Norra Stene...

Läsecirkel: Vårdinge
Norra Stene
14 oktober
JL

Mitt i världen

Hur långt tillbaka ska jag börja?

Karl den Stores tid är för långt tillbaka, även Christian Höjers dagar i Dunker ligger för långt bort; men... ska vi säga omkring 1966, då Margret i Norrväsby och jag lånade pappa och mammas tandemkanot, en Anita i trä, som var mycket stabil att paddla. Vi gick ut från Stensunds folkhögskola och lade ut kursen på sjökortet som sträckte sig en bit bortom Gupafjärden. Vi paddlade alltså genom sundet vid Askö och vidare förbi Stora Gupa och tältade på Lilla Gupa. Det var höst och lite disigt och inte särskilt rart att ströva omkring, så vi gick och la oss och sov gott till morgonen.

Bra att ha sjökort när man är på sjön, men.... På morgonen packade vi ihop våra saker i ett lätt regn, inget kul att ligga i tältet och ruva; vi satte oss i kanoten och drog iväg hemåt. På en berghäll fanns ett ensmärke som jag lade märke till, och så tog vi sikte på närmaste ö i den riktning vi skulle. Jag hade kartan mellan bena så att jag kunde följa med ordentligt; men så övergick diset till dimma som blev tätare och tätare; till slut var ön försvunnen. Men jag tittade bakåt och försökte hålla rak kontrakurs gentemot det vågmönster vi lämnade efter oss.

I en timme försökte vi sikta en landkontur som hela tiden gäckade oss. -Ser du? jag tycker jag ser land där borta! Inte i helsike var det land, bara dimmor som låg tätare eller tunnare ovanför vattnet. Till slut såg vi land, efter 60 minuters paddlande hit och dit på Östersjön, som låg ganska stilla som tur var. Vår position var nu exakt densamma som när vi gav oss iväg. Kul va?

Så här efteråt är det ganska roligt att tänka på den där händelsen. Vad hade vi för nytta av kartan; när vi inte hade någon konpass. Ingen! Och jag tänker på nästa generation som skall befolka vår plats på jorden, om de inte har historien med sig. Man ser ju det man ser, men hur har människorna åstadkommit allt detta, och är det rätt grundat, håller grunden att bygga vidare på, eller måste man hitta på något nytt system att leva efter.

Nu börjar bli varm i kläderna, jag kommer ihåg att jag och en kompis paddlade på Sillen; jag hade just slutat min tjänst på ungdomsvårdskolan och så hade jag varit och hälsat på en gammal arbetskamrat som byggt ett fritidshus strax intill Lövsta. Vi badade bastu som var vedeldad och jag var stolt att jag blivit hans vän; han hade varit major i den estniska armén och farit över Östersjön i en liten båt för att hämta flyktingar; fem gånger innan han gav upp. Sedan fick han arbete som beräkningsingenjör på stadsingenjörskontoret. Jag hade aldrig befarit Sillens vattenyta, och när jag nu drömmer mig tillbaka kan jag känna mig som en viking, varför inte Röde orm, eftersom jag varit röd hela mitt liv ända tills nu. Jag står i stäven, mitt mål är fjärran, och jag har varit med om stora bataljer i främmande land. Vi seglar förbi den plats där Norra Stene ligger; en ypperlig plats för en bosättning.

Seglen sväller och mina tankar lyfter farkosten; och när vi passerar kultplatsen där kyrkan står idag, svävar vi högt över Harry Martinssons hus vid änden på sjön, och då har farkosten iklätt sig namnet Aniara. Aj, vad ont det gör att tänka sig att aldrig mer få beträda Doris dalar, och inte heller WahlingeMarket, den ort i universum där mina barnbarns känslor hör hemma. Nu har vår tekniker fixat Miman och vår kurs kan åter ställas mot Vårdinge, närmare bestämt på åkern väster om Mölnbo, där vi har Långbro gård... Aniara har landat!

I min hand har jag en bok om Norra Stene, en gård med många hus som bebos av en stor släkt som ännu lyckas hålla ihop förvaltningen. Boken har flera berättare, men i huvudsak två redaktörer: Birgitta Alexius och Annika Johansson. Boken heter 100 år på Norra Stene.

Staffan Åkerman med fru, och hans syster Annica, samt Birgitta, som skrivit i Vårdkasen i många år, och som har många berättelser ute på nätet (http://web.telia.com/~u88407159/), tog emot vår cirkel med 17 deltagare. Vi blev inbjudna i den gamla parstugan som nu var en enda bostad, med vedspis i köket och stor öppen spis i vardagsrummet. Kaffe med dopp smakade gott när man stått ute i kylan ett tag, vi börjar närma oss vintern. Frågor och svar inne i värmen, sedan gick vi med Staffan upp på kullen som döljer marmorberget. Här fanns en gång en kalkugn, en ekonomisk guldgruva förr i tiden. På vägen upp mot Bautastenen berättar Staffan att många arkeologer kommit här förbi under årens lopp, bl.a. Södertäljes stadsarkeolog som heter Göran Gelotte.

Är alla fornlämningar registrerade? frågar vi oss.

Bör man inte gå över dem med jämna mellanrum?

Hur ska allmänheten kunna se dem om de är inmätta men övervuxna?

Dessa frågor ska vi ta reda på!

Det klart att vi skulle vilja komma tillbaka i vår igen; här är paradiset på jorden.

Gunnar i Hjälminge är nog i himlen nu. Han startade en geologisk grupp i Gnesta. Första gången vi träffades gick vi upp på Sällskapsberget och såg över Klämmingen, och då berättade han om förkastningen som skapade sjöarna som ligger på rad, från Laxne till Vagnhärad. En av de sista gångerna vi sågs, sa han till mig: -Du Jerry, forska lite om den här vikingaleden som går från Östersjön till Mälaren. Gunnar är borta nu, och jag har bestämt mig för att bevaka

Flodområde 63, som är det avrinningsområde som har sin slutpunkt i Trosa. Aniara har startat igen, men nu som bevakningsmodul i min yviga hjärna.

Jerry Linder

Moffas@Spray.se