AteljéLivingRoom
Jerry Linder
0708 661808
Moffas@Spray.se
Mina bloggar
Nog har jag skrivit i många år, men bloggat har jag bara gjort ett halvår. Nu kan jag också klistra in text från Wordfiler på mina bloggar, varför det kommer att fylla på ganska ordentligt.
Den fil som jag skrev först handlar om en flicka som föds utan friska ögon. Hennes namn är HannaVanna. Fadern är jägare och anser att hon är defekt och därför går han över isen och lägger henne invid Svartputten, en liten tjärn i en mosse där vattnet kommer från Grävstasjön och Stegsjön uppe på skogen, strax ovanför Ulriksdal.
Jägaren finner en annan flicka som är född samtidigt och som hamnat under en gran invid Lilla Småsjön, henne lägger han varsamt i famnen hos den svårt omtöcknade kvinnan som kommer att lägga flickan vid bröstet så fort hon kvicknat till. Den flickan är vår VattAnna, som en dag skall bära tunga hinkar med vatten från den kommunala brunnen, till rika familjer i stan. Ja det var i stora drag, en påhittad historia som börjar i Vårdinge, där Moffa och hans Rumpnissar bildat ett bolag, Moffa & Co, och slagit sig ner invid MilkRiver på Akter-Kastellet. Bloggen är inte riktigt färdig, därför kan du börja med http://floodarea63trosa.blogspot.com och följa anvisningarna till äventyret är slut. Sista inlägget fattas, men följ med så långt du kan, där finns mycket som kan ge dig huvudbry. Allt kan inte tas på allvar, ska heller inte sugas upp, men kanke ändå ett och annat guldkorn kan vaskas fram på stränderna av Frösjön och klämmingen på väg till Knappsnurran, den konstgjorda ön.
Hela mitt verk har arbetsnamnet: Längs vägen till WåhlingeMarknad...
MVH/Jerry
onsdag 2 december 2009
Berg i massor...
AteljéLivingRoom
Jerry Linder
Moffas@Spray.se
02 dec.-09
Ett litet hus växer
Tro inte nu att jag ljuger, men så vild och yr som Lasse Widdings ynling var när han slog vad med hela socknen om att prästen skulle leva tills han blev hundra år, så vild och yr var jag då när jag ritade vår utbyggnad av Kalle Olyckos hus som från början varit en kiosk. Det skulle först bli ett våtutrymme uppåt berget, men så tyckte vi att det nog var lika bra att bygga till ordentligt fasten det var mycket berg att spränga. Och när vi nu hade en ordentlig bottenplatta och stabila väggar kunde vi väl bygga en våning till; ja en halv i alla fall. I slutänden blev det en hel med gunga i hanbjälken, fästet 3,20 meter över golv.
Man ser där, det var 1967 och jag var 24 år och min fru 22. Vi var unga studenter och hade bara den erfarenheten i det praktiska livet som man får av att titta på och läsa ett och annat om hur man bygger. Men det intressanta här är själva prosessen,vad var det som hände i huvudet när vi en gång började vårt äventyr. Till saken hör att vi under sommaren 1966, när jag kommit hem från lumpen, satte igång med att riva ladan vid Herrvreten i Järna; det finns ett vindskydd där idag där Sörmlandsleden går. Vi skulle alltså tjäna en slant på att använda begagnat virke i mellanbjälklag och tak, samt en del bräder som gles panel i taket och i väggar. Jag hade själv ritat och fått godkänt av byggnadsnämnden. Återstod att fösa undan berget som låg i vägen; ca 150 kubilmeter. Borra och sprängde gjorde jag själv, och familjen hukade sig inne i huset. Allt gick förträffligt, bara det att jag fick en sjujäkla huvudvärk, dynamitskalle, när jag gick och laddade om. Sista hålen var på 3 meter, och då kunde jag ladda flera rader på en gång. Det var ganska löst berg och därför var det inte så farligt om man la i lite för mycket. Men själva presessen var det ja, från en relativt liten utbyggnad till ett hus på 200 kvadratmeter inklusive övervåning och det gamla huset. Det börjar med en idé medan man är någorlunda färsk, och sedan växer det som man föresatt sig att göra, till något som kanske är lite i största laget.
Så var det nu med Widdings "Vild & Yr", det klart att prästen i Sorunda tog och dog, just innan ynglingen skulle ha tjänat en väldig massa pengar; han hade ju aldrig räknat ut hur mycket han skulle bli skyldig om han förlorade. Fortsättning följer:
För att spetsa till det litet kan jag berätta att det var Harry Karlsson i Norrväsby som kom med Widdings bok och sa att den var läsvärd.
Alltså, vi kan se hur det kan gå i det lilla, men det kan också gå i det stora. Under de år som jag höll på och donade med mitt ute i buchen, byggde Hasse Mattson inne i Södertälje, ja inte han själv, men det var han som var boss i stan. Det var då man byggde Hovsjö, Geneta och Ronna, ofantligt många lägenheter på en gång. Och vad hände? I tidningarna uppgav man att det stod 1 400 lägenheter tomma; och det klart man var glad att fylla dem allt eftersom, och det var då vi fick så många invandrare, ja så många blev de att man började prata främmande språk i dessa områden, istället för svenska. Det är inte så att jag personligen har dåliga erfarenheter, men man kan ju tänka sig hur det kan bli om vi går mot hårdare tider; inte bara det att svenkt får vika, nej det kan bli fejd mellan olika etniska grupper.
En rörelse vill gärna växa, och den växer och växer till den kväver sig självt. Tänk dig en liten boaorm i en låda, en stark låda. Om man matar den kommer den till slut inte att få plats, och då måste den antingen spränga lådan eller kvävas. Naruren har sin gång och Lasse Widdings figur "Vild & Yr" fick lov att ta värvning i Karl XII:s armé i Ryssland. Det sägs till och med att han räddade kungen och blev befodrar, ja han steg i graderna så pass att han fick ett hemman i Pardala by i Finland, som överste Swedenhjälm. När han till slut skulle dö, gjorde han som många andra när det nästan är dags........
Lugn nu, jag ska inte sluta här!
Jo, så här var det. Översten hade inte det bästa förtroende för prästen i byn; och när denne kom för att ge sista smörjelsen, steg översten upp i sängen och grepp efter bössan som hängde på väggen och jagade bort själasörjaren, innan han la sig ner och dog. Sådana historier tyckte min svärfar om - och jag. För mig, och många med mig framstår Harry som en hjälpsam person med en massa humor. Och du, den där om Karl XII:s svärmor, om du inte visste det, han var ju aldrig gift, och hade ingen fru, och därför heller ingen svärmor. Ja så var det, man kunde aldrig veta...
Jerry Linder
Moffas@Spray.se
02 dec.-09
Ett litet hus växer
Tro inte nu att jag ljuger, men så vild och yr som Lasse Widdings ynling var när han slog vad med hela socknen om att prästen skulle leva tills han blev hundra år, så vild och yr var jag då när jag ritade vår utbyggnad av Kalle Olyckos hus som från början varit en kiosk. Det skulle först bli ett våtutrymme uppåt berget, men så tyckte vi att det nog var lika bra att bygga till ordentligt fasten det var mycket berg att spränga. Och när vi nu hade en ordentlig bottenplatta och stabila väggar kunde vi väl bygga en våning till; ja en halv i alla fall. I slutänden blev det en hel med gunga i hanbjälken, fästet 3,20 meter över golv.
Man ser där, det var 1967 och jag var 24 år och min fru 22. Vi var unga studenter och hade bara den erfarenheten i det praktiska livet som man får av att titta på och läsa ett och annat om hur man bygger. Men det intressanta här är själva prosessen,vad var det som hände i huvudet när vi en gång började vårt äventyr. Till saken hör att vi under sommaren 1966, när jag kommit hem från lumpen, satte igång med att riva ladan vid Herrvreten i Järna; det finns ett vindskydd där idag där Sörmlandsleden går. Vi skulle alltså tjäna en slant på att använda begagnat virke i mellanbjälklag och tak, samt en del bräder som gles panel i taket och i väggar. Jag hade själv ritat och fått godkänt av byggnadsnämnden. Återstod att fösa undan berget som låg i vägen; ca 150 kubilmeter. Borra och sprängde gjorde jag själv, och familjen hukade sig inne i huset. Allt gick förträffligt, bara det att jag fick en sjujäkla huvudvärk, dynamitskalle, när jag gick och laddade om. Sista hålen var på 3 meter, och då kunde jag ladda flera rader på en gång. Det var ganska löst berg och därför var det inte så farligt om man la i lite för mycket. Men själva presessen var det ja, från en relativt liten utbyggnad till ett hus på 200 kvadratmeter inklusive övervåning och det gamla huset. Det börjar med en idé medan man är någorlunda färsk, och sedan växer det som man föresatt sig att göra, till något som kanske är lite i största laget.
Så var det nu med Widdings "Vild & Yr", det klart att prästen i Sorunda tog och dog, just innan ynglingen skulle ha tjänat en väldig massa pengar; han hade ju aldrig räknat ut hur mycket han skulle bli skyldig om han förlorade. Fortsättning följer:
För att spetsa till det litet kan jag berätta att det var Harry Karlsson i Norrväsby som kom med Widdings bok och sa att den var läsvärd.
Alltså, vi kan se hur det kan gå i det lilla, men det kan också gå i det stora. Under de år som jag höll på och donade med mitt ute i buchen, byggde Hasse Mattson inne i Södertälje, ja inte han själv, men det var han som var boss i stan. Det var då man byggde Hovsjö, Geneta och Ronna, ofantligt många lägenheter på en gång. Och vad hände? I tidningarna uppgav man att det stod 1 400 lägenheter tomma; och det klart man var glad att fylla dem allt eftersom, och det var då vi fick så många invandrare, ja så många blev de att man började prata främmande språk i dessa områden, istället för svenska. Det är inte så att jag personligen har dåliga erfarenheter, men man kan ju tänka sig hur det kan bli om vi går mot hårdare tider; inte bara det att svenkt får vika, nej det kan bli fejd mellan olika etniska grupper.
En rörelse vill gärna växa, och den växer och växer till den kväver sig självt. Tänk dig en liten boaorm i en låda, en stark låda. Om man matar den kommer den till slut inte att få plats, och då måste den antingen spränga lådan eller kvävas. Naruren har sin gång och Lasse Widdings figur "Vild & Yr" fick lov att ta värvning i Karl XII:s armé i Ryssland. Det sägs till och med att han räddade kungen och blev befodrar, ja han steg i graderna så pass att han fick ett hemman i Pardala by i Finland, som överste Swedenhjälm. När han till slut skulle dö, gjorde han som många andra när det nästan är dags........
Lugn nu, jag ska inte sluta här!
Jo, så här var det. Översten hade inte det bästa förtroende för prästen i byn; och när denne kom för att ge sista smörjelsen, steg översten upp i sängen och grepp efter bössan som hängde på väggen och jagade bort själasörjaren, innan han la sig ner och dog. Sådana historier tyckte min svärfar om - och jag. För mig, och många med mig framstår Harry som en hjälpsam person med en massa humor. Och du, den där om Karl XII:s svärmor, om du inte visste det, han var ju aldrig gift, och hade ingen fru, och därför heller ingen svärmor. Ja så var det, man kunde aldrig veta...
tisdag 1 december 2009
Hur kom vi hit ...
AteljéLivingRoom
Jerry Linder
Moffas@Spray.se
01 12 09
Allmänt och privat
Nog är det så allt, men det kan bli bättre, om man gör nå´t. Under några år kallade vi vårt land för ett Folkhem, vad menade man med det?
Under 1800-talet flyttade många människorna till industriorterna, arbete med jorden gjordes enklare med masiner, och fabrikerna behövde massor av arbetare, och det fanns inga avtal. Vilka gör sådana? Det visade sig att arbetarnas familjer, ja hela familjerna, även barnen, slet ont och man hade inget att sätta emot som individ. Några förstod bättre vad som saknades och andra åkte omkring och aggiterade och krävde att vanligt folk skulle bilda sig för att få det bättre. Så småningom blev man så starka genom att gå samman och bilda förbund att man vågade strejka, man gick inte till arbetet helt enkelt, och man stannade hemma många dagar,först 1902 och sedan 1909 (storstrejken). Till slut kom Branting in i rikstan och kunde bilda regering. Sossarnas krav kunde nu tillgodoses och vi började närma oss Folkhemmet. Efter Branting kom Per Albin och andra världskriget, och när det var slut började han tala om Sveriges land som ett folkhem. Det var då gamla utslitna arbetare fick flytta till hemmet, som man sa. Där fanns den hjälp man behövde som gammal. Det klart att det fanns ett och annat hem som inte drevs med Kristi Anda, men generellt var hemmen bra. Det finns många fler än gamla som inte klarar sig själva, och det fanns då förbund som drev hem för dessa också, samtidigt som man hade olika studieförbund som såg till att folk med lämplig läggning fick utbildning att driva alla dessa rörelser; vi talar om Rörelsesverge. Procentuellt sett var det många medborgare som var aktiva medlemmar.
Allt som välståndet ökade blev lusten att engagera sig mindre. De som tog förtroendeuppdragen var kanske inte de som var bäst skickade (även i Sverige förekommer något som heter korupption (bestickning) och därför kan det vara till ens fördel att inneha en post där man har något att säga till om. Medlemmarna fick råd att köpa bil, sommarstuga och husvagn, och man åkte hela släkten till Malorka och senare till Teneriffa. Igår åkte de till Maldiverna, men idag åker man mangrannt till Thailand, de som har råd förståss.
Det betyder att vi suttit nöjda en tid, i alla fall till mitten av 70-talet. Sedan började rörelsen röra på sig igen, men inte hela. Rörelsen började lyssna på idéer komna från dem som inte var nöjda med det välstånd de hade, de såg möjligheter att tillskansa sig värden som kunde erhållas ganska enkelt om man ruckade lite på Kristi Anda. Men man talade fortfarande om Kristi Anda utan fara att bli avslöjad, eftersom alltför många inte visste vad Kristus representerade i varkligheten.
