1964-mogenhetsexamen

Ateljé LivingRoom
den 1/11 -09
JL

Sista dagarnas arbetare...

Allt var gjort av försynen. Alla dagar sedan jag var liten, faktiskt bara 7 månader, tillbringade familjen Linder sin sommartid i en gammal torpstuga en km från bondgården. Stugan hette Nytorp och låg, ligger fortfarande strax före tunnlarna vid sjön Lanaren. Det låg en banvaktstuga på höger sida som också hette Nytorp, Där bodde Hågmans. Han, Gösta, var den som kom att få stor betydelse för mitt val av yrke, ty när han blev pensionär och bodde i Pershagen, jobbade han för en ingenjör på lantmäteridistriktet i Södertälje. Där skulle du jobba, sa han, där får du vara ute och arbeta, och det är fritt och bra.

När jag var 11 år var jag lilldräng på bondgården, Glibotop heter den, jag hade 5 kronor om dagen, när jag var 12 fick jag 6 kronor, det var mycket för mig, kunde köpa simfötter, en rågummiboll och ett spinnspö. På sommaren då jag var 18 jobbade jag några veckor på gården, det var den sommaren jag störade, ett riktigt slavarbete, tur att jag var stavhoppare och kanotist, annars hade det inte gått.
År 1960 la morsan och farsan av med stugan efter allt grävande i backen, istället åkte de med bilen till Stensund, där tältet stod uppe hela sommaren. 1963 blev vi Vårdingebor, i december.

I Södertälje Allmänna Läroverk, tredje ring, gick flickan med den blå stickade tröjan och den även stickade mössan, samma garn och det föll sig inte bättre än att vi hamnade i samma klass, ibland även samma bänk. På våren tog vi studenten, en gammaldags studenten med muntligt förhör. Rektorn hade vi i historia och han hade inte gett oss läxor ordentligt, därför fick vi massor att läsa in på slutet, varför många kamrater var rädda som sjutton. Vi kunde ju inte veta i vilket ämne vi skulle komma upp i.

För min del kom jag upp i kemi, isomera former; min lärare var den i södertälje kände ledaren i Friluftsfrämjandet, Erik Söderström, som hade läst min uppsats i samma ämne. Då han delade ut ämnena mellan oss elever kunde han inte annat än småle, och sammaledes gjorde jag. - Lägg av med det där nu, sa han, det där kan du hålla på med hur länge som helst. Så blev det lumpen för mig, och Ökna Vinterkurs för Blåluvan. En löjlig händelse gjorde att jag gått med ryggvärk hela mitt vuxna liv.

Det var uppställning på kaserngården, med regnkappa. Nämn en som inte hade regnkappan med sig, jo han som skriver detta och börjar bli trött i ryggen. Hämta regnkappan, med språng, skrek kapten, och så sprang jag uppför trappan, fyra steg i taget, och rätt vad det var smällde det till i ryggen, se´n blev det aldrig bra.
Före jul kom jag hem, ett års uppskov och problem med sysselsättning. Så ringde
ingenjör Einar Fjellmo som jag hantlangat åt ett år efter nian. Jag har hört att du kommit hem, sa han, hänger du med? Det klart jag hängde med, ett stödbälte och ett judobälte höll smärtan borta i viss mån, men det gick bättre och bättre. Det blev ingenjörn och jag och Lasse Annala, en medelålders kämpe från finska vinterkriget.
Nu hade jag kommit in på den bana som skulle bli min. Före jul flyttade vi in i ett litet hus på en tomt som var avstyckad från Harry och Elsa stamfastighet. När vi gifte oss i januari 1965, visste vi att vi skulle få tillökning och då fick vi tomten i gåva att Margrets föräldrar.