Vargavintern 1965-66...Enegärdet -67

AteljéLivingroom
Moffas@Spray.se
Jerry Linder
28/11-09

Övre Starrbäcken

Snön kom tidigt den vintern och från november låg den kvar ända till mars, på vissa ställen till april, det var en kuslig tid, och gubbarna, kommunalarna, flyttade sina vagnar, maskiner och verktyg till Övre Starrbäcken. Helge Ahlbom, sprängarbasen, räknade sina gubbar, dynamitgubbar, och jag kommer ihåg när han laddade första gången där uppe. Det var ju elektriska tändare och så fiffiga att det fanns en viss fördröjning på dem så att berget sköts loss i intervaller. Det var lite svårt att finna arbetsuppgifter för en nybörgare och jag grävde fram gränspunkter och annat som försvunnit i den djupa snön. Några dagar var jag med och rensade berg. Ja jag var klädd som en arbetare och i grunden var jag arbetare, bara det att jag läste till ingenjör och redan var en hejare på att avväga. Nu kunde jag ju också det kommunala stomnätet i höjd och plan, det var en stor fördel.

Och det snöade och det snöade. En dag fick jag en inkallelseorder, men det var jag inte glad åt, eftersom jag skulle ända till Linköping. Jag skrev då och begärde att få komma till Strängnäs i stället, och det skulle gå bra, bara inte under vintern.
Då skrev jag igen och fick bara några dagar på mig, innan jag skulle anmäla mig på K-kompanit på P10; fyra mil hemmifrån. Det passade mig perfekt. Hela den kalla vintern fick jag innetjänst och på våren åkte jag och en ingenjör på 4:e Milot, som låg strax utanför regementet, till S:t Annas skärgård och gjorde mätningar för flyget. Sista veckan åkte jag i min bil tillsammans meden ung praktikant som var son till avdelningschefen. När jag ryckte ut fick jag ett arbetsbetyg för tre månader på ritkontor. När alla andra ryckte ut blev bara K-kompanit kvar för vakthållning. Jag hade då kvalificerat mig ytterligare och ett halvt löfte att få utsättarjobb hos Granit & Betong i Västerås; men det var bra långt hemmifrån och vi hade smått hemma.

Den 1 augusti hade jag fast anställning i Järna kommun och nu skulle vi bygga väg i Mölnbo. Det var första utsättarjobbet för mig. Det var då som vägen över järnvägen försvann vid Berga skola. Efter det jobbet gav vi oss på ett storjobb. Vi började vid Landsborg och gick ner mot fotbollsplan; över densamma och in i Mölnbogård, som hade en fin trädgård med många träd. Man kände sig som en rövare som bröt sig in i detta paradis, men allt skulle bort till slut. Sedan gick vi uppåt ända till Elly Lindblom; där fick vi kaffe. I backen upp till henne tänkte jag särskilt på Arne Kollberg i grävmaskinen, ett fantastiskt arbete av en man; han höll ordning på gubbarna och passade tele- och elstolpar, samt stenmurar och gränsrör. Ja att Arne hållit så länge, det är ett mirakel, men det ska jag ta en annan gång.

När vi grävde oss in på Trollvägen hände något jag sällan glömmer. Helge var inte på jobbet den dagen och Trä-Per var andrebas för sprängningen. Och den här dagen sprakade det löst ordentligt så det klirrade i fönsterrutor på tredje våningen i ett av trähusen; och runt omkring flög stora knotor; tur att ingen blev skadad.
Jag vill minnas att Sven-Erik fick börja på vattenverket den hösten.

Själv vick jag ett delikat uppdrag: att resa upp alla stakkäppar på enegärdet som hade ramlat omkull. Det var så att lantmäteriet med Sune Brunsärn i spetsen hade satt ut alla kvarter på gärdet, ända upp till kullarna; och alla gränspunkter markerades med rör i gjutning. Det blev en sjuhelsikes massa punkter ty i varje korsning var det en fas så att det var en skog av käppar på hela fältet när alla var uppsatta igen i respektive rör. Nu var det så att man hade gjort en miss när man köpte upp Ene gård så att arrendatorn inte hade blivit uppsagd. Därför brukade Per Kraft hela gärdet och kryssade mellan pinnarna. Jag minns att vi träffades där på fältet när han plöjde och eftersom jag kände hans far och två av bröderna, så där, hade vi lite att prata om. Han berättade bland annat att han hade varit spekulant på Kläckeskulla. Hans bror Hans (jag tror han hette så) arbetade tillsammans åt Fjellmo ute på sportstugeområdet vid Björnäs, som vi sade då; bjur av bäver, idag heter området Björnässtrand, vill jag minnas. Det var varmt och vi badade mycket. Den andra brodern är naturligtvis Erik som arbetat både för lantmäteriet och kommunen.
Eriks fru har en syster som bor på Oxhuvud på väg mot Glibotorp, inte långt från nya tunnlarna för snabbtåget. Den lilla gården hade xxx:s farfar en gång i tiden. Att jag nämner det beror på att den vägen förbi Oxhuvud har jag cyklat många gånger, eftersom vi hade vår sommarstuga en bit bort, på andra sidan järnvägen, uppe på en kulle. Stugan hette Nytorp. Vid Oxhuvud hyrde också två läkarfamiljer; först dr Hjort, och sedan dr Nyberg; båda arbetade på Södertälje lasarett. Hjort hade två grabbar som jag lekte med några somrar, de hade en fin vind för inomhuslekar, den kopierade jag när jag byggde översta våningen på mitt hus. En gunga satte jag upp i hanbjälken och när ungarna gungade som värst var jag rädd att fästena skulle släppa och hela ställeraset skulle fara ut genom fönstret. Nu har jag kommit långt från första etappen på Enegärdet, som presenteras först senare.