Allt som de såg att folket inte hade tid och lust, lust ja, hur många har lust att gå till kyrkan och höra om Kristus, när man egentligen inte talar klartext vad Jesus Kristus betyder. Nog med alla andra koder man måste ha i minnet, men vad konfirmationen lärt dem, kom man inte ihåg. För var generation, suddades Jesuskoden ut lite grann, men visst är det högtidligt. Men kyrkan byggdes inte bara för högtid, den byggdes för att människorna skulle komma och förkunna sin tro på det som Jesus hade sagt, om man nu visste det efter många år. Andemeningen är dock klar: de svagaste ska ha hjälp! Ingen bebis klarar sig själv, och ingen människa kan bli en Robinson Cruse, så hårt är livet i sig, och detta har kyrkan predikat, men när vi blivit förmögna allihop, tre fjärdedelar, har vi tappat perspektivet. Nu får lagen slå hårt mot utsatta grupper, lagens bokstav alltså, trots att vi alla ser att den är orimlig. Folk får till och med gå från hem och hus för att få socialbidrag, därför att lagen inte tolkas enligt andan, eller ännu värre, därför att de stackarna som satts att dela ut hjälp inte är många nog att hinna med, varpå förmånstagaren inte kan betala sina räkningar. Sådant har vi hört från gruvorter i Ryssland, men att det skulle hända här kunde möjligen Milton Friedman räkna ut. Hans idé är att skrämma människorna så att de hoppar högt, då är det lätt att fösa dem vart man vill.
Jerry Linder
Moffas@Spray.se
01 12 09
Allmänt och privat
Nog är det så allt, men det kan bli bättre, om man gör nå´t. Under några år kallade vi vårt land för ett Folkhem, vad menade man med det?
Under 1800-talet flyttade många människorna till industriorterna, arbete med jorden gjordes enklare med masiner, och fabrikerna behövde massor av arbetare, och det fanns inga avtal. Vilka gör sådana? Det visade sig att arbetarnas familjer, ja hela familjerna, även barnen, slet ont och man hade inget att sätta emot som individ. Några förstod bättre vad som saknades och andra åkte omkring och aggiterade och krävde att vanligt folk skulle bilda sig för att få det bättre. Så småningom blev man så starka genom att gå samman och bilda förbund att man vågade strejka, man gick inte till arbetet helt enkelt, och man stannade hemma många dagar,först 1902 och sedan 1909 (storstrejken). Till slut kom Branting in i rikstan och kunde bilda regering. Sossarnas krav kunde nu tillgodoses och vi började närma oss Folkhemmet. Efter Branting kom Per Albin och andra världskriget, och när det var slut började han tala om Sveriges land som ett folkhem. Det var då gamla utslitna arbetare fick flytta till hemmet, som man sa. Där fanns den hjälp man behövde som gammal. Det klart att det fanns ett och annat hem som inte drevs med Kristi Anda, men generellt var hemmen bra. Det finns många fler än gamla som inte klarar sig själva, och det fanns då förbund som drev hem för dessa också, samtidigt som man hade olika studieförbund som såg till att folk med lämplig läggning fick utbildning att driva alla dessa rörelser; vi talar om Rörelsesverge. Procentuellt sett var det många medborgare som var aktiva medlemmar.
Allt som välståndet ökade blev lusten att engagera sig mindre. De som tog förtroendeuppdragen var kanske inte de som var bäst skickade (även i Sverige förekommer något som heter korupption (bestickning) och därför kan det vara till ens fördel att inneha en post där man har något att säga till om. Medlemmarna fick råd att köpa bil, sommarstuga och husvagn, och man åkte hela släkten till Malorka och senare till Teneriffa. Igår åkte de till Maldiverna, men idag åker man mangrannt till Thailand, de som har råd förståss.
Det betyder att vi suttit nöjda en tid, i alla fall till mitten av 70-talet. Sedan började rörelsen röra på sig igen, men inte hela. Rörelsen började lyssna på idéer komna från dem som inte var nöjda med det välstånd de hade, de såg möjligheter att tillskansa sig värden som kunde erhållas ganska enkelt om man ruckade lite på Kristi Anda. Men man talade fortfarande om Kristi Anda utan fara att bli avslöjad, eftersom alltför många inte visste vad Kristus representerade i varkligheten.
Allt som de såg att folket inte hade tid och lust, lust ja, hur många har lust att gå till kyrkan och höra om Kristus, när man egentligen inte talar klartext vad Jesus Kristus betyder. Nog med alla andra koder man måste ha i minnet, men vad konfirmationen lärt dem, kom man inte ihåg. För var generation, suddades Jesuskoden ut lite grann, men visst är det högtidligt. Men kyrkan byggdes inte bara för högtid, den byggdes för att människorna skulle komma och förkunna sin tro på det som Jesus hade sagt, om man nu visste det efter många år. Andemeningen är dock klar: de svagaste ska ha hjälp! Ingen bebis klarar sig själv, och ingen människa kan bli en Robinson Cruse, så hårt är livet i sig, och detta har kyrkan predikat, men när vi blivit förmögna allihop, tre fjärdedelar, har vi tappat perspektivet. Nu får lagen slå hårt mot utsatta grupper, lagens bokstav alltså, trots att vi alla ser att den är orimlig. Folk får till och med gå från hem och hus för att få socialbidrag, därför att lagen inte tolkas enligt andan, eller ännu värre, därför att de stackarna som satts att dela ut hjälp inte är många nog att hinna med, varpå förmånstagaren inte kan betala sina räkningar. Sådant har vi hört från gruvorter i Ryssland, men att det skulle hända här kunde möjligen Milton Friedman räkna ut. Hans idé är att skrämma människorna så att de hoppar högt, då är det lätt att fösa dem vart man vill.
måndag 30 november 2009
Det är verkligheten som gäller...eller...
AteljéLivingRoom
Jerry Linder
Moffas@Spray.se
30/11-09
Tro och vetande
Alla människor är inte lika, en del är slutna och tystlåtna utan att göra något väsen av sig, andra pratsamma och måste synas. Sedan finns det varianter som ligger någonstans mitt emellan. Gauss, den store matematikern fann en kurva som han kallade klockkurvan eller normalkurvan. Den ser ut som en kyrkklocka där en liten massa finns längst ut på sidorna. På mitten finns flest människor, i det här fallet.
Det är därför vi har olika politiska partier. De rika satt på höger sida, och de fattiga på den vänstra, i den franska Nationalförsamlingen. Därför säger vi vänster och höger än i dag. Sedan finns det rörelser som ligger extremt långt ut på vänsterkanten eller högerkanten, det är de som brukar slåss mot varandra på gator och torg. På Per Albins dagar var man noga med att hålla tillbaka de här rörelserna och det var under den tiden man kallade Sverige för Folkhemmet. Det gällde att förse folket med så mycket livsrum att det inte fanns anledning att börja bråka. Andligt är folket delat på samma sätt, somliga är strängt vetenskapligt orienterade, medan andra har sin tro som håller dem uppe.
Idag har vetenskapen fått resurser så att de kan spränga elementarpartiklar och analysera resultatet, till vilken nytta? Man tror att man skall nå fram till, ja vadå? När en stor del av jordens människor svälter, har de rika råd att offra medel på vadå! Det är absurt, men mänskligt. Somliga ömmar för de små, andra bara låter livet gå. Intellegenta människor med god utbildning, kan tro att kärnkraftens strålande aska ska kunna bearbetas vidare tills det inte finns någon strålning kvar.
Ursäkta mig, jag kan inte tro, varken på en Gud i himmelen, eller Big bang, däremot vet jag att det finns hur många krafter som helst som påverkar mig och sliter ner mig tills jag inte orkar resa mig mera, jag vet det! Det är det jag har att räkna med för egen del.
Det inre trycket bland oss människor är stort nog att förgöra oss allihop, därför är det viktigare än någonsin att lyssna till och handla efter den saga som evangelierna berättade många år efter Jesus korsfästelse. Hur många andra rebeller korsfästes under de åren, en rebell betyder en människa som vill göra det bra igen, re=åter, bell=bra.
Man tala mycket om Jesus, men man har glömt bort vad han sa att vi skulle göra.
Jerry Linder
Moffas@Spray.se
30/11-09
Tro och vetande
Alla människor är inte lika, en del är slutna och tystlåtna utan att göra något väsen av sig, andra pratsamma och måste synas. Sedan finns det varianter som ligger någonstans mitt emellan. Gauss, den store matematikern fann en kurva som han kallade klockkurvan eller normalkurvan. Den ser ut som en kyrkklocka där en liten massa finns längst ut på sidorna. På mitten finns flest människor, i det här fallet.
Det är därför vi har olika politiska partier. De rika satt på höger sida, och de fattiga på den vänstra, i den franska Nationalförsamlingen. Därför säger vi vänster och höger än i dag. Sedan finns det rörelser som ligger extremt långt ut på vänsterkanten eller högerkanten, det är de som brukar slåss mot varandra på gator och torg. På Per Albins dagar var man noga med att hålla tillbaka de här rörelserna och det var under den tiden man kallade Sverige för Folkhemmet. Det gällde att förse folket med så mycket livsrum att det inte fanns anledning att börja bråka. Andligt är folket delat på samma sätt, somliga är strängt vetenskapligt orienterade, medan andra har sin tro som håller dem uppe.
Idag har vetenskapen fått resurser så att de kan spränga elementarpartiklar och analysera resultatet, till vilken nytta? Man tror att man skall nå fram till, ja vadå? När en stor del av jordens människor svälter, har de rika råd att offra medel på vadå! Det är absurt, men mänskligt. Somliga ömmar för de små, andra bara låter livet gå. Intellegenta människor med god utbildning, kan tro att kärnkraftens strålande aska ska kunna bearbetas vidare tills det inte finns någon strålning kvar.
Ursäkta mig, jag kan inte tro, varken på en Gud i himmelen, eller Big bang, däremot vet jag att det finns hur många krafter som helst som påverkar mig och sliter ner mig tills jag inte orkar resa mig mera, jag vet det! Det är det jag har att räkna med för egen del.
Det inre trycket bland oss människor är stort nog att förgöra oss allihop, därför är det viktigare än någonsin att lyssna till och handla efter den saga som evangelierna berättade många år efter Jesus korsfästelse. Hur många andra rebeller korsfästes under de åren, en rebell betyder en människa som vill göra det bra igen, re=åter, bell=bra.
Man tala mycket om Jesus, men man har glömt bort vad han sa att vi skulle göra.
söndag 29 november 2009
Ett löfte...
AteljéLivingRoom
Jerry Linder
29/11-09
Moffas@Spray.se
Kristi Anda
Nu är det ju så att jag inte är någon vanlig Gudsman, men i alla fall, som man brukar säga. Jag är väl mera vetenskapare, i alla fall är jag mycket intresserad av vetenskap. även teologi; eftersom jag uppnått den aktningsvärda åldern av 66 år, snart 67, som småttingarna brukar säga; och eftersom jag varken är med i något förbund av detta slag, känner jag mig fri att tycka och säga det som rinner upp i min hjärna.
När jag fick mitt arbete i Järna kommun, och vi började bearbeta moder jord nere på Enegärdet, kom Harry Malmström, som var ordförande i Kommunalarbetarförbundets avdelning 25, fram till mig och undrade om jag ville bli deras studieombud. Mycket hedrande tyckte jag, och så började en intressant tid för Jerry Linder, med möten och studiecirklar och andra externa påhitt. Detta var verkligen något jag saknade då jag slutade med mitt arbete bland kommunalgubbarna.
Mitt ämne för dagen är Kristi Anda! Jag vågar säga att den anda som rådde bland gubbarna i Järna var en sådan anda. De hade lagackord, vilket innebar att alla skulle ha lika mycket fastän avtalet sa att somligas arbete betalades mer. Ansvar ska betala sig, säger man; alla gubbarna hade ansvar för hela Järna, jag lovar!
Man var ett fint lag fast man var så många, 22 stycken tror jag, och de som arbetade i verken kom ofta in i kojan eller till centralförrådet, och fick sig en pratstund.
Det var Kristi Anda i praktiken. Om vi skulle börja från början. Vi kan ta den där historien med Moses och lertavlorna med tio Guds bud. När Moses kom ner från berget igen hade folket gjort sig ett belete av guld. Det betyder att folket inte trodde på Moses utan dyrkade guldet liksom somliga dyrkar penningen, och till varje pris måste tjäna en viss procent på varje krona. Den råa kapitalismen tar inga hänsyn till det mänskliga. Den råa kapitalismen är inte av Kristi anda, liksom nyliberalismen idag med ekonomen Milton Friedman i spetsen (ja han är död nu, men hans anda lever).
I och med att jag kom till Vårdinge blev jag också med i arbetarföreningen genom Gösta Lundins försorg. Här fanns traditioner som inte går av för hackor, man kan gott säga att Kristi Anda vilade över sällskapet i Vårdinge, men att det började hända tråkiga saker som kom utifrån, eller var det innifrån? Sista mötet jag var med kom det en enkät som man ville ha svar på. - Vilka vill svara, var frågan. Ingen av de församlade ville ta på sig arbetet och mötet beslutade att styrelsen skulle komma med svar. Inget särskilt med det, kan man tänka, men... de här frågorna var av sådan art att det gällde avdelningens framtid. Det här var väl 1978 ungefär.
Södertälje hade slukat Järna och Mölnbo och Vårdinge hade vunnit en del rent materiellt vill jag minnas. Men folket tappade taget mer och mer. Den anda som fanns i fackföreningen och i arbetarkommun har för evigt försvunnit, och kanske är det lite av den som vi ser i kyrkan idag. Människorna på slutet av 1800-talet samlades i olika förbund: fackföreningar, nykterhetsförbund, religiösa förbund och arbetarföreningar. Ofta använde de samma hus för sina möten: Folkets hus. I Mölnbo byggde man Folkets hus 1917, och Folkets park. Det var en Kristi Anda i hela landet, och alla dessa förbund byggde på en enda tro: att Jesus Kristus levde som en människa som aldrig dog. När han gick ifrån lärjungarna blev han Gud.
Ja alla trodde inte att det fanns en Gud i himmelen, men tänk dig att man ser Gud som lagen, lagen som Moses kom till folket med; och att Jesusbarnet betyder en idé om en ny värld där varje människa var lika mycket värd. Kyrkornas fäder har då kämpat mot varandra helt i onödan om vem Jesus var, egentligen. Var han Gud eller människa eller både och. Jag tror att de redan från början har missförstått det hela:
Jesus är fortfarande en idé som vi måste tolka. Det viktiga är dock att det jag vill att andra ska göra mot mig, det ska jag också göra mot honom. Hur tänkte Milton Friedman när han ville rasera den demokrati som vi med många års kamp har kommit fram till; visst var han en falsk profet som bibelns folk har varnat för.
På mitt sätt att se är bibeln fortfarande ett ovärderligt verktyg för oss små människor med begränsad synvidd. Men vi måste se den som en lärobok och därför inte tolka den efter bokstaven utan andan, Kristi Anda!
