkna ut. Hans idé är att skrämma människorna så att de hoppar högt, då är det lätt att fösa dem vart man vill.
Jerry Linder
Moffas@Spray.se
01 12 09
Allmänt och privat
Nog är det så allt, men det kan bli bättre, om man gör nå´t. Under några år kallade vi vårt land för ett Folkhem, vad menade man med det?
Under 1800-talet flyttade många människorna till industriorterna, arbete med jorden gjordes enklare med masiner, och fabrikerna behövde massor av arbetare, och det fanns inga avtal. Vilka gör sådana? Det visade sig att arbetarnas familjer, ja hela familjerna, även barnen, slet ont och man hade inget att sätta emot som individ. Några förstod bättre vad som saknades och andra åkte omkring och aggiterade och krävde att vanligt folk skulle bilda sig för att få det bättre. Så småningom blev man så starka genom att gå samman och bilda förbund att man vågade strejka, man gick inte till arbetet helt enkelt, och man stannade hemma många dagar,först 1902 och sedan 1909 (storstrejken). Till slut kom Branting in i rikstan och kunde bilda regering. Sossarnas krav kunde nu tillgodoses och vi började närma oss Folkhemmet. Efter Branting kom Per Albin och andra världskriget, och när det var slut började han tala om Sveriges land som ett folkhem. Det var då gamla utslitna arbetare fick flytta till hemmet, som man sa. Där fanns den hjälp man behövde som gammal. Det klart att det fanns ett och annat hem som inte drevs med Kristi Anda, men generellt var hemmen bra. Det finns många fler än gamla som inte klarar sig själva, och det fanns då förbund som drev hem för dessa också, samtidigt som man hade olika studieförbund som såg till att folk med lämplig läggning fick utbildning att driva alla dessa rörelser; vi talar om Rörelsesverge. Procentuellt sett var det många medborgare som var aktiva medlemmar.
Allt som välståndet ökade blev lusten att engagera sig mindre. De som tog förtroendeuppdragen var kanske inte de som var bäst skickade (även i Sverige förekommer något som heter korupption (bestickning) och därför kan det vara till ens fördel att inneha en post där man har något att säga till om. Medlemmarna fick råd att köpa bil, sommarstuga och husvagn, och man åkte hela släkten till Malorka och senare till Teneriffa. Igår åkte de till Maldiverna, men idag åker man mangrannt till Thailand, de som har råd förståss.
Det betyder att vi suttit nöjda en tid, i alla fall till mitten av 70-talet. Sedan började rörelsen röra på sig igen, men inte hela. Rörelsen började lyssna på idéer komna från dem som inte var nöjda med det välstånd de hade, de såg möjligheter att tillskansa sig värden som kunde erhållas ganska enkelt om man ruckade lite på Kristi Anda. Men man talade fortfarande om Kristi Anda utan fara att bli avslöjad, eftersom alltför många inte visste vad Kristus representerade i varkligheten.
Allt som de såg att folket inte hade tid och lust, lust ja, hur många har lust att gå till kyrkan och höra om Kristus, när man egentligen inte talar klartext vad Jesus Kristus betyder. Nog med alla andra koder man måste ha i minnet, men vad konfirmationen lärt dem, kom man inte ihåg. För var generation, suddades Jesuskoden ut lite grann, men visst är det högtidligt. Men kyrkan byggdes inte bara för högtid, den byggdes för att människorna skulle komma och förkunna sin tro på det som Jesus hade sagt, om man nu visste det efter många år. Andemeningen är dock klar: de svagaste ska ha hjälp! Ingen bebis klarar sig själv, och ingen människa kan bli en Robinson Cruse, så hårt är livet i sig, och detta har kyrkan predikat, men när vi blivit förmögna allihop, tre fjärdedelar, har vi tappat perspektivet. Nu får lagen slå hårt mot utsatta grupper, lagens bokstav alltså, trots att vi alla ser att den är orimlig. Folk får till och med gå från hem och hus för att få socialbidrag, därför att lagen inte tolkas enligt andan, eller ännu värre, därför att de stackarna som satts att dela ut hjälp inte är många nog att hinna med, varpå förmånstagaren inte kan betala sina räkningar. Sådant har vi hört från gruvorter i Ryssland, men att det skulle hända här kunde möjligen Milton Friedman räkna ut. Hans idé är att skrämma människorna så att de hoppar högt, då är det lätt att fösa dem vart man vill.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
