Berg i massor...

AteljéLivingRoom
Jerry Linder
Moffas@Spray.se
02 dec.-09

Ett litet hus växer

Tro inte nu att jag ljuger, men så vild och yr som Lasse Widdings ynling var när han slog vad med hela socknen om att prästen skulle leva tills han blev hundra år, så vild och yr var jag då när jag ritade vår utbyggnad av Kalle Olyckos hus som från början varit en kiosk. Det skulle först bli ett våtutrymme uppåt berget, men så tyckte vi att det nog var lika bra att bygga till ordentligt fasten det var mycket berg att spränga. Och när vi nu hade en ordentlig bottenplatta och stabila väggar kunde vi väl bygga en våning till; ja en halv i alla fall. I slutänden blev det en hel med gunga i hanbjälken, fästet 3,20 meter över golv.

Man ser där, det var 1967 och jag var 24 år och min fru 22. Vi var unga studenter och hade bara den erfarenheten i det praktiska livet som man får av att titta på och läsa ett och annat om hur man bygger. Men det intressanta här är själva prosessen,vad var det som hände i huvudet när vi en gång började vårt äventyr. Till saken hör att vi under sommaren 1966, när jag kommit hem från lumpen, satte igång med att riva ladan vid Herrvreten i Järna; det finns ett vindskydd där idag där Sörmlandsleden går. Vi skulle alltså tjäna en slant på att använda begagnat virke i mellanbjälklag och tak, samt en del bräder som gles panel i taket och i väggar. Jag hade själv ritat och fått godkänt av byggnadsnämnden. Återstod att fösa undan berget som låg i vägen; ca 150 kubilmeter. Borra och sprängde gjorde jag själv, och familjen hukade sig inne i huset. Allt gick förträffligt, bara det att jag fick en sjujäkla huvudvärk, dynamitskalle, när jag gick och laddade om. Sista hålen var på 3 meter, och då kunde jag ladda flera rader på en gång. Det var ganska löst berg och därför var det inte så farligt om man la i lite för mycket. Men själva presessen var det ja, från en relativt liten utbyggnad till ett hus på 200 kvadratmeter inklusive övervåning och det gamla huset. Det börjar med en idé medan man är någorlunda färsk, och sedan växer det som man föresatt sig att göra, till något som kanske är lite i största laget.

Så var det nu med Widdings "Vild & Yr", det klart att prästen i Sorunda tog och dog, just innan ynglingen skulle ha tjänat en väldig massa pengar; han hade ju aldrig räknat ut hur mycket han skulle bli skyldig om han förlorade. Fortsättning följer:
För att spetsa till det litet kan jag berätta att det var Harry Karlsson i Norrväsby som kom med Widdings bok och sa att den var läsvärd.

Alltså, vi kan se hur det kan gå i det lilla, men det kan också gå i det stora. Under de år som jag höll på och donade med mitt ute i buchen, byggde Hasse Mattson inne i Södertälje, ja inte han själv, men det var han som var boss i stan. Det var då man byggde Hovsjö, Geneta och Ronna, ofantligt många lägenheter på en gång. Och vad hände? I tidningarna uppgav man att det stod 1 400 lägenheter tomma; och det klart man var glad att fylla dem allt eftersom, och det var då vi fick så många invandrare, ja så många blev de att man började prata främmande språk i dessa områden, istället för svenska. Det är inte så att jag personligen har dåliga erfarenheter, men man kan ju tänka sig hur det kan bli om vi går mot hårdare tider; inte bara det att svenkt får vika, nej det kan bli fejd mellan olika etniska grupper.

En rörelse vill gärna växa, och den växer och växer till den kväver sig självt. Tänk dig en liten boaorm i en låda, en stark låda. Om man matar den kommer den till slut inte att få plats, och då måste den antingen spränga lådan eller kvävas. Naruren har sin gång och Lasse Widdings figur "Vild & Yr" fick lov att ta värvning i Karl XII:s armé i Ryssland. Det sägs till och med att han räddade kungen och blev befodrar, ja han steg i graderna så pass att han fick ett hemman i Pardala by i Finland, som överste Swedenhjälm. När han till slut skulle dö, gjorde han som många andra när det nästan är dags........
Lugn nu, jag ska inte sluta här!

Jo, så här var det. Översten hade inte det bästa förtroende för prästen i byn; och när denne kom för att ge sista smörjelsen, steg översten upp i sängen och grepp efter bössan som hängde på väggen och jagade bort själasörjaren, innan han la sig ner och dog. Sådana historier tyckte min svärfar om - och jag. För mig, och många med mig framstår Harry som en hjälpsam person med en massa humor. Och du, den där om Karl XII:s svärmor, om du inte visste det, han var ju aldrig gift, och hade ingen fru, och därför heller ingen svärmor. Ja så var det, man kunde aldrig veta...