Jerry Linder
29/11-09
Moffas@Spray.se
Kristi Anda
Nu är det ju så att jag inte är någon vanlig Gudsman, men i alla fall, som man brukar säga. Jag är väl mera vetenskapare, i alla fall är jag mycket intresserad av vetenskap. även teologi; eftersom jag uppnått den aktningsvärda åldern av 66 år, snart 67, som småttingarna brukar säga; och eftersom jag varken är med i något förbund av detta slag, känner jag mig fri att tycka och säga det som rinner upp i min hjärna.
När jag fick mitt arbete i Järna kommun, och vi började bearbeta moder jord nere på Enegärdet, kom Harry Malmström, som var ordförande i Kommunalarbetarförbundets avdelning 25, fram till mig och undrade om jag ville bli deras studieombud. Mycket hedrande tyckte jag, och så började en intressant tid för Jerry Linder, med möten och studiecirklar och andra externa påhitt. Detta var verkligen något jag saknade då jag slutade med mitt arbete bland kommunalgubbarna.
Mitt ämne för dagen är Kristi Anda! Jag vågar säga att den anda som rådde bland gubbarna i Järna var en sådan anda. De hade lagackord, vilket innebar att alla skulle ha lika mycket fastän avtalet sa att somligas arbete betalades mer. Ansvar ska betala sig, säger man; alla gubbarna hade ansvar för hela Järna, jag lovar!
Man var ett fint lag fast man var så många, 22 stycken tror jag, och de som arbetade i verken kom ofta in i kojan eller till centralförrådet, och fick sig en pratstund.
Det var Kristi Anda i praktiken. Om vi skulle börja från början. Vi kan ta den där historien med Moses och lertavlorna med tio Guds bud. När Moses kom ner från berget igen hade folket gjort sig ett belete av guld. Det betyder att folket inte trodde på Moses utan dyrkade guldet liksom somliga dyrkar penningen, och till varje pris måste tjäna en viss procent på varje krona. Den råa kapitalismen tar inga hänsyn till det mänskliga. Den råa kapitalismen är inte av Kristi anda, liksom nyliberalismen idag med ekonomen Milton Friedman i spetsen (ja han är död nu, men hans anda lever).
I och med att jag kom till Vårdinge blev jag också med i arbetarföreningen genom Gösta Lundins försorg. Här fanns traditioner som inte går av för hackor, man kan gott säga att Kristi Anda vilade över sällskapet i Vårdinge, men att det började hända tråkiga saker som kom utifrån, eller var det innifrån? Sista mötet jag var med kom det en enkät som man ville ha svar på. - Vilka vill svara, var frågan. Ingen av de församlade ville ta på sig arbetet och mötet beslutade att styrelsen skulle komma med svar. Inget särskilt med det, kan man tänka, men... de här frågorna var av sådan art att det gällde avdelningens framtid. Det här var väl 1978 ungefär.
Södertälje hade slukat Järna och Mölnbo och Vårdinge hade vunnit en del rent materiellt vill jag minnas. Men folket tappade taget mer och mer. Den anda som fanns i fackföreningen och i arbetarkommun har för evigt försvunnit, och kanske är det lite av den som vi ser i kyrkan idag. Människorna på slutet av 1800-talet samlades i olika förbund: fackföreningar, nykterhetsförbund, religiösa förbund och arbetarföreningar. Ofta använde de samma hus för sina möten: Folkets hus. I Mölnbo byggde man Folkets hus 1917, och Folkets park. Det var en Kristi Anda i hela landet, och alla dessa förbund byggde på en enda tro: att Jesus Kristus levde som en människa som aldrig dog. När han gick ifrån lärjungarna blev han Gud.
Ja alla trodde inte att det fanns en Gud i himmelen, men tänk dig att man ser Gud som lagen, lagen som Moses kom till folket med; och att Jesusbarnet betyder en idé om en ny värld där varje människa var lika mycket värd. Kyrkornas fäder har då kämpat mot varandra helt i onödan om vem Jesus var, egentligen. Var han Gud eller människa eller både och. Jag tror att de redan från början har missförstått det hela:
Jesus är fortfarande en idé som vi måste tolka. Det viktiga är dock att det jag vill att andra ska göra mot mig, det ska jag också göra mot honom. Hur tänkte Milton Friedman när han ville rasera den demokrati som vi med många års kamp har kommit fram till; visst var han en falsk profet som bibelns folk har varnat för.
På mitt sätt att se är bibeln fortfarande ett ovärderligt verktyg för oss små människor med begränsad synvidd. Men vi måste se den som en lärobok och därför inte tolka den efter bokstaven utan andan, Kristi Anda!
Vårdinge kyrka...
AteljéLivingRoom
Jerry Linder
29/11-09
Moffas@Spray.se
Vad är en kyrka till för?
När jag var gammal nog att konfirmera mig hade jag ett val, antingen gå med de andra till kyrkan, eller att ligga kvar i sängen och ha sovmorgon.
Det var inte så att jag promt ville vara hemma, nej det var nog så att min pappa inte var konfirmerad och tillika en troende ateist. Min syster konfirmerade sig dock. Först senare har jag lärt mig att konfirmation betyder att man godkänner dopet. Jag är ännu inte konfirmerad, men idag kunde jag erkänna dopet som en handling som borde ha viss betydelse i en människas liv, på vissa vilkor.
När mitt första barnbarn döptes i Dillnäs kyrka, filmade jag hela akten och lät kameran svepa över församlingen; det var många där, högtidligt var det också;och när vi gick ut på grusgången, pojkens mor, prästen och jag i bredd, sa jag att jag ju inte hade låtit döpa mitt barn, och nu döptes hennes barn i kyrkan enligt gängse sed. - Ja du vet inte allt du, sa prästen, och såg allvarlig ut, men min dotter flinade lite. När vi blev för oss själva berättade hon att hon varit till kyrkan och låtit döpa sig kvällen innan dopet. Prästen var en spjuver, men inte mig emot, jag vet fler. Nu ska jag bekänna vad jag kände, och vad jag känner, när jag tittar på filmen, och det är inte få gånger eftersom det var min första film; kameran hade jag aldrig köpt då om det inte varit för barnbarnets dop:
Jag ser tillbaka i tiden när byn har fått en ny medborgare. Det var en viktig händelse när allas arbete klart och tydligt betydde en hel del för byns bestånd.
En person kunde ritualerna, han var själasörjaren som gjorde att folk verkligen tog sig tid att samlas.
Byarna tillsaammans hade byggt ett hus som man kallade Guds hus och det var dit man gick denna högtidliga dag. Prästen läser skriften och sänker barnet i dopvattnet samtidigt som Gudfar och Gudmor lovar att stödja föräldrarna i deras värv att uppfostra barnet i Kristi Anda, vad nu det betyder; jag skall återkomma till det.
Känslan var det ja! Min tanke var den, nu när jag såg hur många människor som var församlade i kyrkan, att alla dessa enskilda individer också var förpliktigade att bevaka barnets utveckling till en nykter och skötsam arbetare i vårt samhälle. Den tanken hade aldrig funnits i mitt huvud om mitt eget dop. Beror det på att vi har ett helt annat samhälle idag, där den borgerliga kommunen tagit över den kyrkliga.
Nu vill jag berätta att vår läsecirkel fått den äran att besöka Vårdinge kyrka. Vi har kyrkorådets ordförande med i vår grupp. Birgit Jansson, och hon har ordnat så att den unga prästen Markus Klesbeck och Gunilla Thunstam också var där och visade oss runt, på sköldar, kyrksilver och textilier. Vi fick gå bakom altaret, där sakristian är belägen och vi var uppe på orgelläktaren och såg på målningar i tak och väggar målade av sveriges främsta kyrkmålare, Albertus Pictor.
Den fina dopfunten är gjord av Elly Lindholms svärfar. En gång har jag varit på dop i Vårdinge kyrka, men flest gånger har jag bevistat begravningar. På kyrkogården har jag gjort upptäckter:
Olle Ström, som hade en fiske- och sportaffär i Södertälje, på Torekällgatan mitt emot Torekällskolan, och senare i ett hus på andra sidan gatan, har sina föräldrar begravda på kyrkogården. De dog 1918, berättade han en gång då vi möttes nere vid Maren; de dog knall och fall i Spanska sjukan. Hans far var slaktare och hade boden intill huset där Hans Götlin bor. Stocken i taket där han hissade upp nötkreaturen finns kvar ännu, ja allt är likadant som då.
En annan tilldragelse på kyrkogården är ju naturligtvis Fredrik Benzingers Mausoleum.
Benzinger importerades till trakten av Hildemar Lidholm när mjölkföretaget exporterade grädde till England, vilket inte gick så bra. Men Benzinger skötte sig så mycket bättre och blev Mjölkcentralens förste versktällande direktör 1915. Han gifte sig med Hildemars dotter och tog över Nådhammar, samt köpte Långbro gård.
Hildemar dog 1904, men han är inte begravt i Vårdinge, vad jag vet.
Jerry Linder
29/11-09
Moffas@Spray.se
Vad är en kyrka till för?
När jag var gammal nog att konfirmera mig hade jag ett val, antingen gå med de andra till kyrkan, eller att ligga kvar i sängen och ha sovmorgon.
Det var inte så att jag promt ville vara hemma, nej det var nog så att min pappa inte var konfirmerad och tillika en troende ateist. Min syster konfirmerade sig dock. Först senare har jag lärt mig att konfirmation betyder att man godkänner dopet. Jag är ännu inte konfirmerad, men idag kunde jag erkänna dopet som en handling som borde ha viss betydelse i en människas liv, på vissa vilkor.
När mitt första barnbarn döptes i Dillnäs kyrka, filmade jag hela akten och lät kameran svepa över församlingen; det var många där, högtidligt var det också;och när vi gick ut på grusgången, pojkens mor, prästen och jag i bredd, sa jag att jag ju inte hade låtit döpa mitt barn, och nu döptes hennes barn i kyrkan enligt gängse sed. - Ja du vet inte allt du, sa prästen, och såg allvarlig ut, men min dotter flinade lite. När vi blev för oss själva berättade hon att hon varit till kyrkan och låtit döpa sig kvällen innan dopet. Prästen var en spjuver, men inte mig emot, jag vet fler. Nu ska jag bekänna vad jag kände, och vad jag känner, när jag tittar på filmen, och det är inte få gånger eftersom det var min första film; kameran hade jag aldrig köpt då om det inte varit för barnbarnets dop:
Jag ser tillbaka i tiden när byn har fått en ny medborgare. Det var en viktig händelse när allas arbete klart och tydligt betydde en hel del för byns bestånd.
En person kunde ritualerna, han var själasörjaren som gjorde att folk verkligen tog sig tid att samlas.
Byarna tillsaammans hade byggt ett hus som man kallade Guds hus och det var dit man gick denna högtidliga dag. Prästen läser skriften och sänker barnet i dopvattnet samtidigt som Gudfar och Gudmor lovar att stödja föräldrarna i deras värv att uppfostra barnet i Kristi Anda, vad nu det betyder; jag skall återkomma till det.
Känslan var det ja! Min tanke var den, nu när jag såg hur många människor som var församlade i kyrkan, att alla dessa enskilda individer också var förpliktigade att bevaka barnets utveckling till en nykter och skötsam arbetare i vårt samhälle. Den tanken hade aldrig funnits i mitt huvud om mitt eget dop. Beror det på att vi har ett helt annat samhälle idag, där den borgerliga kommunen tagit över den kyrkliga.
Nu vill jag berätta att vår läsecirkel fått den äran att besöka Vårdinge kyrka. Vi har kyrkorådets ordförande med i vår grupp. Birgit Jansson, och hon har ordnat så att den unga prästen Markus Klesbeck och Gunilla Thunstam också var där och visade oss runt, på sköldar, kyrksilver och textilier. Vi fick gå bakom altaret, där sakristian är belägen och vi var uppe på orgelläktaren och såg på målningar i tak och väggar målade av sveriges främsta kyrkmålare, Albertus Pictor.
Den fina dopfunten är gjord av Elly Lindholms svärfar. En gång har jag varit på dop i Vårdinge kyrka, men flest gånger har jag bevistat begravningar. På kyrkogården har jag gjort upptäckter:
Olle Ström, som hade en fiske- och sportaffär i Södertälje, på Torekällgatan mitt emot Torekällskolan, och senare i ett hus på andra sidan gatan, har sina föräldrar begravda på kyrkogården. De dog 1918, berättade han en gång då vi möttes nere vid Maren; de dog knall och fall i Spanska sjukan. Hans far var slaktare och hade boden intill huset där Hans Götlin bor. Stocken i taket där han hissade upp nötkreaturen finns kvar ännu, ja allt är likadant som då.
En annan tilldragelse på kyrkogården är ju naturligtvis Fredrik Benzingers Mausoleum.
Benzinger importerades till trakten av Hildemar Lidholm när mjölkföretaget exporterade grädde till England, vilket inte gick så bra. Men Benzinger skötte sig så mycket bättre och blev Mjölkcentralens förste versktällande direktör 1915. Han gifte sig med Hildemars dotter och tog över Nådhammar, samt köpte Långbro gård.
Hildemar dog 1904, men han är inte begravt i Vårdinge, vad jag vet.
lördag 28 november 2009
Vargavintern 1965-66...Enegärdet -67
AteljéLivingroom
Moffas@Spray.se
Jerry Linder
28/11-09
Övre Starrbäcken
Snön kom tidigt den vintern och från november låg den kvar ända till mars, på vissa ställen till april, det var en kuslig tid, och gubbarna, kommunalarna, flyttade sina vagnar, maskiner och verktyg till Övre Starrbäcken. Helge Ahlbom, sprängarbasen, räknade sina gubbar, dynamitgubbar, och jag kommer ihåg när han laddade första gången där uppe. Det var ju elektriska tändare och så fiffiga att det fanns en viss fördröjning på dem så att berget sköts loss i intervaller. Det var lite svårt att finna arbetsuppgifter för en nybörgare och jag grävde fram gränspunkter och annat som försvunnit i den djupa snön. Några dagar var jag med och rensade berg. Ja jag var klädd som en arbetare och i grunden var jag arbetare, bara det att jag läste till ingenjör och redan var en hejare på att avväga. Nu kunde jag ju också det kommunala stomnätet i höjd och plan, det var en stor fördel.
Och det snöade och det snöade. En dag fick jag en inkallelseorder, men det var jag inte glad åt, eftersom jag skulle ända till Linköping. Jag skrev då och begärde att få komma till Strängnäs i stället, och det skulle gå bra, bara inte under vintern.
