Folkets hus, Mölnbo
6/10 -09
JL
Olof Hermelin - MoffaFridolin
1875 1990
Nog har du hört talas om Gustav Fridolin, men du kanske inte vet vad han står för; men det vet jag. Har nämligen varit i lunabibliotekets hörsal och träffat nyss nämnda person. Jag satt på andra bänkraden, och när Fridolin skulle gå runt och hälsa oss välkomna sträckte han fram handen, men inte jag. Förmodligen trodde han att jag var rädd för att bli smittad av svininfluensa, men så var inte fallet; jag och min bänkkamrat hade just haft en diskussion om Gustavs ålder, eftersom vi vet att han varit med så länge i miljöpartiets politik. - Ok, sa jag, jag handhälsar på dig om du vill vara så snäll och tala om hur gammal du är! -26, sa han,vi tar varandra i hand på det.
Så gammal är inte jag som MoffaFridolin, mitt namn fick jag av mitt andra barnbarn, FiaKanKälv, när hon var så gammal att hon kunde säga Moffa, Moffa, Moffa. Fridolin kom några år tidigare, det var när jag filmade min spegelbild i en fönsterruta i Vårdinges utkant. Jag vet att den ruskige filmskaparen Hitchock brukade se till att han dök upp lite här och där i sina filmer; därför började jag göra detsamma; det var på sommaren 1989, mitt första barnbarn hade just döpts på andra sidan sjön och då fick jag ta ett djupt tag i plånboken och köpa en super-VHS-kamera, vilket jag inte ångrat. MoffaFridolin och Gustav Fridolin är förmodligen lika gamla som världsförbättrare.
När jag antog namnet hade jag en diktad figur i minnet; han var fin och kunde prata med bönder på bönders vis, och med lärde män på latin. Vår kände nationalskald, Erik Axel Karlfeldt, skapade honom, och det klart att det är diktaren själv som menas när han skriver om Fridolin.
Jag tog namnet för ett förnamn, och jag blev lite förvånad då Gustav Fridolin dök upp med Fridolin som efternamn. För min del har MoffaFridolin blivit något mitt emellan; för att konstra till det lite.
Ungefär vid samma tid dök namnet Olof Hermelin upp i mitt medvetande. En bok om honom förtäljde att denna man var en fornforskare av stora mått, en person som brann för sitt värv; ett arbete som han inte var säker på att få betalt för. Han var samtidigt konstnär och författare.
I boken står det att han gjorde en sockenvandring i Vårdinge, och då var jag klar på att även jag var ute på en sockenvandring; varför inte? bara det att jag inte vandrade, eller gjorde jag det?
Visst åkte jag bil, men jag gjorde också långa vandringar, särskilt på Hölösidan. Men jag tog ibland båten över på andra sidan och vandrade åt olika håll. Som den hösten när jag drog båten upp på land och gick i de breda djupa spåren upp mot Lilla småsjön och vidare genom skogen så att jag kom ner mitt för Hjortsberga. Jag gick över den brandgula stubbåkern och upp till gården. På vägen hittade jag ungefär två liter kantareller som jag hade tänkt att skänka Olofsson när han kom och öppnade; jag ville nämligen be om ett samtal om gårdens historia; men...det var ingen hemma.
Då gick jag mot ladugården, och när jag passerade huset mitt emellan, kom skolbussen och lämnade av en massa ungar. De var ganska högljudda och lämnade ytterdörren öppen. "Nu ska jag busa lite med dem", tänkte jag, och så klev jag in i hallen och kommenderade ungarna på en rad ute på vägen; och så tog jag en mera hyfsad ton. Jag sa att mjölken har haft en stor betydelse för Hjortsberga och Vårdinge, och att det var här Arla har sitt ursprung. -Följer man Arlas utveckling ut i världen kan man möta ungdomar där som man skulle kunna ha kontakt med. På nätet och med mobiler av senaste snitt borde det vara möjligt; skulle inte det va nå´t?
Vi fick en trevlig stund tillsammans där ute på vägen, och jag tycker nog att det var en sockenvandring det också. Som vi stod där kom en bil och stannade vid huvudbyggnaden; det var Olofsson och hans hushållerska. Därför gick jag tillbaka och ringde på, lämnade fram mina kantareller och blev inbjuden direkt på kaffe, som redan var framdukat. Det var mycket trevligt och han ville gärna visa en gammal karta, som jag velat se, om det inte hade varit så att jag måste gå för att komma i tid till tåget. Jag lovade att komma tillbaka, men tyvärr gick han bort innan jag hann tillbaka. Och så är det, man måste komma i tid, tänk så många minnen som försvinner med varje enkel människa. Men vår läsecirkel har nu varit på Hjortsberga, inbjudna av sonen, och vi har fått ett underbart mottagande, med både fakta och kaffebröd...
JerryLinder
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar