En månskensbonde som kartläggare...

Ateljé Livingroom
7/11 -09
JL

Väsbybönderna har alla skördat sin sista havre...

Där fanns mycket att lära av Harry och Elsa, småbrukare på Norra Väsby, och eftersom Harry kom från Väsby där hans bror Sven var brukare av en av byns enheter, hade jag tillträde även där. Sven var äldste syskonet i en skara av sex barn, där Nisse var yngst och Gunnar näst äldst. Två flickor hörde till gruppen, de hette Lisa och Margit. Till Sven kunde man komma och få sig en snus, och var han på gott humör bjöd han på ett glas hemkört vin. Sven han kunde berätta om tider då han arbetade i skogen åt jägmästaren på Micklagård.

En gång var jag med Sven till den lilla grusgropen uppe vid Tisjön. Han hade en väg där som smet utmed björkkärret upp till skogen. Allt var så precist att ett lass med timmer skulle gå att köra fram. Det var väldigt löst i botten. Men så hade grannen sålt av ett skifte som måste köras fram över Svens ägor och väg, och fastän det tinat upp i marken körde man på vägen fasten den stora maskinen gjorde stora gropar i underlaget. Jag var med Harry och besåg eländet och jag har aldrig sett honom så arg. Den lilla människan var dock inte mindre än att han förmådde samhället döma i fallet. Företaget som köpt och kört fick ta dit en grävare som ställde i ordning vägen igen. Två gånger, till och med.

Sven var den i Väsby som hade korna längst, de andra två: Olle och Anna-Britta Johansson och Halvar och Inga-Maj Holm drog sig fram de sista åren med annat arbete. Halvar arbetade på Bengtås såg i Gnesta, och Olle arbetade på Fläktfabriken i Järna en tid.
Harry hade pension. Det här var omkring 1971. Ett halvår arbetade Olle och Bosse, hans son, med mig på stomnätsarbete.

Det finns mera att skriva om traktens invånare, men först vill jag berätta lite om det arbete som inleddes med hantlangning åt ingenjör Einar Fjällmo, som bodde på Västra Kanalgatan i Södertälje.

Fjällmo hade en "asfaltsbubbla", en gammal Volkswagen, med takräcke och en stor låda på taket; den bästa bilen man kunde ha, sa han ofta. Jag hann åka många mil med honom; från Uttran till Nykvarn och Järna, Mölnbo. Det var år 1959 och 1960. Lådan innehöll ett antal redskap som behövdes för att markera punkter, gränspunkter och polygonpunkter. Poly betyder många och gon betyder hörn; i samhällena placerade man punkterna så att de bildade månghörningar, på det sättet kunde man jämna ut fel som uppstod vid mätningen. Så gott som alla samhällen runt Södertälje fick nya stomnät 1959, mitt första år som nybörjare inom kartläggningen.

Så blev jag student 1964, och vem stod inte där på skolgården och viftade med sin nya vita mössa, jo min egen läromästare i mätningsteknik. Han hade läst in studenten som privatist och kom hem till mig och lämnade en blomma för att grattulera mig. Mycket smickrande, och just Einar, som på ett fik i Tumba hade bjudit på kaffe och bulle, samtidigt som han sträckte fram handen och sa: -Hädan efter säger vi du!

Sedan kom militärtjänsten och skador som gjorde att jag fick anstånd ett år, som sagt var, det var också under den tiden jag svek min gode läromästare för arbete i Järna kommun, dit Vårdinge också hörde sedan 1952.