Då skrev jag igen och fick bara några dagar på mig, innan jag skulle anmäla mig på K-kompanit på P10; fyra mil hemmifrån. Det passade mig perfekt. Hela den kalla vintern fick jag innetjänst och på våren åkte jag och en ingenjör på 4:e Milot, som låg strax utanför regementet, till S:t Annas skärgård och gjorde mätningar för flyget. Sista veckan åkte jag i min bil tillsammans meden ung praktikant som var son till avdelningschefen. När jag ryckte ut fick jag ett arbetsbetyg för tre månader på ritkontor. När alla andra ryckte ut blev bara K-kompanit kvar för vakthållning. Jag hade då kvalificerat mig ytterligare och ett halvt löfte att få utsättarjobb hos Granit & Betong i Västerås; men det var bra långt hemmifrån och vi hade smått hemma.
Den 1 augusti hade jag fast anställning i Järna kommun och nu skulle vi bygga väg i Mölnbo. Det var första utsättarjobbet för mig. Det var då som vägen över järnvägen försvann vid Berga skola. Efter det jobbet gav vi oss på ett storjobb. Vi började vid Landsborg och gick ner mot fotbollsplan; över densamma och in i Mölnbogård, som hade en fin trädgård med många träd. Man kände sig som en rövare som bröt sig in i detta paradis, men allt skulle bort till slut. Sedan gick vi uppåt ända till Elly Lindblom; där fick vi kaffe. I backen upp till henne tänkte jag särskilt på Arne Kollberg i grävmaskinen, ett fantastiskt arbete av en man; han höll ordning på gubbarna och passade tele- och elstolpar, samt stenmurar och gränsrör. Ja att Arne hållit så länge, det är ett mirakel, men det ska jag ta en annan gång.
När vi grävde oss in på Trollvägen hände något jag sällan glömmer. Helge var inte på jobbet den dagen och Trä-Per var andrebas för sprängningen. Och den här dagen sprakade det löst ordentligt så det klirrade i fönsterrutor på tredje våningen i ett av trähusen; och runt omkring flög stora knotor; tur att ingen blev skadad.
Jag vill minnas att Sven-Erik fick börja på vattenverket den hösten.
Själv vick jag ett delikat uppdrag: att resa upp alla stakkäppar på enegärdet som hade ramlat omkull. Det var så att lantmäteriet med Sune Brunsärn i spetsen hade satt ut alla kvarter på gärdet, ända upp till kullarna; och alla gränspunkter markerades med rör i gjutning. Det blev en sjuhelsikes massa punkter ty i varje korsning var det en fas så att det var en skog av käppar på hela fältet när alla var uppsatta igen i respektive rör. Nu var det så att man hade gjort en miss när man köpte upp Ene gård så att arrendatorn inte hade blivit uppsagd. Därför brukade Per Kraft hela gärdet och kryssade mellan pinnarna. Jag minns att vi träffades där på fältet när han plöjde och eftersom jag kände hans far och två av bröderna, så där, hade vi lite att prata om. Han berättade bland annat att han hade varit spekulant på Kläckeskulla. Hans bror Hans (jag tror han hette så) arbetade tillsammans åt Fjellmo ute på sportstugeområdet vid Björnäs, som vi sade då; bjur av bäver, idag heter området Björnässtrand, vill jag minnas. Det var varmt och vi badade mycket. Den andra brodern är naturligtvis Erik som arbetat både för lantmäteriet och kommunen.
Eriks fru har en syster som bor på Oxhuvud på väg mot Glibotorp, inte långt från nya tunnlarna för snabbtåget. Den lilla gården hade xxx:s farfar en gång i tiden. Att jag nämner det beror på att den vägen förbi Oxhuvud har jag cyklat många gånger, eftersom vi hade vår sommarstuga en bit bort, på andra sidan järnvägen, uppe på en kulle. Stugan hette Nytorp. Vid Oxhuvud hyrde också två läkarfamiljer; först dr Hjort, och sedan dr Nyberg; båda arbetade på Södertälje lasarett. Hjort hade två grabbar som jag lekte med några somrar, de hade en fin vind för inomhuslekar, den kopierade jag när jag byggde översta våningen på mitt hus. En gunga satte jag upp i hanbjälken och när ungarna gungade som värst var jag rädd att fästena skulle släppa och hela ställeraset skulle fara ut genom fönstret. Nu har jag kommit långt från första etappen på Enegärdet, som presenteras först senare.
Moffas@Spray.se
Jerry Linder
28/11-09
Övre Starrbäcken
Snön kom tidigt den vintern och från november låg den kvar ända till mars, på vissa ställen till april, det var en kuslig tid, och gubbarna, kommunalarna, flyttade sina vagnar, maskiner och verktyg till Övre Starrbäcken. Helge Ahlbom, sprängarbasen, räknade sina gubbar, dynamitgubbar, och jag kommer ihåg när han laddade första gången där uppe. Det var ju elektriska tändare och så fiffiga att det fanns en viss fördröjning på dem så att berget sköts loss i intervaller. Det var lite svårt att finna arbetsuppgifter för en nybörgare och jag grävde fram gränspunkter och annat som försvunnit i den djupa snön. Några dagar var jag med och rensade berg. Ja jag var klädd som en arbetare och i grunden var jag arbetare, bara det att jag läste till ingenjör och redan var en hejare på att avväga. Nu kunde jag ju också det kommunala stomnätet i höjd och plan, det var en stor fördel.
Och det snöade och det snöade. En dag fick jag en inkallelseorder, men det var jag inte glad åt, eftersom jag skulle ända till Linköping. Jag skrev då och begärde att få komma till Strängnäs i stället, och det skulle gå bra, bara inte under vintern.
Då skrev jag igen och fick bara några dagar på mig, innan jag skulle anmäla mig på K-kompanit på P10; fyra mil hemmifrån. Det passade mig perfekt. Hela den kalla vintern fick jag innetjänst och på våren åkte jag och en ingenjör på 4:e Milot, som låg strax utanför regementet, till S:t Annas skärgård och gjorde mätningar för flyget. Sista veckan åkte jag i min bil tillsammans meden ung praktikant som var son till avdelningschefen. När jag ryckte ut fick jag ett arbetsbetyg för tre månader på ritkontor. När alla andra ryckte ut blev bara K-kompanit kvar för vakthållning. Jag hade då kvalificerat mig ytterligare och ett halvt löfte att få utsättarjobb hos Granit & Betong i Västerås; men det var bra långt hemmifrån och vi hade smått hemma.
Den 1 augusti hade jag fast anställning i Järna kommun och nu skulle vi bygga väg i Mölnbo. Det var första utsättarjobbet för mig. Det var då som vägen över järnvägen försvann vid Berga skola. Efter det jobbet gav vi oss på ett storjobb. Vi började vid Landsborg och gick ner mot fotbollsplan; över densamma och in i Mölnbogård, som hade en fin trädgård med många träd. Man kände sig som en rövare som bröt sig in i detta paradis, men allt skulle bort till slut. Sedan gick vi uppåt ända till Elly Lindblom; där fick vi kaffe. I backen upp till henne tänkte jag särskilt på Arne Kollberg i grävmaskinen, ett fantastiskt arbete av en man; han höll ordning på gubbarna och passade tele- och elstolpar, samt stenmurar och gränsrör. Ja att Arne hållit så länge, det är ett mirakel, men det ska jag ta en annan gång.
När vi grävde oss in på Trollvägen hände något jag sällan glömmer. Helge var inte på jobbet den dagen och Trä-Per var andrebas för sprängningen. Och den här dagen sprakade det löst ordentligt så det klirrade i fönsterrutor på tredje våningen i ett av trähusen; och runt omkring flög stora knotor; tur att ingen blev skadad.
Jag vill minnas att Sven-Erik fick börja på vattenverket den hösten.
Själv vick jag ett delikat uppdrag: att resa upp alla stakkäppar på enegärdet som hade ramlat omkull. Det var så att lantmäteriet med Sune Brunsärn i spetsen hade satt ut alla kvarter på gärdet, ända upp till kullarna; och alla gränspunkter markerades med rör i gjutning. Det blev en sjuhelsikes massa punkter ty i varje korsning var det en fas så att det var en skog av käppar på hela fältet när alla var uppsatta igen i respektive rör. Nu var det så att man hade gjort en miss när man köpte upp Ene gård så att arrendatorn inte hade blivit uppsagd. Därför brukade Per Kraft hela gärdet och kryssade mellan pinnarna. Jag minns att vi träffades där på fältet när han plöjde och eftersom jag kände hans far och två av bröderna, så där, hade vi lite att prata om. Han berättade bland annat att han hade varit spekulant på Kläckeskulla. Hans bror Hans (jag tror han hette så) arbetade tillsammans åt Fjellmo ute på sportstugeområdet vid Björnäs, som vi sade då; bjur av bäver, idag heter området Björnässtrand, vill jag minnas. Det var varmt och vi badade mycket. Den andra brodern är naturligtvis Erik som arbetat både för lantmäteriet och kommunen.
Eriks fru har en syster som bor på Oxhuvud på väg mot Glibotorp, inte långt från nya tunnlarna för snabbtåget. Den lilla gården hade xxx:s farfar en gång i tiden. Att jag nämner det beror på att den vägen förbi Oxhuvud har jag cyklat många gånger, eftersom vi hade vår sommarstuga en bit bort, på andra sidan järnvägen, uppe på en kulle. Stugan hette Nytorp. Vid Oxhuvud hyrde också två läkarfamiljer; först dr Hjort, och sedan dr Nyberg; båda arbetade på Södertälje lasarett. Hjort hade två grabbar som jag lekte med några somrar, de hade en fin vind för inomhuslekar, den kopierade jag när jag byggde översta våningen på mitt hus. En gunga satte jag upp i hanbjälken och när ungarna gungade som värst var jag rädd att fästena skulle släppa och hela ställeraset skulle fara ut genom fönstret. Nu har jag kommit långt från första etappen på Enegärdet, som presenteras först senare.
onsdag 11 november 2009
En ung spoling bland garvade lantarbetare...
AteljéLivingRoom
den 11/11 -09
JL
Kommunalare i Järna och Mölnbo 1965...
De flesta kommunalarna i Järna Kommun 1965 var komna från landet, även Roland Segerhjälm fasten han hade jobbat på Baltik i Södra innan vi träffades på jobb i Järna. Även Sven-Erik Skoglund kom från industrin, men följde i fäders spår. Rolands far hette Engelbrekt Segerhjälm och Sven-Eriks hette Verner Skoglund, båda var anställda som kommunalarbetare. Både Engelbrekt och Verner hade arbetat som ladugårdskarlar, men det fanns fler. Harry Malmström som var traktorförare hade en bakgrund som ladugårdsinspektor på Håknäs. Mer om gubbarna längre fram.
När ingenjör Fjällmo gjorde mätningar i Järna kommun brukade han ta en kommunalarbetare till hjälp ibland. Då jag fick avväga i samhället var min svärmor Elsa Karlsson med ett tag. Men efter några veckor fick jag Engelbrekt Segerhjälm med som stångbärare. Vid ett tillfälle berättade han att verkmästare Bengt Eriksson skulle behöva ha hjälp med utsättningen. -Gå till kommunalingenjör Bergman och fråga, sa han, och så gjorde jag det. Jag fick börja när jag ville och det var lite pinsamt att gå till Fjällmo och berätta att jag skulle lämna honom. Men han var införstådd med det, han visste ju att jag läste till väg och vattenbyggnadsingenjör.
Första uppgiften på tekniska avdelningen var att lokalisera olja som runnit ur tanken i pannrummet på det nybygda huset i kvarteret Örnen. En bottenplugg blev aldrig ditskruvad när rörmokaren lämnade huset, och tankbilen kom och fyllde tanken som sakta men säkert lämnade all olja från sig. Oljan rann ner i grusåsen genom ett hål i betongen där några rör gick ner, och så försvann den ut i åsen och kom aldrig tillbaka igen. Det är som en saga; samma dagar som när mellanölet släpptes fritt. En ingenjör från ett konsultbolag var ledare för arbetet, och han satt mest inne i pannrummet, där det var varmt, och pimplade öl. Jag skulle göra en karta över våra borrhål och så hjälpte jag Roland Segerhjälm med borrningen. Mest slog vi med storsläggan på tunna stänger som bit för bit trängde ner i marken, men inte fann vi någon ficka i berget där oljan kunde samlas. Det var också där jag första gången träffade Sven-Erik Skoglund. Dessa två personer, samt Rickard Berglind och Harry Malmström, skulle komma att betyda mycket för min andliga skolning några år.
den 11/11 -09
JL
Kommunalare i Järna och Mölnbo 1965...
De flesta kommunalarna i Järna Kommun 1965 var komna från landet, även Roland Segerhjälm fasten han hade jobbat på Baltik i Södra innan vi träffades på jobb i Järna. Även Sven-Erik Skoglund kom från industrin, men följde i fäders spår. Rolands far hette Engelbrekt Segerhjälm och Sven-Eriks hette Verner Skoglund, båda var anställda som kommunalarbetare. Både Engelbrekt och Verner hade arbetat som ladugårdskarlar, men det fanns fler. Harry Malmström som var traktorförare hade en bakgrund som ladugårdsinspektor på Håknäs. Mer om gubbarna längre fram.
När ingenjör Fjällmo gjorde mätningar i Järna kommun brukade han ta en kommunalarbetare till hjälp ibland. Då jag fick avväga i samhället var min svärmor Elsa Karlsson med ett tag. Men efter några veckor fick jag Engelbrekt Segerhjälm med som stångbärare. Vid ett tillfälle berättade han att verkmästare Bengt Eriksson skulle behöva ha hjälp med utsättningen. -Gå till kommunalingenjör Bergman och fråga, sa han, och så gjorde jag det. Jag fick börja när jag ville och det var lite pinsamt att gå till Fjällmo och berätta att jag skulle lämna honom. Men han var införstådd med det, han visste ju att jag läste till väg och vattenbyggnadsingenjör.
Första uppgiften på tekniska avdelningen var att lokalisera olja som runnit ur tanken i pannrummet på det nybygda huset i kvarteret Örnen. En bottenplugg blev aldrig ditskruvad när rörmokaren lämnade huset, och tankbilen kom och fyllde tanken som sakta men säkert lämnade all olja från sig. Oljan rann ner i grusåsen genom ett hål i betongen där några rör gick ner, och så försvann den ut i åsen och kom aldrig tillbaka igen. Det är som en saga; samma dagar som när mellanölet släpptes fritt. En ingenjör från ett konsultbolag var ledare för arbetet, och han satt mest inne i pannrummet, där det var varmt, och pimplade öl. Jag skulle göra en karta över våra borrhål och så hjälpte jag Roland Segerhjälm med borrningen. Mest slog vi med storsläggan på tunna stänger som bit för bit trängde ner i marken, men inte fann vi någon ficka i berget där oljan kunde samlas. Det var också där jag första gången träffade Sven-Erik Skoglund. Dessa två personer, samt Rickard Berglind och Harry Malmström, skulle komma att betyda mycket för min andliga skolning några år.
lördag 7 november 2009
En månskensbonde som kartläggare...
Ateljé Livingroom
7/11 -09
JL
Väsbybönderna har alla skördat sin sista havre...
Där fanns mycket att lära av Harry och Elsa, småbrukare på Norra Väsby, och eftersom Harry kom från Väsby där hans bror Sven var brukare av en av byns enheter, hade jag tillträde även där. Sven var äldste syskonet i en skara av sex barn, där Nisse var yngst och Gunnar näst äldst. Två flickor hörde till gruppen, de hette Lisa och Margit. Till Sven kunde man komma och få sig en snus, och var han på gott humör bjöd han på ett glas hemkört vin. Sven han kunde berätta om tider då han arbetade i skogen åt jägmästaren på Micklagård.
En gång var jag med Sven till den lilla grusgropen uppe vid Tisjön. Han hade en väg där som smet utmed björkkärret upp till skogen. Allt var så precist att ett lass med timmer skulle gå att köra fram. Det var väldigt löst i botten. Men så hade grannen sålt av ett skifte som måste köras fram över Svens ägor och väg, och fastän det tinat upp i marken körde man på vägen fasten den stora maskinen gjorde stora gropar i underlaget. Jag var med Harry och besåg eländet och jag har aldrig sett honom så arg. Den lilla människan var dock inte mindre än att han förmådde samhället döma i fallet. Företaget som köpt och kört fick ta dit en grävare som ställde i ordning vägen igen. Två gånger, till och med.
Sven var den i Väsby som hade korna längst, de andra två: Olle och Anna-Britta Johansson och Halvar och Inga-Maj Holm drog sig fram de sista åren med annat arbete. Halvar arbetade på Bengtås såg i Gnesta, och Olle arbetade på Fläktfabriken i Järna en tid.
Harry hade pension. Det här var omkring 1971. Ett halvår arbetade Olle och Bosse, hans son, med mig på stomnätsarbete.
Det finns mera att skriva om traktens invånare, men först vill jag berätta lite om det arbete som inleddes med hantlangning åt ingenjör Einar Fjällmo, som bodde på Västra Kanalgatan i Södertälje.
Fjällmo hade en "asfaltsbubbla", en gammal Volkswagen, med takräcke och en stor låda på taket; den bästa bilen man kunde ha, sa han ofta. Jag hann åka många mil med honom; från Uttran till Nykvarn och Järna, Mölnbo. Det var år 1959 och 1960. Lådan innehöll ett antal redskap som behövdes för att markera punkter, gränspunkter och polygonpunkter. Poly betyder många och gon betyder hörn; i samhällena placerade man punkterna så att de bildade månghörningar, på det sättet kunde man jämna ut fel som uppstod vid mätningen. Så gott som alla samhällen runt Södertälje fick nya stomnät 1959, mitt första år som nybörjare inom kartläggningen.
Så blev jag student 1964, och vem stod inte där på skolgården och viftade med sin nya vita mössa, jo min egen läromästare i mätningsteknik. Han hade läst in studenten som privatist och kom hem till mig och lämnade en blomma för att grattulera mig. Mycket smickrande, och just Einar, som på ett fik i Tumba hade bjudit på kaffe och bulle, samtidigt som han sträckte fram handen och sa: -Hädan efter säger vi du!
Sedan kom militärtjänsten och skador som gjorde att jag fick anstånd ett år, som sagt var, det var också under den tiden jag svek min gode läromästare för arbete i Järna kommun, dit Vårdinge också hörde sedan 1952.
7/11 -09
JL
Väsbybönderna har alla skördat sin sista havre...
Där fanns mycket att lära av Harry och Elsa, småbrukare på Norra Väsby, och eftersom Harry kom från Väsby där hans bror Sven var brukare av en av byns enheter, hade jag tillträde även där. Sven var äldste syskonet i en skara av sex barn, där Nisse var yngst och Gunnar näst äldst. Två flickor hörde till gruppen, de hette Lisa och Margit. Till Sven kunde man komma och få sig en snus, och var han på gott humör bjöd han på ett glas hemkört vin. Sven han kunde berätta om tider då han arbetade i skogen åt jägmästaren på Micklagård.
En gång var jag med Sven till den lilla grusgropen uppe vid Tisjön. Han hade en väg där som smet utmed björkkärret upp till skogen. Allt var så precist att ett lass med timmer skulle gå att köra fram. Det var väldigt löst i botten. Men så hade grannen sålt av ett skifte som måste köras fram över Svens ägor och väg, och fastän det tinat upp i marken körde man på vägen fasten den stora maskinen gjorde stora gropar i underlaget. Jag var med Harry och besåg eländet och jag har aldrig sett honom så arg. Den lilla människan var dock inte mindre än att han förmådde samhället döma i fallet. Företaget som köpt och kört fick ta dit en grävare som ställde i ordning vägen igen. Två gånger, till och med.
Sven var den i Väsby som hade korna längst, de andra två: Olle och Anna-Britta Johansson och Halvar och Inga-Maj Holm drog sig fram de sista åren med annat arbete. Halvar arbetade på Bengtås såg i Gnesta, och Olle arbetade på Fläktfabriken i Järna en tid.
Harry hade pension. Det här var omkring 1971. Ett halvår arbetade Olle och Bosse, hans son, med mig på stomnätsarbete.
Det finns mera att skriva om traktens invånare, men först vill jag berätta lite om det arbete som inleddes med hantlangning åt ingenjör Einar Fjällmo, som bodde på Västra Kanalgatan i Södertälje.
Fjällmo hade en "asfaltsbubbla", en gammal Volkswagen, med takräcke och en stor låda på taket; den bästa bilen man kunde ha, sa han ofta. Jag hann åka många mil med honom; från Uttran till Nykvarn och Järna, Mölnbo. Det var år 1959 och 1960. Lådan innehöll ett antal redskap som behövdes för att markera punkter, gränspunkter och polygonpunkter. Poly betyder många och gon betyder hörn; i samhällena placerade man punkterna så att de bildade månghörningar, på det sättet kunde man jämna ut fel som uppstod vid mätningen. Så gott som alla samhällen runt Södertälje fick nya stomnät 1959, mitt första år som nybörjare inom kartläggningen.
Så blev jag student 1964, och vem stod inte där på skolgården och viftade med sin nya vita mössa, jo min egen läromästare i mätningsteknik. Han hade läst in studenten som privatist och kom hem till mig och lämnade en blomma för att grattulera mig. Mycket smickrande, och just Einar, som på ett fik i Tumba hade bjudit på kaffe och bulle, samtidigt som han sträckte fram handen och sa: -Hädan efter säger vi du!
Sedan kom militärtjänsten och skador som gjorde att jag fick anstånd ett år, som sagt var, det var också under den tiden jag svek min gode läromästare för arbete i Järna kommun, dit Vårdinge också hörde sedan 1952.
torsdag 5 november 2009
Elsa och Harry och jag...
AteljéLivingoom
3/11 -09
JL
Om du kan hitta på ett bättre namn för SVÄRMOR ska du få en slant!
Så började mitt liv som månskensbonde, men det tog några år innan jag kom så långt.
Jag föreslog att vi skulle ha får på N.Väsby, men det var inte att tänka på. -Det ena du vill, det andra du skall, sa Elsa, min svärmor, dotter till Olle i Fribo som hette Hjalmar Olsson. Elsa var gift med Harry och hette Karlsson i efternamn, vilket skilde sig en aning till husbondens, ty han stavade sitt Karlsson med Carlson, ett ganska typiskt genidrag av denne allvetande småbrukare. Herr Carlson och jag kom ganska snart på kant med varandra, naturligtvis, ty jag var då som nybliven student på det allmänna gymnasiet och tillika studerande en ingenjörskurs på NKI, en tämligen envis skapare i Guds härlige hage. En spoling som ville att allt skulle vara harmoniskt på alla håll. Men den gamle var dock en vis man, varför hans adept med jämna mellanrum fick lära sig ett och annat som man inte får lära sig i skolan.
Det fanns inget vatten indraget i vår lilla stuga, det måste vi ju ha, ansåg Harry. Javisst, det måste vi ju, naturligtvis; men det var berg ända fram till brunnen som låg i hagen bredvid vår tomt. -Då gör vi så här, sa Harry, vi lånar en borrmaskin, en Cobra, och så borrar vi 70 cm, hela stora borret, sedan laddar vi med min dynamit, du får söka tillstånd sedan, jag har stubintråd och tändare, så fjuttar vi på. Ok, vi måste ha sprängmattor också. Pang i berget!!! Bit för bit knaprade vi oss fram till brunnen. Hur skulle jag ha klarat detta utan Harry, svårare var det att ge svar på alla kluriga frågor, som var hans specialitet. Hur var det nu med Karl XII svärmor?
Svärmor ja, det gick ju bättre; till och med så bra att vi kunde samarbeta i jobbet. Själv var jag hantlangare åt ingenjör Fjällmo, men det var så många ärenden på kontoret att jag fick bilda ett eget lag, och då fick Elsa bli min hantlangare när vi avvägde mätppunkter i Järna samhälle. Första sträclorna gick inte bra, men efter att vi hade justerat instrumentet gick det riktigt bra. Jag tog fram mitt studiebrev i avvägning och gjorde som det var beskrivet, och se allt fungerade otroligt väl.
En kväll la vi in en linoliummatta i rummet hos Harry och Elsa, Harry var inte hemma, han bodde hos sin syster i Mälarhöjden under veckorna, ty han körde stora maskiner i Stockholm. När Harry stod i dörröppningen in till rummet och fick se Elsa och mig i arbete, kunde jag se att han inte såg glad ut, som man skulle kunna tro.
Det var en känslig sak det där att Elsa var ute i arbete, och att han inte var med när saker och ting skulle hända.
År 1979 skilde vi oss, Margret och jag. En ny epok började i Brunnsäng i Södertälje. Men något lustigt inträffade när jag och mitt nya sällskap gick in i bildrummet på Lunabiblioteket. Vi satte oss tillrätta och väntade på att få se något från staden, men hör och häpna, på skärmen visade sig ett idogt småbrukrpar som klippte får;
Harry Carlson och Elsa Karlsson. Fotografen som tagit korten var Berra Petterssons brorsa som bodde ett tag på Gula gården där jag växte upp.
3/11 -09
JL
Om du kan hitta på ett bättre namn för SVÄRMOR ska du få en slant!
Så började mitt liv som månskensbonde, men det tog några år innan jag kom så långt.
Jag föreslog att vi skulle ha får på N.Väsby, men det var inte att tänka på. -Det ena du vill, det andra du skall, sa Elsa, min svärmor, dotter till Olle i Fribo som hette Hjalmar Olsson. Elsa var gift med Harry och hette Karlsson i efternamn, vilket skilde sig en aning till husbondens, ty han stavade sitt Karlsson med Carlson, ett ganska typiskt genidrag av denne allvetande småbrukare. Herr Carlson och jag kom ganska snart på kant med varandra, naturligtvis, ty jag var då som nybliven student på det allmänna gymnasiet och tillika studerande en ingenjörskurs på NKI, en tämligen envis skapare i Guds härlige hage. En spoling som ville att allt skulle vara harmoniskt på alla håll. Men den gamle var dock en vis man, varför hans adept med jämna mellanrum fick lära sig ett och annat som man inte får lära sig i skolan.
Det fanns inget vatten indraget i vår lilla stuga, det måste vi ju ha, ansåg Harry. Javisst, det måste vi ju, naturligtvis; men det var berg ända fram till brunnen som låg i hagen bredvid vår tomt. -Då gör vi så här, sa Harry, vi lånar en borrmaskin, en Cobra, och så borrar vi 70 cm, hela stora borret, sedan laddar vi med min dynamit, du får söka tillstånd sedan, jag har stubintråd och tändare, så fjuttar vi på. Ok, vi måste ha sprängmattor också. Pang i berget!!! Bit för bit knaprade vi oss fram till brunnen. Hur skulle jag ha klarat detta utan Harry, svårare var det att ge svar på alla kluriga frågor, som var hans specialitet. Hur var det nu med Karl XII svärmor?
Svärmor ja, det gick ju bättre; till och med så bra att vi kunde samarbeta i jobbet. Själv var jag hantlangare åt ingenjör Fjällmo, men det var så många ärenden på kontoret att jag fick bilda ett eget lag, och då fick Elsa bli min hantlangare när vi avvägde mätppunkter i Järna samhälle. Första sträclorna gick inte bra, men efter att vi hade justerat instrumentet gick det riktigt bra. Jag tog fram mitt studiebrev i avvägning och gjorde som det var beskrivet, och se allt fungerade otroligt väl.
En kväll la vi in en linoliummatta i rummet hos Harry och Elsa, Harry var inte hemma, han bodde hos sin syster i Mälarhöjden under veckorna, ty han körde stora maskiner i Stockholm. När Harry stod i dörröppningen in till rummet och fick se Elsa och mig i arbete, kunde jag se att han inte såg glad ut, som man skulle kunna tro.
Det var en känslig sak det där att Elsa var ute i arbete, och att han inte var med när saker och ting skulle hända.
År 1979 skilde vi oss, Margret och jag. En ny epok började i Brunnsäng i Södertälje. Men något lustigt inträffade när jag och mitt nya sällskap gick in i bildrummet på Lunabiblioteket. Vi satte oss tillrätta och väntade på att få se något från staden, men hör och häpna, på skärmen visade sig ett idogt småbrukrpar som klippte får;
Harry Carlson och Elsa Karlsson. Fotografen som tagit korten var Berra Petterssons brorsa som bodde ett tag på Gula gården där jag växte upp.
söndag 1 november 2009
1964-mogenhetsexamen
Ateljé LivingRoom
den 1/11 -09
JL
Sista dagarnas arbetare...
Allt var gjort av försynen. Alla dagar sedan jag var liten, faktiskt bara 7 månader, tillbringade familjen Linder sin sommartid i en gammal torpstuga en km från bondgården. Stugan hette Nytorp och låg, ligger fortfarande strax före tunnlarna vid sjön Lanaren. Det låg en banvaktstuga på höger sida som också hette Nytorp, Där bodde Hågmans. Han, Gösta, var den som kom att få stor betydelse för mitt val av yrke, ty när han blev pensionär och bodde i Pershagen, jobbade han för en ingenjör på lantmäteridistriktet i Södertälje. Där skulle du jobba, sa han, där får du vara ute och arbeta, och det är fritt och bra.
När jag var 11 år var jag lilldräng på bondgården, Glibotop heter den, jag hade 5 kronor om dagen, när jag var 12 fick jag 6 kronor, det var mycket för mig, kunde köpa simfötter, en rågummiboll och ett spinnspö. På sommaren då jag var 18 jobbade jag några veckor på gården, det var den sommaren jag störade, ett riktigt slavarbete, tur att jag var stavhoppare och kanotist, annars hade det inte gått.
År 1960 la morsan och farsan av med stugan efter allt grävande i backen, istället åkte de med bilen till Stensund, där tältet stod uppe hela sommaren. 1963 blev vi Vårdingebor, i december.
I Södertälje Allmänna Läroverk, tredje ring, gick flickan med den blå stickade tröjan och den även stickade mössan, samma garn och det föll sig inte bättre än att vi hamnade i samma klass, ibland även samma bänk. På våren tog vi studenten, en gammaldags studenten med muntligt förhör. Rektorn hade vi i historia och han hade inte gett oss läxor ordentligt, därför fick vi massor att läsa in på slutet, varför många kamrater var rädda som sjutton. Vi kunde ju inte veta i vilket ämne vi skulle komma upp i.
För min del kom jag upp i kemi, isomera former; min lärare var den i södertälje kände ledaren i Friluftsfrämjandet, Erik Söderström, som hade läst min uppsats i samma ämne. Då han delade ut ämnena mellan oss elever kunde han inte annat än småle, och sammaledes gjorde jag. - Lägg av med det där nu, sa han, det där kan du hålla på med hur länge som helst. Så blev det lumpen för mig, och Ökna Vinterkurs för Blåluvan. En löjlig händelse gjorde att jag gått med ryggvärk hela mitt vuxna liv.
Det var uppställning på kaserngården, med regnkappa. Nämn en som inte hade regnkappan med sig, jo han som skriver detta och börjar bli trött i ryggen. Hämta regnkappan, med språng, skrek kapten, och så sprang jag uppför trappan, fyra steg i taget, och rätt vad det var smällde det till i ryggen, se´n blev det aldrig bra.
Före jul kom jag hem, ett års uppskov och problem med sysselsättning. Så ringde
ingenjör Einar Fjellmo som jag hantlangat åt ett år efter nian. Jag har hört att du kommit hem, sa han, hänger du med? Det klart jag hängde med, ett stödbälte och ett judobälte höll smärtan borta i viss mån, men det gick bättre och bättre. Det blev ingenjörn och jag och Lasse Annala, en medelålders kämpe från finska vinterkriget.
Nu hade jag kommit in på den bana som skulle bli min. Före jul flyttade vi in i ett litet hus på en tomt som var avstyckad från Harry och Elsa stamfastighet. När vi gifte oss i januari 1965, visste vi att vi skulle få tillökning och då fick vi tomten i gåva att Margrets föräldrar.
den 1/11 -09
JL
Sista dagarnas arbetare...
Allt var gjort av försynen. Alla dagar sedan jag var liten, faktiskt bara 7 månader, tillbringade familjen Linder sin sommartid i en gammal torpstuga en km från bondgården. Stugan hette Nytorp och låg, ligger fortfarande strax före tunnlarna vid sjön Lanaren. Det låg en banvaktstuga på höger sida som också hette Nytorp, Där bodde Hågmans. Han, Gösta, var den som kom att få stor betydelse för mitt val av yrke, ty när han blev pensionär och bodde i Pershagen, jobbade han för en ingenjör på lantmäteridistriktet i Södertälje. Där skulle du jobba, sa han, där får du vara ute och arbeta, och det är fritt och bra.
När jag var 11 år var jag lilldräng på bondgården, Glibotop heter den, jag hade 5 kronor om dagen, när jag var 12 fick jag 6 kronor, det var mycket för mig, kunde köpa simfötter, en rågummiboll och ett spinnspö. På sommaren då jag var 18 jobbade jag några veckor på gården, det var den sommaren jag störade, ett riktigt slavarbete, tur att jag var stavhoppare och kanotist, annars hade det inte gått.
År 1960 la morsan och farsan av med stugan efter allt grävande i backen, istället åkte de med bilen till Stensund, där tältet stod uppe hela sommaren. 1963 blev vi Vårdingebor, i december.
I Södertälje Allmänna Läroverk, tredje ring, gick flickan med den blå stickade tröjan och den även stickade mössan, samma garn och det föll sig inte bättre än att vi hamnade i samma klass, ibland även samma bänk. På våren tog vi studenten, en gammaldags studenten med muntligt förhör. Rektorn hade vi i historia och han hade inte gett oss läxor ordentligt, därför fick vi massor att läsa in på slutet, varför många kamrater var rädda som sjutton. Vi kunde ju inte veta i vilket ämne vi skulle komma upp i.
För min del kom jag upp i kemi, isomera former; min lärare var den i södertälje kände ledaren i Friluftsfrämjandet, Erik Söderström, som hade läst min uppsats i samma ämne. Då han delade ut ämnena mellan oss elever kunde han inte annat än småle, och sammaledes gjorde jag. - Lägg av med det där nu, sa han, det där kan du hålla på med hur länge som helst. Så blev det lumpen för mig, och Ökna Vinterkurs för Blåluvan. En löjlig händelse gjorde att jag gått med ryggvärk hela mitt vuxna liv.
Det var uppställning på kaserngården, med regnkappa. Nämn en som inte hade regnkappan med sig, jo han som skriver detta och börjar bli trött i ryggen. Hämta regnkappan, med språng, skrek kapten, och så sprang jag uppför trappan, fyra steg i taget, och rätt vad det var smällde det till i ryggen, se´n blev det aldrig bra.
Före jul kom jag hem, ett års uppskov och problem med sysselsättning. Så ringde
ingenjör Einar Fjellmo som jag hantlangat åt ett år efter nian. Jag har hört att du kommit hem, sa han, hänger du med? Det klart jag hängde med, ett stödbälte och ett judobälte höll smärtan borta i viss mån, men det gick bättre och bättre. Det blev ingenjörn och jag och Lasse Annala, en medelålders kämpe från finska vinterkriget.
Nu hade jag kommit in på den bana som skulle bli min. Före jul flyttade vi in i ett litet hus på en tomt som var avstyckad från Harry och Elsa stamfastighet. När vi gifte oss i januari 1965, visste vi att vi skulle få tillökning och då fick vi tomten i gåva att Margrets föräldrar.
fredag 30 oktober 2009
Väsby-bygden-Vårdinge...
Ateljé Living Room
Den 30/10 -09
JL
Hon hade blå stickad tröja och likadan luva och kom över bron...
Nog hade jag varit på landet, i många somrar, på bondgården, vid sjön och i skogen.
Jag kunde störa, och jag hade kört både häst och traktor; men mest hade jag bott i stan där vi träffades. Mina första närmanden var väl inte så lyckade, men sedan gick det bättre och bättre. Det höll i femton år. Så här kom jag knallande första gången:
Julafton gick väl an, men juldagen var olidlig; -Jag åker, sa jag, det blir snart varmt i stugan. -Nej, det gör du inte, sa mamma; och mormor; pappa jobbade på bensinmacken. Jag tog ryggsäcken och knallade ner genom kusens backe och inväntade tåget från Gnesta. I Mölnbo klev jag av och gick ur lampskenet in i mörkret vid Nysundsbron. Snön låg på isen en bit bort från själva sundet som ofta ligger öppet.
Så gick jag uppför och nerför på östra sidan tills jag var framme vid vår lilla stuga, den Borg byggt en gång innan han byggde en ny och så ännu en. Det var inte mång kvadratmeter att hålla varmt med vedkaminen. Det blev snart varmt och jag gick ut på isen och såg tillbaka mor Korpberget med stugan invid stranden åt söder.
Sedan sov jag gott efter att ha skrivit en kärleksdikt, den första av den sorten.
På morgonen vaknade jag tidigt, läste igenom min dikt ännu en gång, sedan sköt jag igen dörren och traskade till Mölnbo över isen. En ny tågresa till Gnesta och så drog jag vidare mot Södertuna och rakt över gärdet den spikraka vägen som slutar vid Kattnäs kyrka. När jag kom vägen mot bron stannade jag tills hon kom ända fram. Det var första utflykten till gränsen mellan Stockholms län och Södermanlands län. Vi möttes rakt över gränsen. Nu skulle vi följa densamma tills vi kom till en röd stuga med två våningar, och i den översta våningen bodde fyra jäntor; vilket paradis, tänk där skulle jag sova över; julen 1963.
Den 30/10 -09
JL
Hon hade blå stickad tröja och likadan luva och kom över bron...
Nog hade jag varit på landet, i många somrar, på bondgården, vid sjön och i skogen.
Jag kunde störa, och jag hade kört både häst och traktor; men mest hade jag bott i stan där vi träffades. Mina första närmanden var väl inte så lyckade, men sedan gick det bättre och bättre. Det höll i femton år. Så här kom jag knallande första gången:
Julafton gick väl an, men juldagen var olidlig; -Jag åker, sa jag, det blir snart varmt i stugan. -Nej, det gör du inte, sa mamma; och mormor; pappa jobbade på bensinmacken. Jag tog ryggsäcken och knallade ner genom kusens backe och inväntade tåget från Gnesta. I Mölnbo klev jag av och gick ur lampskenet in i mörkret vid Nysundsbron. Snön låg på isen en bit bort från själva sundet som ofta ligger öppet.
Så gick jag uppför och nerför på östra sidan tills jag var framme vid vår lilla stuga, den Borg byggt en gång innan han byggde en ny och så ännu en. Det var inte mång kvadratmeter att hålla varmt med vedkaminen. Det blev snart varmt och jag gick ut på isen och såg tillbaka mor Korpberget med stugan invid stranden åt söder.
Sedan sov jag gott efter att ha skrivit en kärleksdikt, den första av den sorten.
På morgonen vaknade jag tidigt, läste igenom min dikt ännu en gång, sedan sköt jag igen dörren och traskade till Mölnbo över isen. En ny tågresa till Gnesta och så drog jag vidare mot Södertuna och rakt över gärdet den spikraka vägen som slutar vid Kattnäs kyrka. När jag kom vägen mot bron stannade jag tills hon kom ända fram. Det var första utflykten till gränsen mellan Stockholms län och Södermanlands län. Vi möttes rakt över gränsen. Nu skulle vi följa densamma tills vi kom till en röd stuga med två våningar, och i den översta våningen bodde fyra jäntor; vilket paradis, tänk där skulle jag sova över; julen 1963.
onsdag 21 oktober 2009
Kommentera mera...
Läsecirkel: Vårdinge
Folkets hus
Mölnbo
21/10
JL
Har du synpunkter på innehållet? Kommentera!!!
Vi har samlats än en gång mitt i veckan; på almanackan står det onsdag den 21 oktober, och vi är inte färdiga med boken om Norra Stene. Vår fantasi sattes i omlopp när vi stod vid Parstugan och såg ut mot Sillen; tänk när landet ännu inte höjt sig till dagens nivå. Och vad sa han nu, Staffan Åkerman? vägen gick nog utmed den gamla nivån på sjön...
På förra sekelskiftet gjordes en sänkning av vattenståndet; det gällde hela sjösystemet; även Långsjön i Mölnbo. För Långsjön del hade man sista mötet hemma hos Hildemar Lidholm på Nådhammar. Det var han som var sökande. Han hade en karta som en tekniker gjort för ändamålet, och på den kunde man se hur mycket land som blev frigjort om vattenståndet sänktes. Lidholm hade stor vinning av sänkningen, han styrde över Nådhammar, Edesta och Fagernäs. Mölnbo kvarn, som levererade själva urkraften i bygden, var också under hans domvärjo. Så var där alla tillgångar i Stockholm. Ja det var ju bara Nådhammar som var hans eget, allt annat var olika aktiebolag som ägde, men han var den verkställande direktören.
Skogen på östra sidan var också hans, ända till sockengränsen vid Österby udde, det bergparti där Björn och Elvy har haft sin stuga i många år; nu har barnen tagit över. Efter udden kommer Urviken och stora sjön. Helmer Eriksson har berättat att han körde timmer nerför sluttningen. Han lastade timmerkälken och lät hästen dra den fram till stupet, sedan lät han kälken själv, fullastad, glida utför med väldig fart. Därefter tog han tömmarna och körde hästen med dreten (skacklarna) i lagom lunk ner till kälken på isen, sedan lastade han av. När det var gjort körde han upp igen.
Bortanför Hölö grottor fanns en ångbåt som användes för att flotta timmer till sågen som låg bredvid kvarnen. I Vårdkasen finns en berättelse om ångbåten. Där står det skrivet om en söndagsutflyckt och om den dagen då ångbåten fraktades med oxar till järnvägen mitt för Landsborg. Finns det månne någon som vet vart hon tog vägen.
Den där flottningen finns beskriven från flera håll.
"Olle i Fribo" alias Hjalmar Ohlsson, Margrets morfar, hade fyra barn; en var flicka, och flickan hette Elsa. Elsa hade tre bröder, och fick själv fyra döttrar, varav en hamnade på Hawai. Hennes dotter, Catarina är nu ägare till stamfastigheten på Norra Väsby, eller Väsby Norrgård, som min dotter Annica säger. Annica har bott i mormors stuga i flera år, men nu bor hon på Skolvägen i Mölnbo. Lika bra att ni får veta att min första jänta heter Monica och bor i huset där Anna-Britta och Olle Johansson bodde i Väsby by.
Vi har en liten liten stuga mitt för Österby udde, i Ulriksdal. Jag hoppas ungarna tar över en dag. En saga som handlar om en gammal gumma i Södertälje har sin upprinnelse där i den stugan, min skrivarstuga; men här är hon en ung flicka som gör som många andra vid tiden när ångmaskinerna börjar dra skördetröskan och folk behövdes på Centrifugen i stan. I det sammanhanget heter stugan Akter-Kastellet, och där finns också mina Rumpnissar (barnbarn), fem stycken som har gener från Fribo-Olle och hans dotter. Herbert berättade i våras att de hade en bra motor på båten så att de kunde dra timmerstockar mot Lillsjön och inloppet mot sågen. Sista biten genom kanalen fick de sortera stockarna efter grovlek, det var hårt jobb. Annars arbetade både Herbert och Artur tillsammans med sin far i Fredmarks såg.
Men det finns ännu en som flottat åt Fredmark, det är Arne Wallenö. Han köpte en bil som han gjorde om efter några fina semesterresor. Han gjorde också en bana där motorn användes, när han byggde huset. Men i det här sammanhanget skall jag berätta att han hade motorn i en båt, och med den kunde han dra de stora stockarna till kanalen som går in till sågen.
I handlingarna rörande sjösänkningen finns alla markägare eller arrendatorer nämnda. För Långsjödal svarar då Nils Fredmark. Det sägs att han är far till häradsdommare Fredmark som är far till de som drev kvarn och såg och tvätt i Mölnbo.
Henry Frögren har nu sällat sig till vår Vårdingegrupp. Nu har vi två djupa brunnar att ösa ur: Kerstin Kylberg och Henry Frögren.
Ån tog en annan väg förr i tiden, säger han. Den gick mera rakt ut mot forbollsplan, och där mötte den en bäck som kom norr ifrån.
Vid Allégården fanns ett vattenhjul och en stånggång in till kvarnen, som är det hus som har putsade fasader. Kvarnen är nämnd på 1200-talet; före järnvägen fanns just bara kvarn och boningshus, men 1861 kom järnvägen och därefter stationsanhället.
JerryLinder
Moffas@Spray.se
Folkets hus
Mölnbo
21/10
JL
Har du synpunkter på innehållet? Kommentera!!!
Vi har samlats än en gång mitt i veckan; på almanackan står det onsdag den 21 oktober, och vi är inte färdiga med boken om Norra Stene. Vår fantasi sattes i omlopp när vi stod vid Parstugan och såg ut mot Sillen; tänk när landet ännu inte höjt sig till dagens nivå. Och vad sa han nu, Staffan Åkerman? vägen gick nog utmed den gamla nivån på sjön...
På förra sekelskiftet gjordes en sänkning av vattenståndet; det gällde hela sjösystemet; även Långsjön i Mölnbo. För Långsjön del hade man sista mötet hemma hos Hildemar Lidholm på Nådhammar. Det var han som var sökande. Han hade en karta som en tekniker gjort för ändamålet, och på den kunde man se hur mycket land som blev frigjort om vattenståndet sänktes. Lidholm hade stor vinning av sänkningen, han styrde över Nådhammar, Edesta och Fagernäs. Mölnbo kvarn, som levererade själva urkraften i bygden, var också under hans domvärjo. Så var där alla tillgångar i Stockholm. Ja det var ju bara Nådhammar som var hans eget, allt annat var olika aktiebolag som ägde, men han var den verkställande direktören.
Skogen på östra sidan var också hans, ända till sockengränsen vid Österby udde, det bergparti där Björn och Elvy har haft sin stuga i många år; nu har barnen tagit över. Efter udden kommer Urviken och stora sjön. Helmer Eriksson har berättat att han körde timmer nerför sluttningen. Han lastade timmerkälken och lät hästen dra den fram till stupet, sedan lät han kälken själv, fullastad, glida utför med väldig fart. Därefter tog han tömmarna och körde hästen med dreten (skacklarna) i lagom lunk ner till kälken på isen, sedan lastade han av. När det var gjort körde han upp igen.
Bortanför Hölö grottor fanns en ångbåt som användes för att flotta timmer till sågen som låg bredvid kvarnen. I Vårdkasen finns en berättelse om ångbåten. Där står det skrivet om en söndagsutflyckt och om den dagen då ångbåten fraktades med oxar till järnvägen mitt för Landsborg. Finns det månne någon som vet vart hon tog vägen.
Den där flottningen finns beskriven från flera håll.
"Olle i Fribo" alias Hjalmar Ohlsson, Margrets morfar, hade fyra barn; en var flicka, och flickan hette Elsa. Elsa hade tre bröder, och fick själv fyra döttrar, varav en hamnade på Hawai. Hennes dotter, Catarina är nu ägare till stamfastigheten på Norra Väsby, eller Väsby Norrgård, som min dotter Annica säger. Annica har bott i mormors stuga i flera år, men nu bor hon på Skolvägen i Mölnbo. Lika bra att ni får veta att min första jänta heter Monica och bor i huset där Anna-Britta och Olle Johansson bodde i Väsby by.
Vi har en liten liten stuga mitt för Österby udde, i Ulriksdal. Jag hoppas ungarna tar över en dag. En saga som handlar om en gammal gumma i Södertälje har sin upprinnelse där i den stugan, min skrivarstuga; men här är hon en ung flicka som gör som många andra vid tiden när ångmaskinerna börjar dra skördetröskan och folk behövdes på Centrifugen i stan. I det sammanhanget heter stugan Akter-Kastellet, och där finns också mina Rumpnissar (barnbarn), fem stycken som har gener från Fribo-Olle och hans dotter. Herbert berättade i våras att de hade en bra motor på båten så att de kunde dra timmerstockar mot Lillsjön och inloppet mot sågen. Sista biten genom kanalen fick de sortera stockarna efter grovlek, det var hårt jobb. Annars arbetade både Herbert och Artur tillsammans med sin far i Fredmarks såg.
Men det finns ännu en som flottat åt Fredmark, det är Arne Wallenö. Han köpte en bil som han gjorde om efter några fina semesterresor. Han gjorde också en bana där motorn användes, när han byggde huset. Men i det här sammanhanget skall jag berätta att han hade motorn i en båt, och med den kunde han dra de stora stockarna till kanalen som går in till sågen.
I handlingarna rörande sjösänkningen finns alla markägare eller arrendatorer nämnda. För Långsjödal svarar då Nils Fredmark. Det sägs att han är far till häradsdommare Fredmark som är far till de som drev kvarn och såg och tvätt i Mölnbo.
Henry Frögren har nu sällat sig till vår Vårdingegrupp. Nu har vi två djupa brunnar att ösa ur: Kerstin Kylberg och Henry Frögren.
Ån tog en annan väg förr i tiden, säger han. Den gick mera rakt ut mot forbollsplan, och där mötte den en bäck som kom norr ifrån.
Vid Allégården fanns ett vattenhjul och en stånggång in till kvarnen, som är det hus som har putsade fasader. Kvarnen är nämnd på 1200-talet; före järnvägen fanns just bara kvarn och boningshus, men 1861 kom järnvägen och därefter stationsanhället.
JerryLinder
Moffas@Spray.se
onsdag 14 oktober 2009
Norra Stene...
Läsecirkel: Vårdinge
Norra Stene
14 oktober
JL
Norra Stene
14 oktober
JL
Mitt i världen
Hur långt tillbaka ska jag börja?
Karl den Stores tid är för långt tillbaka, även Christian Höjers dagar i Dunker ligger för långt bort; men... ska vi säga omkring 1966, då Margret i Norrväsby och jag lånade pappa och mammas tandemkanot, en Anita i trä, som var mycket stabil att paddla. Vi gick ut från Stensunds folkhögskola och lade ut kursen på sjökortet som sträckte sig en bit bortom Gupafjärden. Vi paddlade alltså genom sundet vid Askö och vidare förbi Stora Gupa och tältade på Lilla Gupa. Det var höst och lite disigt och inte särskilt rart att ströva omkring, så vi gick och la oss och sov gott till morgonen.
Bra att ha sjökort när man är på sjön, men.... På morgonen packade vi ihop våra saker i ett lätt regn, inget kul att ligga i tältet och ruva; vi satte oss i kanoten och drog iväg hemåt. På en berghäll fanns ett ensmärke som jag lade märke till, och så tog vi sikte på närmaste ö i den riktning vi skulle. Jag hade kartan mellan bena så att jag kunde följa med ordentligt; men så övergick diset till dimma som blev tätare och tätare; till slut var ön försvunnen. Men jag tittade bakåt och försökte hålla rak kontrakurs gentemot det vågmönster vi lämnade efter oss.
I en timme försökte vi sikta en landkontur som hela tiden gäckade oss. -Ser du? jag tycker jag ser land där borta! Inte i helsike var det land, bara dimmor som låg tätare eller tunnare ovanför vattnet. Till slut såg vi land, efter 60 minuters paddlande hit och dit på Östersjön, som låg ganska stilla som tur var. Vår position var nu exakt densamma som när vi gav oss iväg. Kul va?
Så här efteråt är det ganska roligt att tänka på den där händelsen. Vad hade vi för nytta av kartan; när vi inte hade någon konpass. Ingen! Och jag tänker på nästa generation som skall befolka vår plats på jorden, om de inte har historien med sig. Man ser ju det man ser, men hur har människorna åstadkommit allt detta, och är det rätt grundat, håller grunden att bygga vidare på, eller måste man hitta på något nytt system att leva efter.
Nu börjar bli varm i kläderna, jag kommer ihåg att jag och en kompis paddlade på Sillen; jag hade just slutat min tjänst på ungdomsvårdskolan och så hade jag varit och hälsat på en gammal arbetskamrat som byggt ett fritidshus strax intill Lövsta. Vi badade bastu som var vedeldad och jag var stolt att jag blivit hans vän; han hade varit major i den estniska armén och farit över Östersjön i en liten båt för att hämta flyktingar; fem gånger innan han gav upp. Sedan fick han arbete som beräkningsingenjör på stadsingenjörskontoret. Jag hade aldrig befarit Sillens vattenyta, och när jag nu drömmer mig tillbaka kan jag känna mig som en viking, varför inte Röde orm, eftersom jag varit röd hela mitt liv ända tills nu. Jag står i stäven, mitt mål är fjärran, och jag har varit med om stora bataljer i främmande land. Vi seglar förbi den plats där Norra Stene ligger; en ypperlig plats för en bosättning.
Seglen sväller och mina tankar lyfter farkosten; och när vi passerar kultplatsen där kyrkan står idag, svävar vi högt över Harry Martinssons hus vid änden på sjön, och då har farkosten iklätt sig namnet Aniara. Aj, vad ont det gör att tänka sig att aldrig mer få beträda Doris dalar, och inte heller WahlingeMarket, den ort i universum där mina barnbarns känslor hör hemma. Nu har vår tekniker fixat Miman och vår kurs kan åter ställas mot Vårdinge, närmare bestämt på åkern väster om Mölnbo, där vi har Långbro gård... Aniara har landat!
I min hand har jag en bok om Norra Stene, en gård med många hus som bebos av en stor släkt som ännu lyckas hålla ihop förvaltningen. Boken har flera berättare, men i huvudsak två redaktörer: Birgitta Alexius och Annika Johansson. Boken heter 100 år på Norra Stene.
Staffan Åkerman med fru, och hans syster Annica, samt Birgitta, som skrivit i Vårdkasen i många år, och som har många berättelser ute på nätet (http://web.telia.com/~u88407159/), tog emot vår cirkel med 17 deltagare. Vi blev inbjudna i den gamla parstugan som nu var en enda bostad, med vedspis i köket och stor öppen spis i vardagsrummet. Kaffe med dopp smakade gott när man stått ute i kylan ett tag, vi börjar närma oss vintern. Frågor och svar inne i värmen, sedan gick vi med Staffan upp på kullen som döljer marmorberget. Här fanns en gång en kalkugn, en ekonomisk guldgruva förr i tiden. På vägen upp mot Bautastenen berättar Staffan att många arkeologer kommit här förbi under årens lopp, bl.a. Södertäljes stadsarkeolog som heter Göran Gelotte.
Är alla fornlämningar registrerade? frågar vi oss.
Bör man inte gå över dem med jämna mellanrum?
Hur ska allmänheten kunna se dem om de är inmätta men övervuxna?
Dessa frågor ska vi ta reda på!
Det klart att vi skulle vilja komma tillbaka i vår igen; här är paradiset på jorden.
Gunnar i Hjälminge är nog i himlen nu. Han startade en geologisk grupp i Gnesta. Första gången vi träffades gick vi upp på Sällskapsberget och såg över Klämmingen, och då berättade han om förkastningen som skapade sjöarna som ligger på rad, från Laxne till Vagnhärad. En av de sista gångerna vi sågs, sa han till mig: -Du Jerry, forska lite om den här vikingaleden som går från Östersjön till Mälaren. Gunnar är borta nu, och jag har bestämt mig för att bevaka
Flodområde 63, som är det avrinningsområde som har sin slutpunkt i Trosa. Aniara har startat igen, men nu som bevakningsmodul i min yviga hjärna.
Jerry Linder
torsdag 8 oktober 2009
Ny sockenvandring...
Läsecirkel: Vårdinges historia
Folkets hus, Mölnbo
6/10 -09
JL
1875 1990
Nog har du hört talas om Gustav Fridolin, men du kanske inte vet vad han står för; men det vet jag. Har nämligen varit i lunabibliotekets hörsal och träffat nyss nämnda person. Jag satt på andra bänkraden, och när Fridolin skulle gå runt och hälsa oss välkomna sträckte han fram handen, men inte jag. Förmodligen trodde han att jag var rädd för att bli smittad av svininfluensa, men så var inte fallet; jag och min bänkkamrat hade just haft en diskussion om Gustavs ålder, eftersom vi vet att han varit med så länge i miljöpartiets politik. - Ok, sa jag, jag handhälsar på dig om du vill vara så snäll och tala om hur gammal du är! -26, sa han,vi tar varandra i hand på det.
Så gammal är inte jag som MoffaFridolin, mitt namn fick jag av mitt andra barnbarn, FiaKanKälv, när hon var så gammal att hon kunde säga Moffa, Moffa, Moffa. Fridolin kom några år tidigare, det var när jag filmade min spegelbild i en fönsterruta i Vårdinges utkant. Jag vet att den ruskige filmskaparen Hitchock brukade se till att han dök upp lite här och där i sina filmer; därför började jag göra detsamma; det var på sommaren 1989, mitt första barnbarn hade just döpts på andra sidan sjön och då fick jag ta ett djupt tag i plånboken och köpa en super-VHS-kamera, vilket jag inte ångrat. MoffaFridolin och Gustav Fridolin är förmodligen lika gamla som världsförbättrare.
När jag antog namnet hade jag en diktad figur i minnet; han var fin och kunde prata med bönder på bönders vis, och med lärde män på latin. Vår kände nationalskald, Erik Axel Karlfeldt, skapade honom, och det klart att det är diktaren själv som menas när han skriver om Fridolin.
Ungefär vid samma tid dök namnet Olof Hermelin upp i mitt medvetande. En bok om honom förtäljde att denna man var en fornforskare av stora mått, en person som brann för sitt värv; ett arbete som han inte var säker på att få betalt för. Han var samtidigt konstnär och författare.
I boken står det att han gjorde en sockenvandring i Vårdinge, och då var jag klar på att även jag var ute på en sockenvandring; varför inte? bara det att jag inte vandrade, eller gjorde jag det?
Vi fick en trevlig stund tillsammans där ute på vägen, och jag tycker nog att det var en sockenvandring det också. Som vi stod där kom en bil och stannade vid huvudbyggnaden; det var Olofsson och hans hushållerska. Därför gick jag tillbaka och ringde på, lämnade fram mina kantareller och blev inbjuden direkt på kaffe, som redan var framdukat. Det var mycket trevligt och han ville gärna visa en gammal karta, som jag velat se, om det inte hade varit så att jag måste gå för att komma i tid till tåget. Jag lovade att komma tillbaka, men tyvärr gick han bort innan jag hann tillbaka. Och så är det, man måste komma i tid, tänk så många minnen som försvinner med varje enkel människa. Men vår läsecirkel har nu varit på Hjortsberga, inbjudna av sonen, och vi har fått ett underbart mottagande, med både fakta och kaffebröd...
Folkets hus, Mölnbo
6/10 -09
JL
Olof Hermelin - MoffaFridolin
1875 1990
Nog har du hört talas om Gustav Fridolin, men du kanske inte vet vad han står för; men det vet jag. Har nämligen varit i lunabibliotekets hörsal och träffat nyss nämnda person. Jag satt på andra bänkraden, och när Fridolin skulle gå runt och hälsa oss välkomna sträckte han fram handen, men inte jag. Förmodligen trodde han att jag var rädd för att bli smittad av svininfluensa, men så var inte fallet; jag och min bänkkamrat hade just haft en diskussion om Gustavs ålder, eftersom vi vet att han varit med så länge i miljöpartiets politik. - Ok, sa jag, jag handhälsar på dig om du vill vara så snäll och tala om hur gammal du är! -26, sa han,vi tar varandra i hand på det.
Så gammal är inte jag som MoffaFridolin, mitt namn fick jag av mitt andra barnbarn, FiaKanKälv, när hon var så gammal att hon kunde säga Moffa, Moffa, Moffa. Fridolin kom några år tidigare, det var när jag filmade min spegelbild i en fönsterruta i Vårdinges utkant. Jag vet att den ruskige filmskaparen Hitchock brukade se till att han dök upp lite här och där i sina filmer; därför började jag göra detsamma; det var på sommaren 1989, mitt första barnbarn hade just döpts på andra sidan sjön och då fick jag ta ett djupt tag i plånboken och köpa en super-VHS-kamera, vilket jag inte ångrat. MoffaFridolin och Gustav Fridolin är förmodligen lika gamla som världsförbättrare.
När jag antog namnet hade jag en diktad figur i minnet; han var fin och kunde prata med bönder på bönders vis, och med lärde män på latin. Vår kände nationalskald, Erik Axel Karlfeldt, skapade honom, och det klart att det är diktaren själv som menas när han skriver om Fridolin.
Jag tog namnet för ett förnamn, och jag blev lite förvånad då Gustav Fridolin dök upp med Fridolin som efternamn. För min del har MoffaFridolin blivit något mitt emellan; för att konstra till det lite.
Ungefär vid samma tid dök namnet Olof Hermelin upp i mitt medvetande. En bok om honom förtäljde att denna man var en fornforskare av stora mått, en person som brann för sitt värv; ett arbete som han inte var säker på att få betalt för. Han var samtidigt konstnär och författare.
I boken står det att han gjorde en sockenvandring i Vårdinge, och då var jag klar på att även jag var ute på en sockenvandring; varför inte? bara det att jag inte vandrade, eller gjorde jag det?
Visst åkte jag bil, men jag gjorde också långa vandringar, särskilt på Hölösidan. Men jag tog ibland båten över på andra sidan och vandrade åt olika håll. Som den hösten när jag drog båten upp på land och gick i de breda djupa spåren upp mot Lilla småsjön och vidare genom skogen så att jag kom ner mitt för Hjortsberga. Jag gick över den brandgula stubbåkern och upp till gården. På vägen hittade jag ungefär två liter kantareller som jag hade tänkt att skänka Olofsson när han kom och öppnade; jag ville nämligen be om ett samtal om gårdens historia; men...det var ingen hemma.
Då gick jag mot ladugården, och när jag passerade huset mitt emellan, kom skolbussen och lämnade av en massa ungar. De var ganska högljudda och lämnade ytterdörren öppen. "Nu ska jag busa lite med dem", tänkte jag, och så klev jag in i hallen och kommenderade ungarna på en rad ute på vägen; och så tog jag en mera hyfsad ton. Jag sa att mjölken har haft en stor betydelse för Hjortsberga och Vårdinge, och att det var här Arla har sitt ursprung. -Följer man Arlas utveckling ut i världen kan man möta ungdomar där som man skulle kunna ha kontakt med. På nätet och med mobiler av senaste snitt borde det vara möjligt; skulle inte det va nå´t?
Vi fick en trevlig stund tillsammans där ute på vägen, och jag tycker nog att det var en sockenvandring det också. Som vi stod där kom en bil och stannade vid huvudbyggnaden; det var Olofsson och hans hushållerska. Därför gick jag tillbaka och ringde på, lämnade fram mina kantareller och blev inbjuden direkt på kaffe, som redan var framdukat. Det var mycket trevligt och han ville gärna visa en gammal karta, som jag velat se, om det inte hade varit så att jag måste gå för att komma i tid till tåget. Jag lovade att komma tillbaka, men tyvärr gick han bort innan jag hann tillbaka. Och så är det, man måste komma i tid, tänk så många minnen som försvinner med varje enkel människa. Men vår läsecirkel har nu varit på Hjortsberga, inbjudna av sonen, och vi har fått ett underbart mottagande, med både fakta och kaffebröd...
JerryLinder
torsdag 1 oktober 2009
En person som granskade Vårdinge...
Läsecirkel: Vårdinges historia
30 sept. -09 klockan 10:00
Folkets hus
JL
Hermelin, en vessla som har svart svanstopp som kröner hela den smidiga varelsen. Ja det vet de flesta, men vet de vem Olof Hermelin är. Knappast! Kanske en och annan kvinna känner till att det fanns en framstående kvinnosakskvinna som hette Hermelin, Honorine Hermelin.
30 sept. -09 klockan 10:00
Folkets hus
JL
Hermelin
en ädel adel
Hermelin, en vessla som har svart svanstopp som kröner hela den smidiga varelsen. Ja det vet de flesta, men vet de vem Olof Hermelin är. Knappast! Kanske en och annan kvinna känner till att det fanns en framstående kvinnosakskvinna som hette Hermelin, Honorine Hermelin.
Honorine tillhörde en grupp rödstrumpor som bildade ett förbund; Fogelstadförbundet, där hon var ordförande åren 1925-75. Förbundet drev en skola för kvinnor på Fogelstad, endast för kvinnor, där flera av våra mest kända kvinliga rösträttsaktivister var inskrivna. Skolan hette Kvinnliga medborgarskolan.
År 1797 kartlade man Mälardalen. Den som tog på sig uppgiften var också en Hermelin; han hette Samuel Gustaf Hermelin och var en driftig och patriotisk person, som förresten alla Hermeliner synes vara. Han utgav den första svenska kartatlasen i Sverige. I norrland lät han dika ut åtskilliga hektar mossmark och bygga hus för sina arbetare inom järnhanteringen. Men...gruvdöden kom och svepte undan många bruk i landet så Hermelin blev ruinerad. I konkursen gick alla kartverk till staten, och blev på så sätt bevarade för allmänheten. Hur gick det då för Hermelin själv? Han var en hyvens karl, och därför räddade man honom från personlig konkurs.
Samuel Gustav var farfar till den Olof Hermelin som vandrade genom socknarna i Sörmland, så även Vårdinge. På "Ämbetet" finns Arkeologisk-topografiskt arkiv, där finns handlingar rörande Olof Hermelins arbeten; bl.a. en teckning som föreställer en stor bautasten som står på Norra Stene. Han lär också ha ritat av kläppen till lilla klockan på Vårdinge kyrka. Han var också en duktig landskapsmålare.
Vi ska återkomma till Olof, men först ska jag berätta hur släkten Hermelin fick sitt namn. Från början hette man Nilsson och sedan Skragge. Samuel Gustafs farfar var en framstående stilist som fick följa med Karl XII i fält, han blev fältsekreterare; och hans namn var också Olof. Det sägs att tsar Peter tyckte att han hade en vass penna. Vid ett tillfälle togs Olof till fånga av Peter som lär ha stuckit honom med sin värja; därefter var han försvunnen. Det sägs att han kan ha blivit förd till ett nunnekloster i Arkangelsk. Hur som helst var det han som blev adlad till Hermelin och sedan har släkten spritt sig över landet.
En dag var jag till Nyköping i ett ärende och fick för mig att jag skulle gå in på Nyköpings hus. När jag gick uppför trapporna och kom jag till en skylt där det stod Olof Hermelin och en titel. Jag fick tag på en som var anställd där och frågade om man kunde få tag på Olof någonstans. Han arbetar på museet sa hon, det ligger inte långt härifrån, du kan gå dit. Så gjorde jag det, men Olof var på kafferast, men om jag väntade ett tag skulle han komma ut till mig. Minuterna gick, och jag tänkte: "Så här lätt kan det bara inte vara!", men det var så som man bara kan önska sig. I början var han lite avmätt, men han mjuknade ganska snart, och till slut fann vi varandra. Han berättade bland annat att landhöjningen med tiden bestämt var Trosa stad skulle ligga. Förr låg staden där Trosa lands kyrka finns, men alltsom vattnet drog sig tillbaka följde bebyggelsen med.
Mycket mer finns att berätta om släkten Hermelin förståss, och Olof Hermelin som besökte Vårdinge 1875, har en hel del att förtälja om vår socken. Men jag kommer utsökt att tänka på alla andra släkter i Vårdinge. Nu när släktforkningen finns på nätet är det ett sannt nöje att söka fram anfäder långt tillbaka i tiden. För min del har jag fått allt gratis, så att säga; min syster har lagt ner allt grovgöra, men jag tycker det är kul ändå; vi har fått de roligaste uppgifterna från ordföranden i släktforskarföreningen i Nora, Britt-Mari Lundell, som påstår att vi är släkt med henne. Men inte nog med det, vi är också släkt med en massa kungligheter ända till Karl den Store, vars far hette Pippin den Lille, som i sin tur var son till Karl Martell; det var han som motade bort muslimerna från frankernas land... Det är ju inte klokt, men visst är det kul.
Snart ska vi besöka Norra Stene och se bautastenen.
Jerry Linder
onsdag 23 september 2009
Läsecirkel om Vårdinges historia
Onsdagen den 23 september
Lokal: Folkets hus
Mölnbo
JL
Lokal: Folkets hus
Mölnbo
JL
Huka er gubber o gummer...
... så berättade stadsminister Tage Erlander i Hylands hörna en gång i tiden; ja, ja det är ju historia nu. Nog finns det mycket i bygden som försvinner, både hus och folk, och inte minst lustiga episoder som skulle gå förlorat för kulturen om det inte funnes berättare.
På de här timmarna som vi sitter samlade kring ett stort bord, är det inte läsförmågan som penetreras, nej långt ifrån, här är det mera berättarkynnet som testas.
Nu har ju inte jag varit med från början, men på den tid jag deltagit i cirkeln har vi hunnit med att studera några av de stora gårdarna, de sk säterierna, och blivit bjudna på både kaffe och tårta, förutom spännande berättelser om gårdarnas historia. Så har vi t.ex. varit till Nådhammar och Edesta, samt Hjortsberga, Molstaberg och Långbro. Mycket är att sägas om dessa stora gårdar, och som Erik Vinblad en gång sa till mig. Vårdinge har sju säterier och det är därför det inte finns så många bondbyar.
På varje gård fanns naturligtvis många som arbetade; det var folk av alla kategorier. Somliga kommer att gå till historien, andra blir noterade i dödsboken, sedan är de borta. En som kom att utmärka sig både kommunalt och i rikssammanhang var Per Sahlström som kom från små omständigheter och blev rättare på Långbro gård, innan han kunde köpa Balsberga, eller Berga som det hette då. Det är därför Berga skola heter som den gör, och om du vill veta´t så skängte
Sahlström virke till skolan i Mölnbo, dessförinnan fanns skolan vid kyrkan. Men det tog för lång tid innan bygget kom igång, därför tog Sahlström tag i det också. För övrigt var nog han den som mest ivrade för den allmänna skolan i landet, som infördes 1842.
En annan rese var Hildemar Lidholm på Nådhammar. Han och hans bror kom till Nådhammar 1858. De var intresserade av mejerihantering och hade försänkningar i Stockholm. 1861 gick tågen till Stockholm och då kunde Lidholm skicka mjölk och grädde från sju socknar till huvudstaden. Nådhammarsbodarna har du kanske hört talas om. Hildemar köpte sedan Hjortsberga 1883 och byggde om ladugården, och sedan gjorde han likadant på Fagernäs ,där man sanerade besättningen så att den blev tuberkulosfri; den första i landet. Mjölken därifrån skulle gå till barnen, den var på 4%. Ja sedan växte verksamheten i Stockholm; ett ångdrivet mejeri byggdes och så samlade man ihop mejerierna i trakten och bildade en stor mejeriförening;
Mjölkcentralen; som blev Arla; som nu är Arla foods, europas största mejeri med kontakter över hela världen.
Jag tar med de här säterierna och herrarna för att visa på att Vårdinge har haft sina storhetsdagar; förresten finns det anledning till att säterierna ligger just här; det var nämligen lagom avstånd för de höga herrarna att färdas till sina uppdrag i huvudstaden. Nu kanske du märker att vi har glömt två stora gårdar? Det beror på att vi är så upptagna, men vänta bara, vi ska nog komma till både Näsby och Sjunda vad det lider. Nu ska vi i alla fall besöka Norra Stene och sedan, om det blir som vi har tänkt oss, ett pensionärsbesök på Nysund, där sångarparet Per-Filip och Mia-Marianne bor. Vi ses kl 10:00 nästa onsdag igen.
Vi får tacka Elvy och Björn Eriksson samt Georg och Gunilla Larsson som håller cirkeln igång;
och nog tycker jag att Kerstin Kilberg, som är den verklige berättaren, ska ha en stor applåd.
Jerry Linder
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
